Till det riktiga mumintrollets försvar

image55

Min dotter ser ibland på Barnkanalen på helgerna. En flitigt förekommande barnserie är de japanska animerade mumintrollen med sin hurtiga dansbandssignatur. Det är mycket man måste stå ut med som förälder. Även om jag inte kan påstå att jag studerat TV-mumintrollen särskilt ingående utan mest hört och sett fragment så känner jag mig ändå manad att skrida till DET RIKTIGA MUMINTROLLETS FÖRSVAR!

image56

De pastellfärgade japanska trollen som syns i barn-TV är inte de riktiga mumintrollen! Tove Janssons serier från 1950-talet är betydligt mer sex and drugs and rock'n'roll. Och kriminalitet! De RIKTIGA mumintrollen är minsann inga mesar!

image68

Deras kännetecken är framförallt en fullständig respektlöshet för auktoriteter och samhälleliga institutioner och därför hamnar de ofta i konflikt med polisen. Vid ett tillfälle rymmer till och med Mumintrollet och Snorkfröken från pågående rättegång under hotet att bli fällda för ett brott de faktiskt begått!

image57image69

image58

Mumintrollet bär ofta vapen, gör inbrott och överväger vid fler tillfällen mord! Även om både Snorkfröken och  Mumintrollet är notoriskt (potentiellt) otrogna så förvandlas Mumintrollet till en hänsynslös mordmaskin då det gäller rivaler om Snorkfrökens gunst.

image60  image61

Att Mumintrollet blivit en så förhärdad brottsling har antagligen kopplingar till Muminpappans inställning till livet. Framför allt har han en tendens att överge familjen för att leva bohemliv där han bränner starksprit tillsammans med Stinky.

image67

Även den skenbart så rejäla muminmamman har mörka drag. I en episod ger sig hela familjen in i den organiserade brottsligheten, men dubbla lojaliteter ställer till problem och visar att muminklanen klarar sig bäst på egen hand.

image59

Då Lilla My dyker upp blir hon genast en totalt skrupelfri torped för familjens intressen. Detta är inte bara tydligt i serierna, även i Muminböckerna drar hon sig inte för att ta på sig obehagliga uppdrag - allt för familjens bästa (jfr La Cosa Nostra !). I Pappan och Havet ställer hon till en massaker på Mumintrollets antagonister för att sedan ställa Mumintrollet inför faktum: "Förresten visste du precis hur jag skulle fixa det hela. Du visste det men du hoppades att jag inte skulle tala om det. Du är en självbedragare!" Jo jo (se själv på s.82 i 1965 års utgåva)!

image62

Men till mumintrollens försvar måste framhållas att de inte alls lever i pastellfärgad drömtillvaro utan i en hård verklighet där det gäller att lägga upp strategier för att klara sig. Muminfamiljen dignar under samhällets krav, men kommer allt som oftast fram till att det viktiga är de nära och kära. Bakom Mumintrollets stökiga yttre finns ett stort hjärta. Med oss alla delar han erfarenheten att det inte alltid är lätt att veta vad som är rätt. Han försöker och försöker och ibland slutar det i häktet. Men något pastellfärgat mestroll är han inte!

image63


Ofrivillig sommarläsning

image53

Den mest korkade läsning man får sig till livs om dagarna måste väl ändå vara texterna på mjölkpaketens baksidor. När man sitter där vid frukostbordet, sömning och oskärpt är man ett lätt offer för de där texterna. Plötsligt har man börjat läsa dem utan att egentligen veta varför. Sällan är de så intressanta att man direkt piggnar till, men ibland är de så pass korkade att man inte kan bli annat än klarvaken. Häromdagen fick jag till exempel veta att om jag går vilse i skogen kan jag lätt göra en kompass om jag har en synål och lite smör i fickan. Tipset påminner om en text av Claes Eriksson (ur Stinsen brinner):


 Om man går i skogen allena
och inte är klok och förstår
att man skall ha nödraket med sig
och karta från senaste år
kompass och en salva mot skavsår
en hjälm och ett tält och en bår
en väska med mat för ett halvår
och plåster ifall man får sår
 


Med den skillnaden då att Arlas text är seriöst menad? Väl? Jag tror inte att jag så väldigt ofta har smör i fickan överhuvudtaget, men om jag tänker ge mig ut och gå vilse så kommer jag definitivt att ha det i fortsättningen! Tack Arla, för tipset!



