Det kunde varit värre

Den här veckans skojigaste nyhet var väl ändå att ett företag som säljer profilartiklar (alltså kläder och annat bröte som företag köper och ger bort, med eller utan egen logga) har registrerat Pirate Bay-loggan för att trycka på USB-minnen!

Jag tycker att det här är alldeles lysande! Företaget har inget som helst med Pirate Bay att göra men har snott loggan mer eller mindre rakt av! Jag tror att det är många som sitter och bankar sig själva i huvet idag: "Ååå, varför tänkte inte vi på det!!"

Bakgrunden är att den person som en gång ritade piratskeppet med ett kassettband på har avsagt sig rättigheterna till bilden, och Pirate Bay har aldrig brytt sig om att registrera den som varumärke. Alltså hann nån annan före, och det är ju bara att applådera.
Skulle vara intressant att se hur många besök företaget haft på sin hemsida denna vecka jämfört med tidigare. Antalet träffar på Google är för tillfället 4 500. Misstänker att den siffran också kommer att öka. Media ligger förstås på, och idag omfattar det ju som bekant inte bara etermedia och press utan även hela bloggosfären! (Även denna blogg hjälper ju till i det här fantastiska marknadsföringsjippot!)

Pirate Bay verkar lite sura och tycks vilja stoppa det som de bedömmer som plagiat. Frågan är om de är sura på riktigt: även Pirate Bays publicitet ökar ju i och med detta! Man kan fortfarande ladda ner loggan från Pirate Bays hemsida. Kanske måste de ta bort den nu när den tillhör någon annan... Jag menar, de vill väl inte profitera på någon annans rättigheter;)

Klockan är halv fem på eftermiddan och jag har just gått och tänt en massa lampor. Det är mörkt. I och med den där tillbakaflyttningen av klockan i söndags så blir det så påtagligt att den mörka årstiden är här. Det hjälper liksom inte att solen har lyst hela dagen, kvällen kommer liksom ramlande över en...

Plötsligt slog det mig hur det måste vara att bo i Luleå just nu...
Jag var där i början av juni och då var det ljust. Ljust så man fick funderingar om hur det påverkar de som lever där. Jag var på ett slags konferens i bara några dagar, men hann ändå få lite olustkänslor. Egentligen är det ju barockt att längta efter mörker i början av juni, men det var nåt bisarrt över hela stan och det där eviga ljuset...


Luleå, juni, midnatt

Jo, Luleå är en ganska absurd stad. Själva stadskärnan är en osannolik blandning av alla typer av byggnader och arkitektur. Och även en blandning av alla slags människor. Några av de mer originella Luleborna har hade saker att säga oss. En kväll var vi en fyra-fem personer som hade stannat framför några valaffischer på Storgatan och stod och diskuterade partiernas strategier. Då kom det plötsligt fram en farbror, pekade på en i sällskapet och sa: ”Jag har röstat på er!” Viss förvirring uppstod eftersom den han pekat på faktiskt varit högst politiskt engagerad i sin hemstad, men vi insåg att denne man knappast kunde känna till det. Medan vi samlade oss för att svara tillade mannen med ångerfull, nästan ångestladdad stämma ”Var det dumt??”

Sent en kväll, när solen lyste oförtrutet över Luleå, var vi på utflykt till en gammal kyrkby som är utpekad som världsarv. Och visst var det fint och trevligt på alla sätt men även här lurade det absurda runt hörnet. Denna gång i form av en kollektomat – 2000-talets innovation för den moderna kyrkan. Bli inte förvånad om myntklirret i kollekthåven framöver allt oftare ersätts av ett frammumlat ”tar ni kort?” …

 

Men det slutliga kvittot på att det här ju faktiskt är Staffan Westerbergstaden och att här kan man inte förvänta sig samma slags tråkiga vardagslogik som på andra håll, det fick jag när jag klockan två på eftermiddagen mötte en man mitt på Storgatan med rufsigt kritvitt hår och stort skägg. När han fick syn på mig så sken han liksom upp. Så skrattade han till och sade med en slags hjärtlig ton: ”Ha ha! Du ser ut som en fraktal!”

