Igår sken en blek vintersol över Bråviken medan stora snöflingor seglade ner över ett landskap som mest påminde om en främmande planet... Idag, den förste februari fortsätter snön att falla. Solen har gömt sig och gårdagens 18 minusgrader har krupit upp mot nollstrecket. Det är fortfarande vinter, precis som det ska vara så här års. Det är otroligt vackert och antagligen ganska bra för ett och annat i naturen att snötäcket nu fått ligga kvar så här länge.

Men ibland känns det som om vi inte vare sig kan eller vill njuta av att det är vinter. Riktig vinter. Tidningarna fylls av reportage och notiser som signalerar det märkliga och onormala i att snön ligger kvar, att gatorna behöver skottas och att barnen har kul i pulkabacken.
I såna där fråga-folket-på-gatan grejer som bara blir fler och fler (enkel snabbjournalistik?) och som mest roar de tillfrågade själva och deras närmsta bekanskapskrets ("15 minutes of fame"?), så lyckas de för det mesta bara få med en massa kverulanter som tycker att snö är jobbigt och att det borde bli vår nu. Vår i slutet av januari? Kom igen, njut av vintern istället!
Den dummast rubriken hade NT häromdagen: "Om tre månader är det Valborg"... Jaha? Tre månader, eller ett kvartal om man så vill, ja det är ju alldeles snart. Och då brukar det ju alltid vara högsommar, eller? Vad är poängen? Tänkte den som satte rubriken att "oj oj oj, det kommer aldrig att hinna smälta bort på tre månader! Hur ska det gå!?"

Nä, nu raljerar jag lite, men jag har svårt att bli riktigt engagerad i den sortens skriverier. Det är som att det finns ett omåttligt nyhetsvärde i en vinter som är "extrem" (det vill säga ganska normal) efter ett antal ganska milda vintrar.
När jag jobbade på SMHI för några år sedan minns jag att klimatgurun Haldo brukade säga att när man pratar om "mannaminne", då handlar det om två år, max. Det ligger nog mycket i det.
Men om vi nu blir så förvånade över vintervädret, varför inte njuta av snön den korta tid som den ligger kvar istället för att gå och gnälla över att den är besvärlig och att det borde bli vår snart? Nej, januari och februari är vintermånader. I mars, då kan man få börja klaga. Och på kvällen den 30 april kommer vi alla att stå där vid eldarna, huttrande i vårkylan, och tänka tillbaka på en vinter som för första gången på länge var riktigt vit.

Häromdagen bläddrade jag igenom mina gamla vinylskivor och hittade då ett band som jag lyssnade ganska mycket på under en period på åttiotalet, men som jag på något sätt lyckats glömma bort. Man kan säga att det blev ett kärt återseende, eller snarare återhörande. Lite konstigt tycker jag också att det är att de så totalt fallit mig ur minnet. De låter nämligen inte som nånting annat och inte heller är det musik som man låter gå lite förstrött i bakgrunden medan man tänker på annat. När man lyssnar på Cardiacs så lyssnar man på Cardiacs, helt enkelt!



Frågan är hur man ska beskriva Cardiacs musik... Om man nu kan beskriva den. Cardiacs beskrivs ibland som upphov till en helt egen genre, Pronk, en förkortning av Progressive Punk, vilket väl bäst förstås som en sammansmältning av punk och anglosaxisk progressive rock, det vill säga sådan musik som förknippas med band som Yes, Genesis och King Crimson. Och visst kan man höra influenserna från dessa, men då är det samtidigt starkt uppblandat med till exempel Sex Pistols. En annan lika sann beskrivning av Cardiacs musik är Frank Zappa möter Bob Hund. Men där finns också drag av Talking Heads och Devo. Ja, influenserna är många och resultatet blir helt enkelt nånting ganska unikt.



Cardiacs bildades redan 1976 och hette från början Cardiac Arrest. Som Cardiacs har de gett ut ett tiotal studio-LP under framför allt 1980- och 1990-talen. Och bandet finns alltså fortfarande även om det legat på is de två senaste åren. Sommaren 2008 drabbades Cardiacs "front man" Tim Smith av en ganska svår hjärtinfarkt som han fortfarande återhämtar sig ifrån. Lite ironiskt att en "cardiac arrest" skulle stoppa bandets framfart, men de kommer kanske igen...

