Säga vad man vill om Norrköpings senaste spårvagnstillskott men ganska fula är de. Någon tyckte att de hade fel gul färg, och visst avviker de från den färgskala som spårvagnarna har haft de senaste åren men framför allt är de kantiga på ett sätt som för tankarna till de där ryska Jon Blundanimationerna som drabbade en generation TV-barn på sjuttiotalet.
Men å andra sidan har ju spårvagnarnas utseende ändrats förr och för mig får de gärna se ut lite hur som helst, till och med avvikande färgsättning kan jag fördra så länge de skramlar på rätt sätt. Spårvagnar ska skramla nämligen. Annars vet en inte att det är spårvagnar!

Något annat som är nytt är att spårvagnarna nu fått namn. Med mönster från andra städer – Linköpings bussar till exempel – är vagnarna nu uppkallade efter Norrköpingska storheter. Så heter till exempel en spårvagn Tjadden Hällström. Eller Hellström – ganska snart påpekades att man lyckats stava hans efternamn fel, men det var ju tur att förnamnet ändå var rätt…

 

Idag när jag stod och väntade på bussen åkte Majken Åberg förbi. Spårvagnen Majken Åberg alltså. Jag minns original-Majken, den ursprungliga Majken som nog var något av ett original. I sin ungdom var Majken flerfaldig svensk mästare i slungboll. Hon kom också sjua i diskus vid OS i London 1948.

 

Men om detta visste jag väldigt lite när jag gick i högstadiet och Majken brukade vikariera som idrottslärare (eller om det fortfarande hette gymnastiklärare på den tiden). Jag tror inte hon vikarierade i min klass men hon märktes på så sätt att hon ofta – eller åtminstone vid mer än ett tillfälle – satt och fikade för sig själv i en grässluttning intill skolan. Som jag minns det såg hon ut att ha gjort en tidsresa på femton-tjugo år. Hon hade glasögon med typiska 60-talsbågar, typisk träningsoverall med revärer från samma årtionde och till och med en termos av typiskt 60-talssnitt. Möjligen hade hon inte inhandlat några nya accessoarer sedan den tiden men hon hade en mycket konsekvent look som några årtionden senare antagligen hade upplevts helt annorlunda.

 

Senare i livet fick jag Majkens hem utpekat för mig. Hon bodde i en liten röd kåk som nästan helt doldes av en enorm granhäck som växte tätt inpå huset. Men jag såg aldrig Majken själv. Somliga påstod att hon var skygg. Kanske var hon bara gammal och trött. Idag är både grannhäcken och Majken borta men spårvagnen med hennes namn rullar på genom stadens gator. Undrar vad hon hade tyckt om det…

Jalle, Julle och Hjulius tillhör kanske inte höjdpunkterna i svensk barnTVproduktion, men dom va ju från Norrköping för tjyven! Numera har trion dragit sig tillbaka och sitter nu och tar emot i entrén till SvT:s och Sveriges Radios gemensamma lokaler i Västgötebacken.



Eller vänta... hur är det med den saken egentligen? När jag gick förbi häromdagen insåg jag att Julle inte alls är sig lik! Han liknar mest en... ja, jag vet inte vad! Är det Julle eller är det något annat? Vad har hänt egentligen?? Kan det vara så att Julle har lämnat Jalle för någon annan TV-docka. Kanske bor han ihop med Televinken numera? Eller har han helt enkelt farit dit där gamla dockor hamnar till sist?



Medan jag stod och funderade över Julles öde och hur Jalle nu skulle kunna klara sig på egen hand insåg jag plötsligt att Hjulius var försedd med skylten "Hjulius 2"! Vad är detta? Har det funnits flera Hjulius? Är inte det här den riktiga Hjulius? Jag inser att det är väldigt mycket jag inte vet om den här trion! (Som numera tycks ha blivit en duo!?)

