I Skottland ser man utmed vägarna en varningsskylt som vi inte har i Sverige. Frånsett att man undrar varför den ena figuren på skylten petar den andre i baken så framgår budskapet även utan den förtydligande tilläggsskylt som ibland sitter under: Elderly people!
I det här fallet har man istället klämt dit en tilläggsskylt med texten: "at any time". Man kan alltså aldrig känna sig riktigt säker...
En anledning till att de här skyltarna är populära i Skottland tycks vara att man på många håll istället för att sätta upp ljusreglering bygger en gångbro över vägbanan. Att inte elderly people är så hågade att knata upp och nerför långa trappor när man ska över gatan har man alltså löst med varningsskyltar!

Kampen om Norrköpings offentliga rum fortsätter! Det senaste - alldeles lysande - inlägget i debatten kommer från tampongtomteverkstan. De har berikat Norrköpings gatumiljöer med ett diskret men högst relevant symbolspråk som förhoppningsvis får en och annan att fundera...

Dessutom har de den goda smaken att länka till Rondellhunden Kurt :)

Häromdagen deltog jag i en rundvandring i Linköping där några representanter för kommunen visade vad som är på gång i innerstaden. Bland annat fick vi möjlighet att bestiga stadens nya stolthet: ett 63 meter högt hus som ska hysa det kommunala(!) bostadsbolaget Stångåstadens huvudkontor.


Tornet

"Tornet" heter byggnaden och det är inte bara ett utslag av dålig fantasi utan anspelar också på ett vattentorn som legat på platsen. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör de här höga husen så otroligt viktiga. Åtminstone för kommunalpolitiker och stadsplanerare. De får liksom nåt konstigt i blicken när de beskriver nödvändigheten av att bygga tillräckligt höga hus i stan. Men det är svårt att få dem att konkret formulera varför det är så viktigt.


Utsikten 63 meter över stan


Jo, ett landmärke, men inte bara det... ett hus som "tar höjd"... man måste se att det är en storstad man är i... de kunde gott byggt det ännu lite högre... Såna luddiga formuleringar hörs inte bara från gubbarna i Linköpings kommun utan från flera andra håll i landet. Däremot är det just gubbarna det hörs ifrån. Jag hör sällan kvinnor tala om höga hus.


Två män i kommunens tjänst funderar på om inte
det här huset borde varit lite högre...

Kan det vara så krasst att de höga husen i första hand är manliga projekt. Att det till och med är relevant att dra till med fallosliknelser? Jag kan inte låta bli att associera till en formulering som jag läste i en dålig bok om barnkalas för en tid sedan:

Ytterligare kommentarer överflödiga...?

    
 

Carl Nilsson hade fotoateljé på Hospitalsgatan 8 på 1880-talet. Omkring sekelskiftet flyttade han verksamheten till Drottninggatan 11. Någon gång i början av 1900-talet tog August Karlsson över verksamheten. På 1910-talet finns K L Lindelöws ateljé på samma adress.

   

På 1870-talet höll  Wilhelm Sachse till på Drottninggatan "mitt emot Stadstornet". Kanske var det på Drottninggatan 36 där vi något decennium senare hittar Eric Peterson. Omkring sekelskiftet finns Dagmar Eriksén på samma adress. Hon är ett exempel på att fotobranchen blev en nisch för många kvinnor när branchen expanderade i slutet av 1800-talet.

    

Flera fotoateljéer: Johan Eschrichts ateljé låg på 1870-talet på Skolgatan 20, på 1890-talet drev Hj Ljungqvist Grand Atelier på Bråddgatan, Didrik Jansson hade runt sekelskiftet sin verksamhet på Hospitalsgatan 8 (där Carl Nilssons verksamhet låg tidigare), Hagberg & Anderson fanns omkring 1903 i hörnet av Kungsgatan och Slottsgatan och på 1910-talet hade Tallroth & co en ateljé på Slottsgatan 103.

Norrköpings kommun har ju fått för sig att det ska kandideras till europeisk kulturhuvudstad 2014, vilket fått en liten klick kulturarbetare att grubbla sig blåa över vad det finns för kultur att lyfta fram i Norrköping egentligen... På desperata annonspelare på stan efterlyser man norrköpingsbornas idéer, men det tycks mer handla om vad man skulle vilja att Norrköping var än vad det faktiskt är...