När jag började leta efter Cardiacs musik så tänkte jag först att jag nog inte är den enda som glömt dem.
Cardiacs skivor är slutsålda både på vinyl och CD och inte heller finns de på Spotify. Men helt glömda är de inte, och för den som vill stifta bekantskap med det här kultbandets musik finns det en hel del att hämta på såväl deras officiella hemsida som på inofficiella fansidor, på Myspace och på Youtube.


Is This The Life? - Cardiacs enda kommersiella framgång?


Men precis som det slås fast på Cardiacs hemsida så måste man lyssna mer än en gång på dem för att greppa deras storhet. Cardiacs kommer antagligen att förbli ett kultband med en relativt liten, men desto hängivnare, skara fans...

Klockan har just passerat midnatt så egentligen är jubileumsdagen redan slut men jag måste ändå få skriva nånting om att den här bloggen nu har existerat i tre hela år! 26 januari 2007 skrev jag det första inlägget.
Kanske har det inte alltid varit så tätt mellan inläggen och kanske inte alltid så genomtänkta inlägg... men va tusan... den finns i alla fall!

Jag erkänner. Jag är en 1900-talsstofil.

- Ska du köpa Them Crooked Vultures skiva, frågade jag min son. (Han snodde genast mitt exemplar av Mojo när han såg att Dave Grohl var på omslaget.)
- Varför ska jag det, frågade han oförstående. Jag lyssnar ju på den på Spotify.

Jo, det är klart... Själv är jag helt fascinerad av att jag kan läsa skivrecensionerna i Mojo och samtidigt lyssna på 80% av det recenserade via Spotify. Jag har börjat göra spellistor med allt nytt som fått fyra stjärnor eller mer och så sitter jag med en massa ny spännande musik i öronen medan jag jobbar. Igår gjorde jag en spellista med fjorton skivor som fick fyra stjärnor i Mojos januarinummer.

Min son förstår inte alls tjusningen med detta. - Men du förstår inte, försökte jag förklara för honom. Du förstår inte hur det var en gång i tiden. Man läste om ny musik i Schlager, sånt som man aldrig hade hört men som hade fått jättebra kritik. Vad skulle man göra för att få höra det och se om man gillade det? Ja, om inte nån kompis råkade ha den så var ju den enda möjligheten att gå till skivaffären och köpa den. Om den fanns. Var det något smalare fanns den bara på Pet Sounds. Om ens det. Det var åttiotal men det känns som otroligt länge sedan.
- Tänk dig det, sa jag till min son. Det fanns inget Spotify, inget Youtube, inga bloggar och inga olagliga fildelningssajter. Det fanns inget jämrans Internet över huvud taget! Man kunde inte ens låna CD-skivor på biblioteket! Det som fanns var radio. Och TV. Och hur ofta tror du man lyckades höra just den där spännande skivan som man läst om i Schlager? Nej, det var en helt annan musikvärld! Det var en värld av vinylskivor och blandband där musiken var svåråtkomlig och åtråvärd, på gott och ont.

Idag har vi det mesta på några musklicks avstånd. Det är klart att det är svårt att förstå hur vi hade det på åttiotalet... Ungefär lika svårt att förstå som när min pappa förklarade för mig att det en gång fanns en värld utan plast. Jag är uppenbarligen ett barn av plaståldern. Plast och vinyl.

Och samtidigt - en stofil. Men en stofil som verkligen njuter av den här nya sköna världen där man kan göra spellistor i Spotify och upptäcka ny musik utan att behöva jaga den på stan.

Men sedan, när jag raderat allt det från spellistan som nog ändå inte var min musik, trots Mojostjärnorna, då kommer jag med största sannolikhet att köpa en eller annan skiva med det som finns kvar... Jo, så funkar vi stofiler.