En annan morgon fick jag veta att sjuttiotalet var "ett decennium med många idéer, kulturer och stilar som tävlade med varandra". Till skillnad från alla andra decennier då, antar jag. Jag fick också veta att det fanns en popgrupper som hette ABBA och att Stjärnornas Krig var en populär film. Man undrar i sitt stilla sinne vem denna spännande text om sjuttiotalet är skriven för. Antagligen inte för mig som är född på sextiotalet.

En slående sak med mjölkpaketstexterna är att det alltid står vem som gjort illustrationerna, men ALDRIG vem som skrivit de korkade texterna. Det är tydligen inget som någon vill stoltsera med vilket är förståeligt. "Vad jobbar du med då?" "Jag skriver baksidestexter till mjölkpaket!" Nej, det replikskiftet lär vi nog aldrig få höra.

Den ende namngivne mjölkpaktestextformuleraren som jag känner till är seriekonstnären Max Andersson. Hans texter med tillhörande bilder har dock aldrig publicerats på mjölpaketen, däremot i tidningen Galago, på t-hirts och lite andra ställen. I Max Anderssons versioner blev mjölkpaketstexterna otroligt läsvärda. Ett exempel:

 Sex kallas den process som används för at öka antalet mjölkkonsumenter. Sex uppfanns ursprungligen av pop-artisten Madonna på uppdrag av mejerierna. 

Men allra bäst fångade han mjölkpaketstexternas själ i formuleringen om Arla-haren

 Om du inte dricker mjölk varje dag så kommer Arla-haren och skjuter dig i huvudet och ibland i magen. 

Där har vi mjölkpaketens baksidor i ett nötskal! Som ett tyst hot står de där i den mörka kylen och bara väntar på att få pumpa oss fulla med viktiga upplysningar om sjuttiotalspop och smörkompasser.

 

Ting-a-ling!

"så lång tid tog det för oss att inse att ett syfte med människolivet, vem som än styr det, är att älska den som finns till hands att älska?" (Ur Sirenerna på Titan)

Vonnegut


När Kurt Vonnegut gick bort i april förbigicks det med en förfärande tystnad i svenska medier. Eller också inbillade jag mig det eftersom jag just då satt fast i ett trassligt avhandlingsmanus och inte hade tid att följa med vad som skrevs och sades i medierna. Men nej, jag tycker nog ändå att det var väl tyst. Det är klart att det fanns små notiser, att det nämndes att han dött, men jag hade förväntat mig mer. Flera av hans romaner har filmatiserats och det har gjorts en TV-serie som bygger på hans novellsamling Welcome to the Monkey House. När ska SVT visa dessa? När kommer det en dokumentär om Vonnegut? När ska hans böcker läsas i radio?

Själv har jag under våren hedrat Vonnegut genom att läsa om hans romaner. En del av dem. Alla har jag inte hunnit med. Det har varit fascinerande att återupptäcka Vonnegut, särskilt hans tidiga böcker. En del av Vonneguts böcker har jag inte läst sedan jag var tonåring. När jag nu läste om dem hittade jag förstås nya bottnar. Att Vonnegut med behållning kan läsas på så många olika plan - från humoristisk sci-fi till djup livsfilosofi är väl det som gör honom till en av vår tids största författare.
Kurt Vonnegut är svår att plocka in i ett fack, men framför allt är han en viktig amerikansk författarröst - en humanismens fanbärare med en befriande svart humor som ständigt blödde ur hans penna. Just den svarta humorn gör att Vonnegut främst ska läsas. Att hans böcker är svåra att överföra till film blev uppenbart för mig då jag såg filmatiseringen av Slakthus 5 från 1972. Filmversionen blev en ganska nattsvart historia och det gick upp för mig att det berodde på att historien dränerats på mycket av den vonnegutska humorn. Ett "så kan det gå" på rätt ställe gör hela grejen. Vonneguts humor är ett precisionsinstrument som finns inbyggt i hans texter. Filmatiseringen av Mother Night blev mer lyckad. Kanske för att Nick Nolte är så bra i huvudrollen, men antagligen mest för att den vonnegutska humorn är mer nedskruvad i den boken.