 

fraktal

 

Jag misstänker att det är ljuset det beror på. Att leva i en stad där det inte blir mörkt förrän till hösten måste göra nånting med folk. Det finns nåt spännande i det absurda, nästan surrealistiska Luleå, men efter tre dar längtade jag faktiskt hem till det trygga östgötska junimörkret.

Men nu, när höstmörkret faller... nej, jag längtar inte till Luleås sommarljus, men definitivt inte heller till det mörker som de har där nu... Jag trivs nog egentligen rätt bra på min egen breddgrad. Det är lite mysigt när det mörknar klockan fyra, faktiskt. Och lagom!

Hjälp! Sveriges kommuner håller på att beröva oss ett av de främsta nöjena på Internet: att diskutera viktiga frågor med kommunernas virtuella assistenter!



För något år sedan fanns de överallt. På de flesta kommunernas hemsidor satt det en inställsamt flinande figur som man kunde fråga om... ja, faktiskt vad som helst!

Men nu är de flesta borta. Undrar vad det beror på?



Eskil i Eskilstuna och Fredik i Österåker. Numera försvunna...



Men några finns ännu kvar! Om man fortfarande känner behov av att få dryfta högt och lågt med någon kan man till exempel vända sig till Bodens käcka groda, Baggen i Järfälla eller Ylva i Norrtälje.









Men de flesta är borta... som den stöddiga Malin som man tidigare kunde möta på Lidingö kommuns hemsida. Det fascinerande med Ylva i Norrtälje och Malin i Lidingö är att de har mänskliga förebilder så vituella de är. Det vill säga, någon stackare har låtit fotografera sig för att ge en bild åt en omänsklig robot som inte kan svara på de mest elementära frågor. Norrtälje-Ylva - eller vad hon nu heter på riktigt - har dessutom avbildats i ett flertal olika poser som gör att hon ibland menande böjer på huvudet när hon svarar på vissa frågor...




Nej, webben blir lite tråkigare utan de virtuella kommunguiderna. Tänk att de skulle visa sig vara en övergående trend... Vem trodde det?;)

Häromdan gick jag och min dotter förbi Carl Milles DeGeer-staty på Gamla Torget. Då såg dottern att det fanns en massa småbilder runt gubbens ben, nåt som jag aldrig upptäckt fast jag sett den där statyn sen jag var liten.



"Där hoppar en lax i Strömmen", påstod jag.
"Nää", sa dottern, "Det är ju en delfin i djurparken förstås!"



Den lilla gubben som uppenbarligen är på väg att kasa ner, och som förtvivlat klamrar sig fast på den glatta ytan, var lätt att tolka. Den kan ju inte symbolisera nåt annat än IFK Norrköping...



Det här symboliserar att det faktiskt inte var farbror De Geer som byggde Norrköping, utan alla de kvinnor som slet ut sig i textilfabrikerna!



Och hur gärna man än vill att Norrköping ska vara en urban storstad så är stan trots allt en lantlig småstad där vilddjuren ibland finns mitt inne i stan...

Min dotter, sex år, ser Björn Ranelid på Skavlan och konstaterar:
Han ser ut som en blandning mellan Korv Stroganoff och Barbiedockan Ken.

I rest my case.

Nån gång i våras var jag inne på ett större elektronikvaruhus för att köpa vadenuva och kom ut därifrån med nåt jag inte tänkt köpa, nämligen en liten praktisk batteritestare.
Praktisk, det var just vad jag tänkte när jag såg den där i reabacken. Den var väldigt billig så det var lätt gjort att plocka upp den och slänga den framför kassören. En sån där behöver man ju titt som tätt, tänkte jag. När det ligger en massa batterier och dräller överallt och man inte har en aning om ifall de lagts där därför att de är helt förbrukade, eller om de faktiskt går att använda ett tag till...