Idag hittade jag nånting som jag nog kommer att köpa. Satt och försökte läsa en text och var på vippen att somna när jag plötsligt fick Laura Veirs i öronen. Otroligt bra musik som jag på stofilers vis kan tänka mig att addera till skivsamlingen...

I förra numret av tidningen Bamses äventyr höll Bamse, Skutt och Skalman på att råka riktigt illa ut när deras båt torpederades av den hänsynslöse Krösus Sork.

 

Serierna i Bamses äventyr är aningen mer dramatiska än de i vanliga Bamsetidningen. Gissningsvis är de anpassade till de lite större barnen, en förmodan som stöds av det faktum att Egmont nu ger ut ytterligare en Bamseperiodika; ”Bamse för de yngsta”…

 

Det är väl på gott och ont, det där att allt ska åldersindelas in i minsta detalj. Men helt klart gillar både sjuåriga dottern och jag de lite längre äventyren i Bamses äventyr. Den vänder sig nämligen såväl till lite äldre barn som till mycket äldre barn. Och hur fångar man då den grupp barn som befinner sig mellan 35 och 45? Jo, givetvis genom intertextuella referenser till seriegenerationens litterära kanon.

 

Att läsa ”Skumt i lasten” i senaste Bamses äventyr är ren och skär déjà vu trots att vi är långt bort från Bamsevärldens gröna kullar. Äventyret utspelar sig nämligen i en annan värld som vi förvuxna barn känner oss hemma i: Tintins!

 

Det går inte att ta mista på referenserna till Krabban med Guldklorna:

 

Historien börjar med att Bamse läser ett fartygsnamn på ett papper. Precis som Tintin gjorde – även om han hade lite svårare att uttyda det.

 

 

Det visar sig så småningom att fartygen bytt namn. Bamse tar upptäckten lite mer med ro än Haddock. Kan ha att göra med att dunderhonungen inte ger samma bieffekter som Loch Lomond…

 

 

När hjältarna väl går till sjöss träffar de på en våldsam styrman som tagit kaptenens roll.

 

 

Men här refererar styrmannen i Bamse till en helt annan seriefigur! Vilken då? Tävling!

 

 

Efter en ökenvandring är hjältarna skurkarna på spåren men tappar spåret i en mystisk källare…

 

 

Givetvis finns en förklaring: den obligatoriska lönngången!

 

 

Vad är det då giriga storskojare har för ärende i orienten? Inte är det väl bara livsmedelskonserver som fraktas?

 

 

Nej, mycket riktigt!

 

 

Slutligen står slutstriden i en liten båt. Här framträder en viktig skillnaden mellan hjältarna: Tintin tillkallar ordningsmakten – Bamse tar rättvisan i egna händer…

Vi hyrde en stuga på Gotland i somras. Det här hittade jag i stugans gästbok.
Har grubblat mycket på vad det var som egentligen hände familjen Pettersson den där vintern... Men som sagt, det var tur att de hade uthset. Annars kanske det inte hade blivit nåt skrivet i gästboken över huvud taget.
Vem vet...
Kanske man kunde använda det som utgångspunkt för en spännande roman. Den skulle antagligen filmatiseras och få en massa oscars...

(Jag letade efter uthset. Men jag hittade det aldrig...)

Anna-Lisa Ingemansson vann (förstås) Radio Östergötlands tävling om världens bästa version av Jingle Bells!! (Notera att programledaren kallar det hela för en kupp!!?!)

Lyssna här!

Jag började blogga anonymt 2007 under namnet Wintermute. Det funkade som en slags säkerhetsventil när jag höll på att bli galen på avhandlingen jag höll på med. Sedan har det blivit liksom en vana att skriva ett inlägg då och då... Men nu lämnar vi det förvirrade 00-talet och går in i det glada(?) 10-talet så nu lämnar jag också wintermute bakom mig. Jo, Mats är ett ganska tråkigt namn, men det är det jag heter...

Gott nytt år!

Nu är det knappt nåt kvar av det förvirrade 00-talet!
God jul och gott nytt år!