Jaha, så var det dags för sommartid igen. Klockan ska vridas fram en timme, eller om det var tillbaka…

Det finns nån sån där minnesramsa, att man ska ställa fram klockan när man ställer fram trädgårdsmöblerna, eller om det var att man ska ställa in möblerna och ställa in klockan??

Såna där ramsor funkar ju aldrig... När jag var liten fick jag lära mig att alldrig stavas aldrig med ett L och altid stavas alltid med ett L. Eller hur det nu var. Jag fick också lära mig att 30 dagar har september, april, juli och december, 28 en allen (vilken då??), alla de övriga 31… Nä, det funkar inte heller. Nyårsafton försvinner på det viset…

Nu är det ju alltså bara en timme som försvinner - tror jag - men det är ju illa nog! För var håller den timmen hus hela sommaren? Inte förrän i oktober får vi den tillbaka och då sover vi ju bara bort den. Inte har man någon nytta av en extra timme i oktober!

Om man tänker sig att man lever i åttio år så innebär det att man blir berövad på hela åttio timmar som man bara sover bort i höstmörkret. Det är två hela arbetsveckor. Om man bara kan identifiera de ansvariga för den här ordningen så måste det väl gå att avkräva dem någon form av ersättning? Jag förstår inte att detta bara får fortgå år efter år!

Eller kan man helt enkelt vägra ställa om? Funderar på att bara ställa fram klockan en halvtimme nu och sen behålla den tiden året om! Jag menar, en halvtimme hit eller dit spelar väl sällan någon roll??

Idag, den 7 mars 2011, är det 110 år sedan min morfar föddes.

 

Erik Olivier Nilsson, föddes i Östra Ryd 7 mars 1901.

Tillsammans med föräldrarna Johan och Amalia hamnade Erik så småningom i Skärblacka. Där växte han upp i skuggan av bruket, IOGT och Konsum, där han påbörjade sin yrkesbana. I Skärblacka träffade han Lisa och så småningom hamnade de i Kolmården och Åby, där Erik arbetade på Konsum.

 

Lisa och Erik 1935. Min morbror ligger i vagnen.

 

En tid var han föreståndare för Konsum i Marmorbruket innan familjen flyttade till Norrköping och Skarphagen där Erik öppnade egen butik.Sedan kom kriget med ransonering och inkallelseorder. Det blev svårt att hålla igång rörelsen och efter kriget började Erik istället arbeta i textilindustrin.

 

Det känns alltid lite underligt att se bilderna på min morfar. Jag har hört så mycket om honom av mormor och tycker att jag på något sätt känner honom, men jag har aldrig träffat honom. Han dog hastigt vid 58 års ålder, sju år innan jag föddes. På så sätt är han delvis en mytologisk figur för mig, en del av mitt ursprung som är höljt i dunkel. Samtidigt är hans blick så väldigt bekant där på fotografierna.

 

Det beror förstås på att hans bild hängde på väggen när jag växte upp, men inte bara på det. I blicken ser jag mamma och min morbror, men också mig själv och mina barn. Jag vet egentligen inte vem Erik var, men ändå är han så påtaglig och nära.

 

Det finns inte så många bilder på morfar Erik. Oftast stod han själv bakom kameran. På bilden som hängde på väggen när jag växte upp ser han lite barsk ut. Eller i alla fall ganska allvarsam. Som om han inte riktigt var tillfreds med att bli fotograferad.

 

Senare har jag hittat andra bilder, ofta oskarpa amatörbilder från 1920- och 1930-talen, där han skymtar i ett sammanhang, bland vänner och familj. Roligast är bilderna från teateruppsättningarna med IOGT-logen i Skärblacka. Där kan han dyka upp med lösskägg eller en tjusig vidbrättad hatt, eller viftandes med en pistol… Ganska långt från den morfar som blickade ner från väggen i vårt vardagsrum.

En annan sak som är rolig med dessa bilder är att se hur morfar och mormor ofta finns på samma bild, men på var sin kant. Det är bilder som är tagna innan de fann varandra, innan de blev ett par och bara var två engagerade nykterhetsungdomar i den lilla bruksorten.