En mängd aktiviteter tycks i alla fall pågå kring kandidaturen, projektledare åker till Lyon, politiker bloggar och Linköpings kommun ska tydligen lockas in i nåt slags samarbete... I veckan slogs det på stora trumman för en serieblogg av konstnären Klas Isaksson som "kommer att under 2008 kommentera det arbete som sker kring kulturhuvudstadsåret". Det där verkade ju lite intressant om än lite väl meta-flummigt, så jag tänkte ta mig en titt på "seriebloggen" via www.norrkoping2014.se. Det var inte helt lätt att hitta till den, men till slut fann jag den på adressen http://www.norrkoping2014.se/?pageID=45. Jo, den verkar vara just så metaflummig som jag befarade. Nu finns det förstås ännu bara två avsnitt publicerade, så man kanske ska vänta med omdömet. Det första avsnittet handlar i alla fall om att konstnären får uppdraget att rita serien när han är på skidsemester. Det andra avsnittet är en ordrik betraktelse över grupparbeten och Lesjöfors... Det är ju väldigt vältecknat och fint förstås. Vi får se hur det utvecklar sig. Det som är lite synd är att det ju faktiskt inte är någon riktig blogg som det påstås. Det finns inget rss-flöde så man kan hålla koll på när den uppdateras, det finns ingen möjlighet att skriva kommentarer... nej, det finns faktiskt inte ens någon datering på de olika avsnitten, så det blir lite svårt att få den där dagsaktuella känslan. Jag upptäckte att serien (åtminstone den första delen) även finns på Norrköpings konsthalls hemsida men inte heller här handlar det om någon blogg. Nej, interaktivitet verkar inte vara kulturhuvudstadskandidaturens starka sida. Enda sättet att komma till tals är tydligen att fylla i webbformuläret på hemsidan - eller att skicka in ett tävlingsbidrag. Varför inte lite möjligheter till mer spontan dialog?

Jag får väl kommentera här på min egen blogg istället. Hittade en liten serie som tillkom under ett osedvanligt segt seminarium om kultur nångång runt 2003. Varken särskilt vältecknat eller genomtänkt - men en aktuell kommentar är det...

Är det ett rymdskepp som landat vid Skvallertorget? Nej det är bara nybygget vid Kåkenhus som rejält förändrar utsikten från stråket vid Stadsmuseet.



Siste maj förra året revs det gamla huset som fanns där tidigare. Personligen saknar jag grafittin mer än själva huset. Nu återstår det att se om det går att fall in love with rymdskeppet som landat i dess ställe.

Flera dar i veckan passerar jag den stora reklamskylt för Norrköping som är placerad utmed E4:an i höjd med Åby norr om stan. Det finns en likadan/liknande söder om stan, ungefär vid Klinga. De där skyltarna var ganska omdebatterade när de sattes upp. Det som gjorde dem kontroversiella var dels att de skulle bytas ut med jämna mellanrum (och således skulle kosta en massa pengar) och att de hade ganska kryptiska budskap. En av de första skyltarna kritiserades för att göra reklam för Norrköpings flygplats, inte för kommunen eller staden i sig.

Man kan ju ha olika åsikter om skyltarna är bra eller dålig marknadföring, men nog håller jag med om att de är väl tillkrånglade. När man ser skyltarna dagligen får man känslan av att det sitter någon på Destination Norrköping eller vilka som nu utformar skyltarnas budskap och nästan slår knut på sig själv i sin iver att hitta på nytt skojigt och framför allt häftigt skyltinnehåll.

I höstas var Norrköping ganska länge "Sveriges lyckligaste stad" enligt skylten. Anledningen var förstås IFK:s återinträde i allsvenskan och man vågar inte tänka på hur skylten kommer att se ut den dagen IFK vinner allsvenskan!

I vinter har det länge funnits en skylt som talar om att Norrköping ligger 10 timmar bort från en tropisk sandstrand. Det känns som ett något onödigt påpekande i januaridiset, men texten "Aldrig långt borta" försökte väl ändå sprida lite hopp i mörkret. (åtminstone tror jag att det stod så. Trots att jag såg den varje dag hela vintern minns jag inte riktigt. Den suddiga bilden jag lyckades ta genom bilfönstret är inte heller till mycket hjälp...) Det märkligaste på den skylten var ändå tillägget "Sväng höger!" Så som skylten är placerad är det nämligen en överhängande risk att man hamnar i Finspång om man följer budskapet bokstavligt. Norrköping ligger ju faktiskt till vänster om motorvägen om man kommer norrifrån. Det måste väl vara trafiksäkerhetstänkande som ligger bakom. Tänk om någon skulle få för sig att göra en vänstersväng på motorvägen i sin längtan att snabbt komma till Norrköping!