När jag nu läste om delar av Vonneguts produktion slog det mig hur konsekvent hans humanistiska budskap löper från Player Piano och Sirens of Titan fram till Timequake och Bluebeard. Vonnegut stod framför allt för en existentialistisk hållning. Likt Sartre betonade han människans personliga ansvar och likt Dietrich Bonhoeffer hävdade han att om Gud finns så finns han just i de mellanmänskliga relationerna. Det finns flera påhittade religioner i Vonneguts böcker, som Bokononismen (Cat's Cradle) och "Den alltigenom likgiltige gudens kyrka" ("The Church of God the Utterly Indifferent", Sirens of Titan), men på sätt och vis formulerar han vad jag skulle vilja kalla  Vonnegutarismen! Budskapet är att människan aldrig kan använda religionen för att rättfärdiga mänskliga handlingar genom att skriva över ansvaret på en gudomlighet och att det enda heliga i egentlig mening är människan själv. Därför måste vi måste ta ansvar för oss själva och våra medmänniskor, eller som det står på Den alltigenom likgiltige gudens kyrkas fana i Sirenerna på Titan:


  "Ta hand om människorna och Gud den Allsmäktige tar hand om sig själv"

 

Det mest poetiska uttrycket för Vonneguts humanism finns nog ändå i Timequake, där han låter sitt alter ego, science fictionförfattaren Kilgore Trout, slutgiltigt formulera människans helighet:


 "The Universe has expanded so enormously," he said, "with the exception of the minor glitch it put us through, that light is no longer fast enough to make any trips worth taking in even the most unreasonable lengths of time. Once the fastest thing possible, they say, light now belongs in the graveyard of history, like the Pony Express.
"I now ask this human being brave enough to stand next to me to pick two twinkling points of obsolete light in the sky above us. It doesn't matter what they are, except that they must twinkle. If they don't twinkle, they are either planets or satellites. Tonight we are not interested in planets or satellites."
I picked two points of light maybe ten feet apart. One was Polaris.
I have no idea what the other one was. For all I knew, it was Puke, Trout's star the size of a BB.
"Do they twinkle?" he said.
"Yes they do," I said.
"Promise?" he said."Cross my heart," I said.
"Excellent! Ting-a-ling!" he said. "Now then: Whatever heavenly bodies those two glints represent, it is certain that the Universe has become so rarefied that for light to go from one to the other would take thousands or millions of years. Ting-a-ling? But I now ask you to look precisely at one, and then precisely at the other."
"OK," I said, "I did it."
"It took a second, do you think?" he said.
"No more," I said.
"Even if you'd taken an hour," he said, "something would have passed between where those two heavenly bodies used to be, at, conservatively speaking, a million times the speed of light."
"What was it?" I said.
"Your awareness," he said. "That is a new quality in the Universe, which exists only because there are human beings. Physicists must from now on, when pondering the secrets of the Cosmos, factor in not only energy and matter and time, but something very new and beautiful, which is human awareness."
Trout paused, ensuring with the ball of his left thumb that his upper dental plate would not slip when he said his last words to us that enchanted evening.
All was well with his teeth. This was his finale: "I have thought of a better word than awareness," he said. "Let us call it soul." He paused.
"Ting-a-ling?" he said.
 


Observera att Vonnegut inte dömer ut religionerna som humbug eller hävdar att Gud inte existerar. Tvärtom menar han i sin sista bok, A Man without a Country, att det finns ett högst påtagligt bevis för Guds existens: musiken!


  "If I should ever die, God forbid, let this be my epitaph: The only proof he needed for the existence of God was music."
 

Nej, Vonnegut dömde ingen, men han uppmanade oss att se bakom religionen, att se människan. Som han skriver i A Man without a Country:

  "If what [Jesus] said is good, and so much of it is absolutely beautiful, what does it matter if he was God or not?"
 
Citaten från:
 Sirenerna på Titan (1959) Övers. Olov Jonason
 Timequake (1997)
 A Man without a Country (2005)

RSS 2.0