 

Mormor Lisa och morfar Erik på var sin sida om herren i cylinder.
Erik, i lösskägg, tittar åt fel håll...

 

Att se de där bilderna är lite som den där filmen om killen som reser tillbaka i tiden för att se till att hans föräldrar faktiskt träffas. Hej, Erik! Titta åt andra hållet! DÄR sitter hon! Där sitter Lisa!!

Men det gick ju bra! Jag är ju beviset!

 

Det har hänt att folk sett någon diffus likhet – rent utseendemässigt alltså - mellan mig och skådespelaren Nicolas Cage. Själv kan jag inte se det, men när jag ser bilderna på morfar så misstänker jag att det är honom de ser lite av.

Och om det hade kommit förbi en talangscout när IOGT-ungdomarna i Skärblacka spelade teater på tjugotalet, då är jag övertygad om att även morfar hade gjort sig bra på vita duken!

 

Lisa och Erik nyförlovade

En man vigde sitt liv åt att odla fram världens största jordgubbe. Hans far hade redan från att han var mycket liten styrt honom mot denna livsuppgift. Redan innan han lärde sig gå hade hans pappa visat honom bilder av jordgubbar i olika storlek. Han hade tidigt fått lära sig att storleken var det som räknades, och hans första ord var följaktligen ”störst”.

Under hela hans uppväxt hade hans tillvaro cirklat kring odlingsbetingelser; ljus, jordmån, bevattning, gödsling… Nu var han till åren kommen, hans far var död sedan länge, och efter ett helt liv av experimenterande hade han nu fått fram en jordgubbe med en diameter av otroliga 1, 23 meter!

Tillsammans med jordgubben reste han nu till världens största odlarmässa, där världens största jordgubbe skulle utses. Säker på att ha segern som i en liten ask blev han mycket förvånad då hans jodgubbe dömdes ut redan i första tävlingsmomentet. Skälet enligt tävlingsjuryn var att mannens jordgubbe inte var röd.

Mannen hade bara en sak att säga:

”Vad betyder ’röd’?”

Oj oj, man skulle kunna tro att bloggen är nedlagd! Inte ett endaste inlägg under hela december! Inte ens ett litet GOD JUL eller ett GOTT NYTT ÅR har jag lyckats prestera! Och än värre: i förra veckan fyllde bloggen 4 år utan att jag ägnade det en tanke - än mindre några skrivna rader! Jag får helt enkelt ta och skärpa mig!

Jag får skylla på att det varit så mycket annat som pockat på uppmärksamheten den sista tiden. En massa oviktiga nödvändigheter har gjort att jag helt enkelt inte haft ro att sätta mig och ägna mig åt viktiga onödigheter. Så med drygt tre timmars marginal skriver jag nu ett januariinlägg trots att jag inte har mycket att skriva om. Klarar mig på så sätt ifrån skammen att stå där med två blanka bloggmånader...

För att ändå skriva om nånting kan jag rekommendera en fotoutställning på Fotografiska Museet i Stockholm som jag var och såg i helgen. Fram till april kan man beskåda ett retrospektiv av den franska fotografen Sarah Moons verk. Jag kände inte alls till henne och min första tanke var "oj oj det här verkar pretentiöst". Men jag föll fullständigt för hennes drömska bilder! Det var en sådan där omedelbar, spontan känsla som man inte kan förklara. Jag fastnade särskilt framför en bild - Ombre Portée / Fallande skuggor - och jag kan för mitt liv inte förklara vad det var som fick mig att gå tillbaka och titta på just den bilden tre gånger!

Som väl var hade jag, som sagt, ingen förkunskap om Sarah Moon - hade jag läst i förväg om hennes koppling till modefoto eller att hennes papegojbilder är "banala" så kanske jag inte hade kunnat ta in bilderna med så pass öppna ögon.