Nu är det ju tydligen inte allt för ofta som det behovet uppstår, för först igår plockade jag fram den där batteritestaren ur lådan som jag slängde den i när jag kom hem (och ur plastförpackningen som jag inte heller tagit ut den ur tidigare).
Det var liksom en liten plastarm som man fällde ut och så tryckte man in batteriet där emellan och så skulle man se på en liten skala hur mycket kraft som fanns kvar. Jag provade det ena batteriet efter det andra utan att skalan rörde sig. Till slut tog jag ett batteri som jag visste var helt nytt och provade. Samma resultat.
När jag då vände och vred på den lilla mackapären insåg jag vad jag missat: Den drevs med ett batteri, modell AAA. Jag petade alltså in ett av batterierna som jag skulle testa i den lilla luckan på baksidan, och vips gav alla batterier jag testade fullt utslag! Vilken fantastisk produkt!

Men vänta nu... vad händer om batteriet som driver testaren blir svagt..? Och hur testar jag det batteriet? Öö...

Men billig var den i alla fall! :)

I helgen var det årets Kulturnatt i Norrköping och intressant kulturdebatt på Kampus Kultur.

Intressant, och lite skrämmande, var det att höra den deltagande kulturkommunalpolitikerns tankar om skillnaden på en kulturhuvudstadssatsning och på ombyggnaden av idrottsparken: det senare är en investering och inte nåt som bara fladdrar förbi...

Han sa så! Tycka vad man vill om kulturhuvudstadssatsningen (och det gör man ju) men om kommunen inte ser det som en kulturinvestering - vad är då en investering i kultur??

Ja, för kommunen är det ju tydligt att det handlar om konserthallar och idrottsarenor... och att det är lång väg kvar till att skapa ett gynnsamt klimat för den lokala kulturen.

Förresten, på tal om att fladdra förbi, så har IFK snart fladdrat förbi Superettan i ett rasande tempo. Riktning nedåt...

Oj oj oj, nu är jag illa ute. Sitter på jobbet med ett totalt kaos på skrivbordet. Nyss hittade jag inte min mobil och blev tvungen att ringa till den för att kunna lokalisera den. Den låg förstås mitt framför näsan, under en mapp mitt på bordet.
Läget är sådant att det går åt lika mycket tid att göra listor över vad som ska göras som det går åt till att faktiskt göra det. Ett tydligt varningstecken! Ett ännu tydligare varningstecken är att jag äter min lunch - som består av en sån där liten papplåda med thaimat som jag nyss sprang och köpte - vid skrivbordet, eftersom det ändå blev en så sen lunch att jag inte kan räkna med sällskap...

MEN den avgörande varningen kom när jag inte hittade gaffeln som jag också tappat bort i skrivbordsröran. Jag var på väg att sträcka mig efter telefonen för att ringa upp gaffeln, precis som jag gjort med mobilen strax innan, när jag insåg att det nog inte kan anses som riktigt normalt att försöka ringa till en gaffel... Det gamla uttrycket att "inte ha alla besticken i lådan" får plötsligt en ny innebörd!

Därför lägger jag ner, njuter av lunchen i lugn och ro och försöker hitta tillbaka till min säkerhetsventil - bloggandet. En oerhört viktig meningslöshet!!


Gaffel och lunchmat i sin onaturliga miljö. Fotograferat med mobilen som faktiskt svarade när jag ringde.

Oj, redan september! Nej, bloggen är inte nedlagd även om det kan verka så. Men det har ju varit sommar och sånt... Nu måste jag i alla fall skriva ett inlägg, även om det egentligen skulle skrivits igår, 6 september. Då var det nämligen elva år sedan en av våra främsta skådespelare gick ur tiden knappt sjuttio år gammal.



1970 meddelade aftonbladet att Ernst Hugo Järegård "besöker allt fler krogar i underhållningssyfte" och att han till och med hann med två städer på en och samma kväll!
Visst hade man velat varit med då... Vi sentida beundrare får hålla till godo med alla rolltolkningar som finns bevarade på film - från Elake Måns till Riket.