Äntligen har Svt tagit sitt förnuft till fånga och lagt ut de så kallade "Skäggens" utskällda program från  1963.
De två första delarna, "Fasad" och "Segment" finns nu på Svt:s Öppet arkiv!

Äntligen går det att bilda sig en uppfattning om vad det var som gjorde folk så heligt förbannade när programmen sändes hösten 1963. Den som inte alls känner till "Skäggen" eller den folkstorm de förorsakade har en utmärkt introduktion i ämnet i en artikel av Martin Kristensson från Kapten Stofil.

Och årets julklapp för alla insnöade(?) Norrköpingsbor är förstås filmen ”Det Norrköping som gått - som Gustaf Östman såg det” som stadsarkivet och stadsmuseet just släppt.

Gustaf Östman arbetade i många år vid Norrköpings byggnadskontor och var dess chef fram till 1957. I sitt arbete dokumenterade han staden både i film och stillbild, och delar av filmmaterialet har nu alltså sammanställts i en krönika som visar Norrköping som det såg ut en gång på 1900-talet.
Som framgår av ovanstående klipp är det sig ganska likt...;)

Filmen kan köpas på Norrköpings stadsmuseum.

I Radio Östergötlands morgonprogram pågår en tävling om världens bästa Bjällerklang (Jingle Bells). Varje morgon efter halv åtta spelas en ny version och så kan man gå in på programmets hemsida och rösta.

I går, den 15 december, var turen kommen till Anna-Lisa Ingemansson! Om man till äventyrs inte skulle känna till denna legend kan man läsa om henne på Sunkit.com.

Anna-Lisas fantastiska tolkning går att avnjuta här (scrolla till 15 dec) och glöm inte att rösta på Anna-Lisa! Det vore väl fantastiskt om vi kunde lyfta fram hennes version av Bjällerklang som den allra bästa! (För det är den ju, vilket framgår av röstsiffrorna för tillfället - se ovan! Se även här!)

 

 

Satt hemma och jobbade på fredageftermiddan medan mörkret sänkte sig utanför. Jag var djupt försjunken i det jag höll på med när det plötsligt ringde på dörren.

Signalen ryckte mig bryskt ur de tankegångar jag var sysselsatt med och smått förvirrad gick jag och öppnade. Där utanför stod två unga leende människor. ”Jehovas vittnen!” hann jag tänka innan jag såg att den unge mannen hade ett kort i handen som det stod Tele2 på. Jag måste ha sett mycket förvirrad – eller kanske skräckslagen – ut, för han skyndade sig att säga att ”det är bara (nn) från Tele2 och det här är (nn) och vi är bara ute och rekar lite i området”.

Medan jag försökte få ordning på tankarna och förstå vad de var ute efter frågade han om jag ”hade bytt till Tele2 som grannen eller om jag fortfarande ringde med Telia”.
Jo, jag har Telia fick jag ur mig innan jag hann tänka att vadå Telia och vadå "fortfarande"? Det finns väl fler operatörer och jag kunde ju ha bytt fram och tillbaka lite hur som helst. Det kunde ju inte han veta. Vadå "fortfarande"?

Men det frågade jag inte. Istället började han prata om bredband och telefoni men mest i frågande ordalag och fortfarande utan att egentligen säga nåt om vad han och hans kollega hade att erbjuda. För att de ville sälja nåt var jag säker på även om det handlade om en annan typ av frälsande produkt än den jag först hade trott.

När han så började fråga – hans kvinnliga kollega sa inte ett ord på hela tiden – om mina telefonvanor så kände jag att jag inte orkade längre utan förklarade att jag aldrig köper något vare sig via telefon eller vid dörren.  När han då fortsatte prata sa jag vänligt tack och hej och stängde dörren. Det sista jag hörde var kommentaren ”det är upp till dig…”

Ja tacka fan för att det är upp till mig! Inte ens om Tele2 kan jag tro att de faktiskt skulle försöka tvinga till sig kunder. Men det kanske inte är helt självklart för alla deras säljare var gränsen går..? Jag fick lite vibbar av den där envise försäljaren i serien Blondie, han som ringer på bakdörren när han får ett nej i entrén… Men nej, Jehovas telefonförsäljare försvann i mörkret för att terrorisera fler i grannskapet och jag kan bara hoppas att de inte tillämpar Jehovas vittnens praktik att återkomma efter en vecka…