Nu blev jag helt enkelt berörd, och dessutom barnsligt lycklig när jag upptäckte att just Ombre Portée var en av de sex bilder som valts ut bland över hundra för att säljas i vykortsform i museishopen.

Övriga utställningar på fotografiska var säkert väldigt fina men de kändes på något sätt ointressanta vid sidan av Sarah Moons suddiga bildvärld. Konst är definitivt som bäst när den drabbar en utan att man begriper ett smack!

Dagens lokaltidningsbesvikelse är en helt fantastisk blogg som får mig att känna mig otroligt kluven. Bloggen samlar alla dessa notiser från lokalpressen där någon av en eller annan anledning känner sig felbehandlad, upprörd, förfördelad, besviken eller rent av förbannad på grund av något som drabbat dem personligen. Det alla dessa människor har gemensamt är att de och deras historia på ett eller annat sätt hamnat i den lokala avisan. Ofta är de fotograferade tillsammans med något slags bevis på att de har fog för sin upprördhet.

Det är lätt att skratta åt dessa historier. Bara jag ser rubriken "400-årig stubbe beskjuten" börjar jag fnissa okontrollerat. Och när jag sedan ser bilden på den upprörde markägaren som med stirrande blick pekar ut märket efter vad som tros vara prickskytte, då vrider jag mig fullkomligt i skrattkramper. Det bara blir så. Det är inget jag kan kontrollera.

Favoriten är nog mannen som fick en gammal tjugolapp tillbaka i växel. Det räcker inte att han kan byta den mot en giltig på banken; någon har gjort fel och mannen kräver upprättelse! Artikeln är förstås inte komplett utan bilden på mannen som med bister uppsyn håller fram två tjugor - en gammal, ogiltig, och en ny! Varsågod och jämför själv! Se här att det är lätt att bli lurad!

Men någonstans känner jag att jag nog inte borde skratta. Det är faktiskt synd om - nåja, de flesta av - dem som förekommer på sidan. De har faktiskt upplevt sig så förorättade att de känt sig tvungna att kontakta lokala medier för att få berätta för andra vad de känner. Eller tänker de kanske att de kan få upprättelse genom att gå ut med sin historia? Ja, det är inte lätt att veta vad som ligger bakom, men man kan konstatera att det finns en kategori människor som kontaktar lokaltidningen när de fått en sten i salladen istället för att gå tillbaka med salladen till butiken. Jag är lite fascinerad över att de gör så.

Samtidigt har jag en mycket obehaglig känsla av att jag skulle kunna ha varit en av dem. Jag kan leva mig in i hur det känns att vara kränkt. Också jag har drabbats av orättvisor. Skillnaden är att jag aldrig kontaktat lokalpressen. Men jag kan inte känna mig riktigt säker på att jag inte en dag själv står där på bild i lokaltidningen, med bister uppsyn och en eller annan defekt produkt i näven.

Det är nog bäst att jag fortsätter skratta, innan skrattet fastnar i halsen.

"Den som kommer till Tecla ser mycket lite av staden bakom planken, säckvävsskydden, byggnadsställningarna, armeringsjärnen, gångbräderna [...] Vid frågan: 'Varför pågår byggandet av Tecla så länge?' fortsätter invånarna bara att hissa upp hinkar, sänka ner lod och röra långa penslar upp och ner. 'För att hindra förstörelsen att börja', svarar de."

Tecla är en av de städer som Italo Calvino beskriver i boken De osynliga Städerna, en bok där han lyckas fånga in snart sagt varenda aspekt och tema som man kan diskutera kring städer. Jag återkommer ständigt till den boken och varje gång upptäcker jag nya infallsvinklar på staden som fenomen. I staden Tecla har Calvino, trots att det snart är fyrtio år han skrev om den, fångat in något centralt för vår tid. Tecla är en stad som ständigt byggs. (Om man googlar på Tecla så får flera träffar på Tecla som en underjordisk stad, men detta beror på att ett fel i baksidestexten till Bonniers svenska utgåva hela tiden reproduceras. Den underjordiska staden heter Argia.)