Och så - förstås... hans.... sätt att... läääsa texter! Det finns nog ingen som likt Ernst Hugo kunde skapa sån dramatik genom dynamik och pauseringar!
Även om Ernst Hugo gick bort för ett drygt decennium sedan så kommer han aldrig att dö!

I fredags, 31 juli, var det dax för en tur till Göteborg. Vi var några stycken... 110 000 biljetter ska ha sålts till konserten.
Och visst var det värt det. Givetvis inte lika magiskt som Globen 92, men ändå en värdig uppföljning sjutton år senare:)

'Det är klart att det blir en viss nostalgifaktor även om sönerna (som missade konserten 92 eftersom de inte var födda då) tycktes uppskatta konserten lika mycket.
Until the end of the world är en låt som är lite speciell att höra för ett gammalt fan. Dels därför att den var en av de nya låtarna när man hörde den 1992, en av höjdpunkterna från Achtung Baby (1991) (som för övrigt är en av deras allra bästa album över huvud taget - den innehåller ju även One!)
Dels är den lite speciell för den som gillar Wim Wenders filmer. Until the end of the world är också soundtrack till Wenders film med samma namn från 1991. Filmen är en framtidsvision i det kortare tidsperspektivet - den utspelar sig nämligen 1999 - och Wenders bad därför ett antal artister (bla Lou Reed, Talking Heads och R.E.M.) att bidra med låtar som lät som de trodde att musiken skulle låta 1999.

Med det i huvudet blir det onekligen lite extra speciellt att år 2009 stå framför den enorma futuristiska scenen som byggts upp på Ullevi och höra de gamla U2-farbröderna framföra ett verk från 1991 som då var tänkt att låta som om de skulle komma att låta i framtiden, vilket nu, 2009, var tio år sedan... Framtiden var bättre förr, brukade jag säga. Nu får jag väl säga framtiden var förr...


Texten till Until the end of the world är för övrigt en dialog mellan Jesus och Judas:

Waves of regret and waves of joy
I reached out for the one I tried to destroy
You...you said you'd wait 'til the end of the world

Visserligen är det semestertider men ett enda inlägg måste jag ju hinna med innan juli är slut.



Och då blir det ytterligare ett fynd från hårddisken. Det vill säga en bild som jag scannat och sparat i nån mapp märkt "intressant", "märkligt" eller "vaedetta", bara för att jag tyckt att det varit intressant, märkligt eller helt enkelt undrat "va f-n är detta??"
Och det var precis vad jag utropade när jag fick syn på ovanstående märkliga och intressanta bild i DN våren 2006. Kan någon människa begripa vad det är frågan om? Att det är ett bröllopsfoto är ju helt klart. Likaså att paret gift sig efter konstens alla regler i en namngiven kyrka. Men vad i hela friden har karln på huvudet???
Är det en enorm limpa? Eller är det hans frisyr som ser ut så där? Är det hela nån slags märkligt skämt eller någon gammal bortglömd tradition??

Om någon har en aning om vad det kan röra sig om eller bara har en bra gissning så får ni mer än gärna berätta!

Trodde ni att fjärde storstadsregionen är ett nytt påhitt? Nä nä, redan på 1960-talet användes begreppet! Det här klippet är från filmen "Spiralen" som gick som förfilm på landets biografer 1964 i samband med den stora Norrköpingsutställningen NU64.

I höst blir det ett spännande seminarium om hur Norrköping marknadsförts med hjälp av film från 1930-talet och fram till idag. Även på kulturnatten 26 september kommer man att kunna se filmerna!

Märker att det var ett tag sen jag bloggade... Den där perioden när allt ska ske på en gång och som infaller varje år i maj-juni känns ovanligt lång i år. Men nu börjar den äntligen ebba ut. Ett tecken är att jag faktiskt hunnit notera att det är riktig sommar ute, ett annat tecken är att jag hann se och le åt ovanstående skylt på ICA Strömmen idag. Jag kikade i frysdisken men där låg bara såna där fyllda pannkakor - inget djupfryst 80-talsband från Älmhult...