I dagarna har skylten ett nytt innehåll igen, och den här gången tog det ett par resor innan jag fick fason på budskapet. Precis som den första utskällda skylten innehåller den en lista över ett antal orter, men den här gången är den uppenbarligen utformad som en informationstavla på en flygplats med aktuella avgångar. Norrköping - München, Norrköping - Helsingfors, Norrköping - Riga... Den översta avgången är dock "IFK Norrköping - Djurgården IF".

Om jag förstår saken rätt har man tydligen försökt få med både IFK och flygplatsen den här gången. Det blir ganska mycket att ta in och förstå för den som passerar på väg från Stockholm till Malmö. Men det kanske funkar..? "Alltid mot nya höjder" står det för övrigt längst ner. Jaha... Jag får ta en ny titt nästa gång jag passerar och se om jag får ut några nya dolda budskap ur skylten.

Den skyltning som varit mest talande är väl ändå när skylten norr om stan talade om Norrköping som en del av Stockholms omland (d v s om Ostlänken kommer till stånd nån gång) medan budskapet för dem som passerade söder ifrån var "En del av fjärde storstadsregionen". Kanske kunde man sammanfatta det i en ny slogan "Norrköping - stan som vill allt och inte vet vart den ska vända sig" (eller elakare: "Norrköping - som en åsna mellan två hötappar"...).

Hörde på radio häromdagen att någon definierade det här gråtöcknet som vi befinner oss i, nu i slutet av februari, som "icke-årstid". Det var nånting med hur dygnsmedeltemperatur och sånt ser ut för olika årstider, och kontentan var visst att just nu är det varken eller. Fast i morse var det någon annan som hävdade att det faktiskt har blivit vår nu. Rent meteorologiskt alltså.

Rent mänskligt vet jag inte riktigt vad det är. Svartvitt skulle jag vilja definiera det som. Jo, det finns svartvita dagar. Dagar av grått dis som kryper in under kläderna hur tjock ylletröja man än dragit på sig. Vinterdagar utan sol, utan snö. Höstdagar då inte ens höstlövens färger ger sig till känna.

Trots att det är februari påminde vädret imorse om en svartvit dag i oktober förra hösten. Jag hade tagit med mig kameran för att ta några bilder av staden till ett par föreläsningar jag skulle hålla. Inte för att jag eftersträvade några färgsprakande turistbilder, men det kändes ändå ganska förfelat att försöka fotografera staden en dag då gatubelysningen aldrig släktes eftersom fotocellerna inte registrerade att det ljusnat. Det blev svartvita bilder. Det blev inga bra bilder. Istället fick jag för mig att jag skulle åka till Sylten.

Jag visste inte så mycket mer om Sylten än att kommunen har växthus där och att det förekommit en del utställningar på senare år. Dessutom visste jag att min farfars farbror haft en handelsträdgård där nångång i början av förra seklet. Trots att jag levt i Norrköping med omnejd i fyrtio år hade jag bara varit på Sylten en gång tidigare, på en fjärilsutställning för några år sedan.

En gång var Sylten en märkesplats i Norrköping: platsen för den stora konst- och industriutställningen 1906, med utsiktsberg där man kunde blicka ut såväl över staden som över Bråviken och den viktiga hamnen. Nu, 2006, skulle det finnas en liten men ändock utställning till minne av den stora begivenheten 1906. Med detta i bakhuvudet var det lite beklämmande att komma till Sylten en svartvit dag i oktober. Det som mötte mig var ett igenväxt, skräpigt virrvarr. Och en stängd utställning.

Det slog mig att "nära hamnen" kanske betyder något helt annat idag än vad det gjorde för hundra år sedan. Då var Sylten en plats för att överblicka och beundra storstaden Norrköping i ingången till 1900-talet. Hamnen var porten till staden - en öppen port där det pågick aktiviteter dygnet runt och där folk rörde sig. Det pågår väl i och för sig saker dygnet runt i hamnen fortfarande, men nu är porten stängd. Hamnen är inte längre en plats för folkliv.