Teclas stora gåta är varför staden hela tiden byggs och varför invånarna fruktar att staden ska läggas i ruiner ”så snart byggnadsställningarna tas bort”. Tillfrågade om detta svarar de ”brådskande och med låg röst: ’Inte bara staden.’”

Den undrande får till slut svaret på vilken plan byggandet följer:

”Vid solnedgången upphör arbetet. Natten faller över byggplatsen. Det är en stjärnklar natt. ’Där ser du planen’, säger de.”

Det Calvino beskriver kan utan allt för mycket ansträngning tolkas som vår tids tilltro till den ständiga tillväxten. Det som inte växer förfaller, är en tanke som länge nog präglat det västerländska tänkandet, men en tanke som nu är i akut behov av omprövning. Det går inte att förneka att ekonomisk tillväxt fortfarande bidrar till att göra tillvaron lite drägligare för många människor runt om i värden, men det finns också mycket som pekar på att vi i den så kallade västvärlden har passerat en gräns där ständig tillväxt inte längre höjer vår livskvalitet. Tvärtom börjar en alltmer pockande miljö- och klimatproblematik sätta stora frågetecken för den starka tillväxtdiskursen. Visst behövs tillväxt i världen, men vi måste omvärdera dess innehåll och syften!

 

En annan av Calvinos städer, Ottavia, kontrasterar mot Tecla. Planen utgår inte från stjärnorna, utan från avgrunden. Ottavia är konstruerad som en svävande spindelvävsstad: med hjälp av rep, kedjor och hängbroar svävar staden i mellanrummet mellan två branter. ”Under en finns ingenting på hundratals och åter hundratals meter: några moln svävar förbi, och ännu längre ner skymtar man klyftans botten.”

 

Nätet är det som håller staden uppe och som gör den möjlig att färdas genom. Under nätet hänger invånarnas boningar och allt annat som behövs för livet i staden. Staden är inte statisk, men avgrunden avgör hur staden kan utvecklas. Calvinos poäng går inte att missa:

 

”Svävande över avgrunden är invånarnas liv i Ottavia mindre osäkert än i andra städer. De vet gränsen för vad nätet kan bära.”

På jobbet kryddar vi onsdagsfikat med hemliga gäster som framträder med små presentationer av stort och smått. Gästerna är så pass hemliga att de oftast uppenbarar sig i form av någon av medarbetarna som plötsligt ger sig till känna som dagens stora attraktion.

 

Eftersom jag arbetat på institutionen sedan 2002 har jag känt mig manad att agera hemlig gäst vid flera tillfällen. I mina bidrag har jag försökt hålla en småtramsigt populärkulturell nivå. 2003 bidrog jag och en kollega till exempel med "Materiell kultur från pilsnerfilm till pilsnerkorv - Bullens 50-årsjubileum" varvid vi visade gamla filmklipp och bjöd på korv och pilsner, med anledning av att Bullens Pilsnerkorv jubilerade som produkt.

Just pilsnergrejen var nog ett lättare övertramp insåg vi - ingen vågade byta ut förmiddagskaffet mot en öl. Men formerna hade väl inte riktigt hunnit sätta sig ännu och det var kanske bra att testa var gränserna gick...

Senare har jag också presenterat "IFK Norrköping och sambaepoken 23/5 1983 - 5/6 1983", "Glokal turism, media och säkerhetspolitik i sydöstra Hebriderna" (efter en resa till den trevliga ön Islay) samt "Chefen och invandraren: Ett biblioteksretrospektiv från Norrköping" med anledning av en ganska märklig gammal film där lokala bibliotekarier läser Norrköpingslitteratur.