Det hela var ju egentligen ganska komiskt men jag upptäckte till min förfäran att jag gick omkring och var förbannad efter besöket. Det värsta var att jag insåg att jag framför allt var förbannad på mig själv. Varför hade jag stått där och sagt att ”jo jag ringer med Telia…” istället för att bara fråga vad fan han hade att göra med vilket företag jag anlitade för min telefoni. Eller varför sa jag inte – lite mer sofistikerat: ”Vänta! Jag tror jag vet vad du försöker säga – försök med ’Jag har ett erbjudande från Tele2. Är du intresserad?’ I så fall är svaret NEJ!”

Men problemet är ju att man aldrig har garden uppe när det ringer, vare sig det är på dörren eller telefonen. Och anledningen till att man blir lika överrumplad varje gång är att försäljarna arbetar efter en metod som står helt i motsats till all normal mänsklig interaktion. Försök själv att gå fram till nån på stan och var inställsamt trevlig och klämkäck på ett tillkämpat personligt sätt samtidigt som du ställer frågor om den helt främmande personens privatliv och konsumtionsvanor. Du kommer omedelbart att tas för antingen en galning eller en försäljare. Eftersom båda parter är pinsamt medvetna om att det bara finns ett syfte med det trevliga pratet så blir det så genomfalskt.

Det fanns ett gammalt revynummer (tror det var Lars Ekborg och nån mer) om två blomsterförsäljare på dekis som sjöng ”Köp en tulpan annars får du en snyting!” Vad skönt det skulle vara om dagens försäljare kunde säga så när det ändå är det de menar!

Inte konstigt om en del inte orkar uppehålla den falska masken. Innan jag förstod det där med Nix telefoni och att det faktiskt funkar drabbades jag en sommarkväll för några år sedan av en försäljare som uppenbarligen var på väg att spåra ur. Det var en ovanligt varm sommardag i juli, klockan var över elva på kvällen och jag hade dragit på mig nån slags influensa mitt i sommarvärmen och låg och svettades i sängen med ganska hög feber. Då ringer telefonen och en överdrivet hurtfrisk kvinnoröst säger ”Men hej på dig Mats! Hur står det till med dig i sommarvärmen?” Medan jag försöker komma underfund med om det är nån som driver med mig eller om jag helt enkelt feberyrar svarar jag att ”klockan är halv tolv på kvällen och jag ligger till sängs med fyrtio graders feber…” Då säger kvinnan: ”Det var roligt att höra! Jo det är så att vi erbjuder…”

Där lade jag faktiskt på luren i örat. För att förkorta lidandet för oss båda. Natten var lång och hon hade säkert fler att ringa till. Och har hon inte slutat än så håller hon väl på än idag. Men jag köper inget av nån som tränger sig in i min privata sfär. Och det är faktiskt – tro det eller ej – upp till mig!

Jag kan varmt rekommendera SvT:s kortfilmsjulkalender! Varje dag en ny rafflande skildring ur verkligheten av filmaren Malin Skjöld. Dagens lucka, "Det roliga trollet", är bäst hittills. Tätt följd av gårdagens "Fisklunch". Och vem vet vilka höjdpunkter som väntar runt hörnet, ända fram till jul!

Industriområdet mellan Malmgatan och Kiselgatan i Norrköping genomkorsas av ett järnvägsspår som tydligt är skyltat "Privat spår".
Det är alltså ingen mening med att ta med sig sitt lok eller sin dressin dit för att köra lite...

Är det inte både lite intressant och lite oroande att skylten sitter där? Man kan fundera på vad som gjort att någon känt sig manad att påpeka att här kan minsann inte vem som helst komma farande med sitt tåg. Och så undrar man ju, har det nånsin hänt att nån växlat in på spåret, sett skylten, tänkt "jäklar! det är privat!" och sedan behövt backa ut på stambanan igen..?