Snarare är det att likna vid ett stängt industriområde. Jag minns en konflikt kring en cykelväg för några år sedan. Hamnchefen ville inte att folk skulle cykla den vägen. Det störde verksamheten. Cyklister och vissa stadsplanerare var av annan åsikt... Nej, jag kan inte turerna och argumentationen kring detta, men jag inbillar mig att det belyser två helt olika bilder av vad hamnen är, har varit - och bör vara.

Ett spår av vad Sylten en gång varit är Moas trappa. Moa Martinsson arbetade som servitris vid serveringen på Syltenberget utställningsåret 1906 och fick då springa upp och ned för en lång trappa, vilket hon senare skrivit om i romanen Kungens rosor. Ett litterärt minnesmärke att vårda, med andra ord. Så tänkte ett sällskap på besökte utställningen på Sylten sommaren 2006 och frågade försynt hur man hittade till Moas trappa. Ingen i utställningspersonalen hade hört talas om den.

Den här svartvita höstdagen gav jag mig ändå sjutton på att jag skulle hitta denna historiska artefakt. Nånstans borde den ju finnas. Och faktiskt, bakom resterna av en förfallen utomhusscen och en rostig container fanns faktiskt trappan där Moa Martinsson sprang för bortåt hundra år sedan. Med viss risk för halk- och fallskador kan man fortfarande ta sig nerför trappan, ner mot... ja... baksidan av några skjul i hamnen... tror jag. Nej, jag tog inte så många steg i trappan i den svartvita oktobereftermiddagen. Men jag hittade den!

Men hur kan det då komma sig att Moas Trappa verkar så bortglömd där bakom scenen där det faktiskt spelades teater om Moa sommaren 2006? Dels beror det förstås på det där med hamnen... Sylten är inte längre någon central del av - inte av staden, för någon stadsdel har Sylten aldrig varit - men av idén om staden, av det mentala landskap där det en gång fyllde den viktiga funktionen av en plats där man kunde höja sig upp över den växande staden, distansera sig och få en överblick.

Men dessutom är Moa Martinsson en dubbeltydig symbol för Norrköping. som skildrare av Norrköpings historia är hon ett av Norrköpings "stora namn", men samtidigt är hon också förbunden med den epok, eller snarare aspekter av den epok, som staden helst vill glömma. Eller i varje fall gömma. En tid av industrielände helt enkelt. Är det därför Moas trappa vittrar i en slyig skog? Är det därför Moas staty står så perifert i industrilandskapets utkant (med bortvänd blick) medan konstverket i centrum - den femte skorstenen - både kan ses som en symbol för en epok som sjunkit (undan i glömskan) och som en manlig fallos så fortsätter peka uppåt, framåt...?

Nya Torget - kanske inte alltid så genomtrist...

Häromdagen blev jag intervjuad i en av Norrköpings lokaltidningar med anledning av min avhandling. Eftersom den andra lokaltidningen fokuserat på Skvallertorget så ville den här journalisten träffa mig på Nya Torget istället. Vi satt på Café 12:an och pratade medan regnet skvalade utanför. Bland annat pratade vi om hur bilden av det tråkiga, öde torget - stenöknen - hela tiden reproduceras, inte minst av just lokalpressen... Torget är ju faktiskt inte riktigt så dött som det låter när folk pratar om det. En solig vårdag kan man faktiskt få ett annat intryck, även om torghandeln bara brukar bestå av ett par blomsterförsäljare och en brödbil.
Sen pratade vi om en massa andra saker också. Mycket om Söder Tull, som den här journalisten skrev mycket om då det hettade till kring bussterminalplanerna 1998-1999. Efter en stund kom fotografen och så bar det iväg ut i gråvädret för att ta en passande bild. Och visst blev det ytterligare en bekräftelse på bilden av den tröstlösa stenöknen. Mitt tillkämpade flin gör inte mycket för torget i konkurrens med journalistens formulering: "[...] en genomgrå dag, när torget ser så ledsamt ut som alls är möjligt".
Men som jag också påpekade för journalisten: Det finns ju flera sätt att både använda och tolka den platta torgytan...