 

Men nu var det egentligen inte alls det jag skulle skriva om utan vad som inträffade senaste gången jag var hemlig gäst för ett par veckor sedan. Jag uppmärksammade då att en av Sveriges viktigaste kulturtidskrifter, Kapten Stofil, läggs ned efter elva år. Bland annat visade jag tidskriftens storhet genom att gå igenom Joakim Lindengrens fantastiska omslag som ofta varit pastischer på såväl serier som andra litterära och konstnärliga företeelser. Ett av mina favoritomslag är nummer 33 där Lindengren har gjort en fantastisk pastisch på den legendariske konstnären och illustratören Hans Arnold. Han har lyckats fånga något som gör att man bara behöver kasta en blick på bilden så tänker man ”Arnold”.

 

Döm då om min förvåning – ja det var snarast en chock – när det visade sig att i princip ingen av de närvarande ens tycktes ha hört talas om Hans Arnold, än mindre känna igen hans bildstil! Alla såg lite lätt oförstående ut när jag nämnde den schweizisk-svenske konstnären!

Och sedan, bara några dagar senare, står det i tidningen att Hans Arnold gått bort, 85 år gammal. Jag måste helt enkelt få skriva något om honom här på bloggen!

 

Jag inser att det kanske är lite generationsbundet att känna till Hans Arnold. Alla har inte växt upp med Matulda och Megasen, skräckhistorier illustrerade av Arnold och ABBAs Waterloo-LP med omslag signerat Arnold.

Men ändå, Arnold hade en helt unik stil. Jag hoppas verkligen inte att han glöms bort!

 

Ett annat skivomslag av Hans Arnold

 

 

Den här hösten är liksom turbulent. Bergochdalbaneliknande.
Hej va de går!

Men så mycket bloggat blir det inte...

Precisering av det slitna uttrycket "Smaken är som baken":

- Bekväm att sitta på om än lite luddig
- Väldigt svårt att skärskåda och bedöma kvaliteterna hos den egna
- Något vi inte funderar så mycket över förrän någon ger oss en rejäl spark...

Eldsjälen bakom Norrköpingsrummet, Barbro Norling, har gått bort. Hon gick i pension så sent som i december och in i det sista var hon engagerad i Norrköpingsrummet på Norrköpings stadsbibliotek.

 

Jag träffade ofta på Barbro när jag arbetade med min avhandling om Norrköping eftersom jag då hade stor användning för Norrköpingsrummets klippsamlingar. Strax innan hon gick i pension besökte jag henne på stadsbiblioteket för att prata om samlingarnas potential för forskning och studentarbeten. Barbro var orolig för klippsamlingarnas framtid och ville dels visa mig omfattningen, dels se till att jag fick träffa hennes efterträdare som ansvarig för Norrköpingsrummet.

 

Jag uppfattade Barbro som en stor entusiast och det var roligt att se hur hon liksom blommade upp när hon guidade mig genom arkiven. Hon såg också till att jag fick en komplett samling kopior av Jan Nordströms ca 500 artiklar under rubriken ”Återblicken” i Folkbladet – en stor kartong dubbletter som hon hade skickat hem till Jan (hon kunde antagligen inte förmå sig att slänga kartongen) men som han inte tyckte att han behövde. Så nu står den på mitt rum på universitetet och kommer förhoppningsvis att bli till glädje för både lärare och studenter.

 

I vintras när Barbro i stadsbibliotekets källare tog fram den ena pärmen efter den andra och med blossande kinder berättade om all den Norrköpingshistoria hon varit med om att samla ihop minns jag att jag undrade hur hon skulle klara sig utan Norrköpingsrummet. Nu får Norrköpingsrummet klara sig utan henne. Vila i frid, Barbro!