Ett annat tecken är att jag inte bara hinner skriva blogginlägg - jag hinner läsa bloggar också! Titt som tätt (fånigt uttryck egentligen... "ganska ofta", "ibland", "då och då" kan man ju lika gärna skriva...) I alla fall... Tittsomtätt säger folk i min omgivning saker som "vem fan läser bloggar egentligen"? "JAG" svarar jag då. Jag skulle vilja hävda att jag lär mig mer om världen genom bloggar än genom dagstidningar och TV. (Radio slår det dock inte.)

I min rss-läsare ligger en rad av bloggar som jag av nån anledning någon gång tyckt varit intressanta. En del försvinner snabbt igen medan andra ligger kvar. Här är tre ganska olika bloggar som jag följer och som jag gillar av olika skäl:

David Nessle är serietecknare, författare och en av upphovsmännen till en av mina favorittidningar, Kapten Stofil. Han har en förmåga att lyfta fram de mest udda kulturföreteelser på ett väldigt roligt sätt. Idag skriver han till exempel om litteratur som kan stoppas in i kategorin "Det händer ju inte ett jävla någe".

Norrköpingsbloggen började jag följa eftersom Michis skrev om Norrköping - som både är min hemstad och mitt forskningsobjekt. En period handlade bloggen mer om det där med att få barn och allt vad det innebär. Frånsett igenkännandet av småbarnsförälderns krympande perspektiv så tappade jag kanske intresset lite för bloggen ett tag... Men samtidigt upptäckte jag att Norrköpingsbloggen fungerade lite som en såpa som jag var tvungen att följa bara för att se hur det går! Tycker nästan att jag känner Michis fast jag aldrig träffat henne. (Men jag tror att jag såg henne på Kungsgatan en gång - tyckte mig känna igen sonen från bloggen! Lite märklig känsla...)
Som representant för Norrköping i Aftonbladets bloggvärld gör Michis ett bra jobb! Framför allt lyckas hon med konststycket att vara reflekterande och underhållande samtidigt som hon är väldigt personlig och utlämnande utan att det blir pinsamt eller tråkigt. Själv skulle jag aldrig fixa att skriva blogg på det planet.

För att påminna om att bloggandet är ett internationellt fenomen :D måste jag nämna Pink Tentacle, en japansk blogg som tar upp nyheter som handlar om konst, teknik, underligheter... ja, helt enkelt ett fascinerande collage av intressanta grejer. Dagens inlägg handlar om nånting som faktiskt diskuterats som möjlig problemlösning även här i Sverige! Vi behöver nog tänka en hel del kring sånt här... I slutänden handlar det om vem som ska få vistas var, och det är en viktig fråga i ett demokratiskt samhälle. Nån som är förvånad över att pipljudet inte tycks funka?

---

Förresten... Den fåniga idén med siffror som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Jag kände att jag ändå var tvungen att göra nåt av den. Resultatet finns här. Antagligen en av Sveriges intressantaste bloggar :D

 
Man kan ju inte annat än älska detta! Otroligt bra!

Idag firar vi förstås att de öländska katterna Axel, Pelle, Sigge och Skruttan fyller fem år!
Åtminstone kan man sluta sig till det med ledning av det här anslaget på en anslagstavla på Öland i maj 2006.

Jag känner inte katterna personligen och inte heller personen som skrivit anslaget, men jag kände att det rörande och lite märkliga budskapet var värt att bevara för eftervärlden:

Söndag 21 maj fyller katterna Axel, Pelle, Sigge och Skruttan 2 år
OBS! Ingen uppvaktning i hemmen

Det där lite mystiska OBS:et på slutet sätter ju igång fantasin... Min teori är att kattsyskonen i sin tidiga ungdom bodde hemma hos anslagsskribenten men sedan blivit utackorderade till olika familjer i den lilla öländska byn. På tvåårsdagen av katternas födelse har deras första ägare - som en liten påminnelse - anslagit en notis om jubileet, men lagt till det lilla obset för att inte de nya kattägarna ska känna sig tvingade att ställa till med stort kalas...
Det är vad jag tror i alla fall...