...närmare bestämt i Norrköping, på Hagagatan, fanns en tobaksaffär när jag var liten. Och då menar jag en riktig tobaksaffär, en sån där som inte bara hade tobak, burkläsk och herrtidningar utan allt som man kunde tänkas behöva och som inte fanns i livsmedelsaffären. Framför allt hade tobaksaffären ett skyltfönster sprängfyllt med LEKSAKER. Det är sånt man vill se när man är fyra år och går och handlar med mamma. I tobaksaffärens leksaksfönster fanns mycket att titta på. Det här var i decennieskiftet runt 1970 och på den tiden kunde en liten pojke ägna en bra stund åt att bara stå där och GLO. Verkligen fönstershopping i sin mest renodlade betydelse - det hände sällan att något inhandlades, men det gjorde mindre - skyltfönstret var ett paradis för en fyraåring!



Bland allt som fanns i skyltfönstret minns jag bäst en gul ubåt. Anledningen att jag minns den är att den faktiskt hamnade i min ägo och att jag har den kvar än i denna dag. Kanske var ubåten det enda i leksaksväg som någon - om det nu var mina föräldrar, min mormor eller någon annan - någonsin köpte till mig i den där tobaksaffären. Eller också var den inte alls inköpt där. Kanske fanns den inte ens där i skyltfönstret. Det kanske är en efterhandskonstruktion som min hjärna har gjort för att ordna fragmenten av min tidiga barndom på Haga i Norrköping. Hursomhelst, jag minns den på något sätt, och jag har den kvar. Långt senare, när jag förstod vad The Beatles var för något, har jag insett att det här var en mycket tidstypisk och förmodligen ganska hip leksak. Om jag hade haft vett att vårda den - till exempel aldrig plockat upp den ur originalförpackningen - så hade jag säkert kunna sälja den idag och tjäna en bra slant. Tur att jag inte var så försiktig med den att jag behöver fundera på att skiljas från den idag.

Längre levde jag i villfarelsen att min gula ubåt var en modell av en verklig ubåt, det vill säga att det var så här ubåtar i allmänhet, till exempel den svenska marinens, verkligen såg ut. Långt senare - någon gång i lågstadiet - förstod jag att en riktig ubåt var grå och tråkig och inte alls hade röda luckor där fyra roliga gubbar ploppade upp. De där luckorna var den ena av ubåtens två fascinerande rörliga egenskaper. Den andra var att de fyra periskopen snurrade runt då man körde ubåten över golvet. Vilka ubåtens besättning var hade jag alltså ingen aning om då, 1970. De var väl helt enkelt fyra tappra besättningsmän som stack upp huvudena för att se vart ubåten hade fört dem. Flera år senare insåg jag att det var John, Paul, George och Ringo som satt i ubåten, på väg mot ett psykedeliskt äventyr som jag såg på TV nån gång i mitten av 1970-talet och inte förstod någonting av. Till slut - det var i början av åttiotalet - började jag förstå hur bra Beatles egentligen var. Den gula ubåten hade skymt detta faktum. Dels genom besvikelsen att den faktiskt inte var en "riktig" ubåt och dels på grund av att hur man än vrider och vänder på den så är inte "Yellow Submarine" någon av The Beatles starkare låtar.

Nu har min gula ubåt plötsligt förvandlats till ett museiföremål, en artefakt från en annan tid. En tid jag själv är för ung att minnas men som jag ändå tydligen var med om. Ubåten är ett bevis för det. Just när det mytiska sextiotalet övergick i trist sjuttiotal fick jag en gul ubåt - i originalförpackning - och det säger mig att den tid jag nästan inte minns också bestod av annat än Televinken och Gullan Bornemark.

11 september. Sent i avhandlingsskrivandet famlar jag efter halmstrån och bläddrar i de där böckerna som jag tänkt titta på "senare". Plötsligt faller blicken på ett stycke i Michel de Certeaus The Practice of Everyday Life:

To be lifted to the summit of the World Trade Center is to be lifted out of the city's grasp. One's body is no longer clasped by the streets that turn and return it according to an anonymous law; nor is it pos­sessed, whether as player or played, by the rumble of so many differences and by the nervousness of New York traffic. When one goes up there, he leaves behind the mass that carries off and mixes up in itself any identity of authors or spectators. An Icarus flying above these waters, he can ignore the devices of Daedalus in mobile and endless labyrinths far below. His elevation transfigures him into a voyeur. It puts him at a distance. It transforms the bewitching world by which one was "pos­sessed" into a text that lies before one's eyes. It allows one to read it, to be a solar Eye, looking down like a god. The exaltation of a scopic and gnostic drive: the fiction of knowledge is related to this lust to be a viewpoint and nothing more.