 

Igår var det 96 år sedan min farfar föddes. Han dog för sexton år sedan, på dagen åttio år efter sin födelse.
Även om det är länge sedan jag träffade min farfar finns han ständigt nånstans i bakhuvudet. Det finns ett gammalt visdomsord, från nån gammal indian eller så, som handlar om att kroppen är en buss som förfäderna åker i. Eller hur det nu var. Farfar är hursomhelst med på resan och det finns en trygghet i det som jag bär med mig genom livet.
Den här bilden på farfar är tagen långt innan jag föddes. Ändå är det på något sätt så jag minns honom. Farfar hänger ihop med den östgötska landsbygden och naturen. Jag tror att han ännu idag sitter så här, nånstans, och tittar ut över landskapet.

Så var det september, den där månaden när allt ska dras igång, fixas och donas... (Varför känns det som om jag skrivit om detta förr..?) Den här hösten har varit mer påfrestande än vanligt, med en del beslut som kommer att påverka livet framöver. Och då är det inte bara valet jag tänker på, även om det är tillräckligt oroande...

Att det har varit dåligt med bloggandet hänger förstås samman med att humöret och orken inte hela tiden varit på topp den senaste tiden, men nu börjar saker och ting falla på plats och det artar sig att bli riktigt bra framöver!

Men det jag vill skriva om just nu är hur fantastiskt roligt det känns att börja undervisa igen efter en period av bara enstaka enföreläsningsinsatser här och där!
Mitt i bedrövelsen över opinionssiffror och annat känner jag mig upplyft över mötet med studenterna! Att möta dessa unga människor med uppriktigt intresse för samhällsutveckling och frågor om välfärd, demokrati och integration, det skapar ett hopp inför framtiden som lyfter en! Jo, visst finns det fortfarande äldre studenter, men i den här gruppen är alla under 30, och det känns som en ynnest att få vara med i utveckligsprocesserna hos människor som faktiskt är de som ska forma framtiden!

Som forskare kan man ibland undra vem det är man talar till, skriver för, och vart det i det långa loppet leder. Men när man står inför studenterna blir det tydligt att det finns en mottagare och en dialog. Jag hoppas innerligt att jag kan ge studenterna något litet att ta med sig och att jag kanske, kanske kan bidra till att framtidens beslut blir lite klokare än många av de beslut jag studerar i min forskning...

För mig gör det den mörka hösten lite ljusare!

Om man tänker på det så har man gått väldigt många år av livet i skolan. Och en väldig massa lärare har man haft. En del minns man bättre än andra. Somliga minns man för att de var så bra, andra för att de var så hemska.

 

Men så finns det några få man minns därför att de var såna stora personligheter. Idag när jag slog upp tidningen fick jag syn på en av dessa, en lärare som jag inte sett sedan gymnasietiden i mitten av 80-talet.

 

Min gamla lärare i företagsekonomi och ergonomi på Ebersteinska gymnasiet, Malin Hegreaus, fyller 85 år idag!

 

Jag blev väldigt glad när jag fick syn på Malin i tidningen. Dels därför att hon var sig lik och tycktes vara ganska pigg för sina 85 år. Och dels därför att det väckte roliga minnen från en gymnasietid som jag annars kommer ihåg som ganska trist.

 

Ebersteinskas lärarkår på den tiden var gubbar, gubbar och åter gubbar. Ja, en och annan kvinna fanns det väl också, men de flesta av dem var också gubbar, om ni förstår vad jag menar.

 

Malin var annorlunda. Hon var för det mesta en blandning av total förvirring, yvig entusiasm och – vilket jag dessvärre förstått först långt senare – en mycket driven pedagogik!

 

Det kan inte ha varit lätt att försöka banka in nånting i våra relativt oemottagliga 17-åriga skallar, men Malin lyckades med humor, entusiasm och ett visst mått av temperament få oss att inte bara sitta stilla på lektionerna utan även att fatta lite om balansräkning och arbetsbelysning.

 

Samtidigt kunde vi inte använda hela vår uppmärksamhet till lärande på Malins lektioner eftersom vi hade fullt upp med att anteckna alla roligheter hon kläckte ur sig. Ofta visste vi inte om hon var medvetet rolig eller om det bara blev så. Delvis har jag förstått att det var en del av hennes pedagogik. När hon skulle förklara en sån sak som hur priser förr styrdes med så kallat bruttopris så berättade hon följande historia:

 

”När jag började jobba i tullen i Göteborg kom min syster till mig och sa ’Nu när du tjänar pengar får du ge mig en cykel.’ ’Javisst’, sa jag. ’Kom på min lunchrast så går vi och köper en!’ Nu när jag har blivit äldre köper jag inte så mycket cyklar till min syster längre, men däremot har jag systerbarn, och dem älskar jag att ge – slalomutrustningar! Det är mycket roligare att ge barnen slalomutrustningar än att ge dem mat – det får föräldrarna göra – utan jag har paxat för att ge dem slalomutrustningar, så blir jag populär. Men nu när min systerson kommer och säger ’Nu är det min tur att få en slalomutrustning’ så kan jag inte säga ’kom på min lunchrast’, utan jag får säga ’Har du en vecka ledigt nån gång, så ska vi gå och titta vad det finns…’ ”

Framför allt minns jag Malin som otroligt entusiastisk i allt hon företog sig. I Inger Dahlmans hyllningstext i Norrköpings Tidningar exemplifierar hon med hur Malin diskret tömde skon på blod när hon trampat sönder foten i sin entusiasm inför att kunna fortsätta promenaden mot målet.

 

Själv minns jag hur hon en gång blossande röd och med gnistrande ögon stormade in i klassrummet och berättade att hon just hade räddat livet på några elever. Någon hade kört förbi en TV på ett rullbord och i en kurva hade rullbordet vält och TV:n hade sånär krossat (Malins ord tror jag) eleverna som satt på en bänk i korridoren. OM det inte hade varit för att Malin kastat sig fram och fångat TV:n! Jag minns hur hon utbrast: ”Jag fångade den såhär med mina bara händer!!”

Malin H, förevigad av undertecknad i anteckningsblockets marginal ca 1986

 

Den som träffat Malin kan antagligen se henne framför sig där hon står och gestikulerar. Ni andra kanske inte till fullo förstår humorn i det hela, men jag vill ändå dela med mig av några Malincitat som jag och mina kamrater bevarade för eftervärlden, då nån gång runt 1985-1986.

 

”Jag vill inte hota, för de flesta som sitter här är ju närvarande” (angående frånvaro)

”Kohortstudier är när man jämför sotare med en grupp som arbetar ungefär likadant, till exempel brevbärare…”

”När jag inte hittar mina glasögon på morgonen får jag krypa omkring och leta, men det gör ingenting för det är jag så van vid.”

”Ni har säkert varit med om att ni suttit och läst och era föräldrar kommit in och blivit förvånade över att ni kan läsa.” (angående mörkerseende)

”Plötsligt kunde jag se blommor och grus som jag aldrig sett förr.” (angående glasögon)

”När jag var i er ålder hade jag närpunkten innanför näsan” (angående närsynthet)

”Om man ska se bra, måste det man ser på hållas rent!”

”Det är ju inte hela världen att säga fel, men om man vill säga rätt så är det ju snopet!”

” Man kanske kan leva och frodas utan att kunna skilja på tappar och stavar.”

”Har man bott tjugo år på samma ställe så tror man väl inte att man ska bli vräkt bara för att man inte betalar den sista sextiolappen!”

”Såna där saker att ställa i öronen, så att man kan gå ut i trafiken med rockmusik och bli överkörd…”

”Då måste jag rekommendera detta brev, och det är inte att rekommendera!”

”Tandläkarna försöker få patienterna att ligga ner så att de kan jobba baklänges.”

 

Men ibland hände det att Malin fick nog när tramset och flamset spred sig i klassrummet. Då spände hon ögonen i oss och höjde rösten och vi snappade genast budskapet. Men även när hon var riktigt arg kunde det komma en kommentar med humoristisk underton:

 

”Tror ni att jag kokar på gränsen??”