Must one finally fall back into the dark space where crowds move back and forth, crowds that, though visible from on high, are themselves unable to see down below? An Icarian fall. On the 110th floor, a poster, sphinx-like, addresses an enigmatic message to the pedestrian who is for an instant transformed into a visionary: It's hard to be down when you 're up.

de Certeau, Michel "The Practice of Everyday Life" (1984) s.92
Davis, Mike "Slummens planet: Urban tillbakagång och det informella proletariatet" i Fronesis nr 18 (2005)
Atwood, Margret Oryx och Crake (Prisma 2003)

Buy wadded paper
from very famous artist
and then you like it

Häromdagen åkte jag pendeltåget från Köpenhamn till Malmö. Det var ganska sent på kvällen och när tåget passerade Malmö Syd lyste neonskyltarna i mörkret. Plötsligt fick jag en vision av att vara hemma i Norrköping. "K-rauta", "Plantagen", "Bauhaus" flimrade förbi. Men det ser ju ut som hemma tänkte jag, som Ingelstaområdet i Norrköpings utkant.

När jag var liten hade jag en liten stad gjord av tändsticksaskar. Nej, det var inget avancerat hemslöjdande utan bestod helt enkelt av en uppsättning klistermärken som jag fått av någon, vilka klistrades på tomma tändsticksaskar. Jag minns inte exakt hur många hus det var i den lilla staden, men det måste ha varit ett tiotal. Två av dem var rena bostadshus. Stadsmässiga tvåvåningshus utan några särskilda kännetecken. Inte några funktionalistiska lådor, inga förortshus, utan ordentliga stadshus från kanske tidigt 1900-tal. De övriga sex husen hade tydliga funktioner. De flesta hade skyltar där det stod skrivet vad det var för byggnader: "POLIS" stod det på ett hus. "BRANDSTATION" stod det på ett annat. "POST" och "BANK" kompletterade raden av nödvändiga samhällsfunktioner. En järnvägsstation och ett sjukhus fanns det förstås också, med tydliga attribut som visade vad det var för något. Jag tror att det också fanns en kyrka, men den hade nog en undanskymd roll även i min tändsticksvärld.

På ett hus stod det "AFFÄR" och det hade ett litet skyltfönster där man kunde se diverse varor. Det kände jag igen! På Apelgatan i Norrköping där jag växte upp fanns det ännu 1970 en sådan där liten butik med skyltfönster och en gubbe bakom en disk! Det är sant! Bara tvärs över gatan fanns den, inrymd i gaveln på ett av trettiotalshusen.

Jag kände också igen POST och BANK. I den verkliga världen låg de vägg i vägg på Taborsbergsvägen. Posten hette bara Posten och banken hette förstås Norrköpings Sparbank. Dit gick man emellanåt med sin sparbössa som bara kunde öppnas av banken och fick den tömd och pengarna prydligt införda i bankboken. Varje gång man gjorde det fick man en present. Jag minns framför allt en vit tygdrake med ett blått sparbanksträd.

Men saker och ting förändras. När jag var femton pryade jag i en av Norrköpings sista små Konsumbutiker vid Smedstuguplan. Personalen bestod av tre tanter i sextioårsåldern som varje morgon avlyssnade senaste nytt om extrapriser och varuleveranser i Konsums internradio som sände från huvudkontoret vid Drottninggatan. När jag var tjugo fanns inte Konsumbutiken kvar, men fortfarande fanns en och annan kvartersbutik i form av Servus eller liknande, där man kunde slinka in och handla en liter mjölk. Hur jag än letar hittar jag ingen "affär" i Norrköping idag. Åtminstone inte den svenska folkhemsaffär som bankades in i oss barn på 1970-talet. "Affären" finns fortfarande, men idag heter den till exempel Köttbutiken Mesnica och säljer ofta spännande och billiga kvalitetsvaror. Trots det så känns det ändå som en annan värld. Jag går aldrig in i de små butikerna med bulgur och pinjenötter i skyltfönstret för att köpa mjölk. Mjölken handlar jag i stora kvantiteter i stora kundvagnar i stora varuhus i stora handelsområden. Kundvagnen, som numera är så stor så man nästan behöver c-körkort för att kunna manövrera den, kör jag ut till min bil på den stora parkeringen för att köra den stora motorvägen hem. Betalar gör jag med ett plastkort, och banken... ja, banken är inte ens ett hus längre, utan något som bara finns nånstans, ungefär som Gud. Min lilla tändsticksaskstad har lösts upp. Mina barns städer har inget bankhus och "Posten" är för dem något som emellanåt finns i brevlådan. Mina barns stad har inte heller en "affär" utan istället ett "Coop Forum", ett "ICA Maxi", ett "K-rauta", ett "Plantagen", ett "Bauhaus", ett "Rusta", etc etc...

Men då, runt 1970, när jag ordnade min lilla tändsticksstad, då formade den min bild av hur en stad ska se ut. Jag tänker på det ibland när jag hör en del arkitekter uttala sig om det "riktiga" sättet att bygga städer. Hade de samma tändsticksaskar som jag när de var barn? På vad bygger nästa generation sin bild av staden?

Idag bara en liten betraktelse som väl främst kan intressera Norrköpingsbor. Vid Söder Tull intill stadsbiblioteket i Norrköping byggdes det om under 2006-2007. Redan 1998 började det planeras för att få till en bättre trafikmiljö, men det blev ett väldigt hallå om bland annat trädfällning. Nu kan man i alla fall se resultatet.

Där ser ni så trevligt det blev, kanske kommunens planerare säger om de ser de här bilderna. Det kan man ju hålla med om, men sedan kan man diskutera i det oändliga om man egentligen kan bedöma det utifrån några foton. Det finns anledning att påminna sig att ett foto är ett mycket begränsat utvalt utsnitt ur en verklighet som egentligen består av både tid och rum. De här jämförelsebilderna är till exempel utvalda av mig både vad gäller fotovinklar, bearbetning och - inte minst - fototillfälle. Bilderna är tagna i april 2005 och juli 2007. Med andra ord är grönskan på de senare bilderna betydligt mer dominerande. Detta trots att det alltså är färre träd efter ombyggnaden.



Blev det bättre eller sämre? En person som bott, arbetat, gått, cyklat, kört bil, åkt spårvagn och buss, KÖRT spårvagn och buss, besökt platsen som turist, övernattat där som hemlös och både varit man, kvinna, gammal, ung, blind, döv och rörelsehindrad på platsen under sisådär tio års tid kanske skulle kunna svara. Vi andra får nog finna oss i att vår gemensamma stadsmiljö aldrig blir riktigt perfekt. Men som jag brukar säga: Det kunde varit värre...

På Norrköpings turistsajt Destination Norrköping staplas potentiella slogans, eller vad sägs om:

Alltihop fraser som används flitigt i kommunens marknadsföring. Men några slogans är de alltså inte.

Dessutom har ju Norrköping och Linköping en gemensam slogan numera: "En del av fjärde storstadsregionen". Detta står vid respektive stads motorvägsförbifarter. I Linköping har detta klistrats dit under "Staden där idéer blir verklighet" så det är mycket man ska hinna ta in när man far förbi. I Norrköping står det "En del av fjärdestorstadsregionen" söder om stan, alltså den sidan som vetter mot Linköping. I norr står det däremot "I Norrköping blir vintern aldrig mörk" (vilket väl antagligen inte heller är en slogan??) men länge stod det "Ostlänken - 45 minuter till Stockholm". När den nya snabbjärnvägen byggs ska Norrköping nämligen bli en förort till Stockholm har man tänkt. Norrköping vet med andra ord inte riktigt åt vilket håll staden ska vända sig. Kanske därför det inte finns någon slogan heller...

Idag bara ett par bilder från Saltängen som jag tog i höstas och just hittade på hårddisken:

Så här ska det se ut! Vatten, pampiga hus och träd i prydliga rader. Den här bilden är tagen från Saltängssidan, mot Gamla Staden på andra sidan Strömmen, fast det ser ganska trevligt ut åt andra hållet också. Men? är det en kuliss..?

Singing la la la la lalalala...