Häromdagen åkte jag pendeltåget från Köpenhamn till Malmö. Det var ganska sent på kvällen och när tåget passerade Malmö Syd lyste neonskyltarna i mörkret. Plötsligt fick jag en vision av att vara hemma i Norrköping. "K-rauta", "Plantagen", "Bauhaus" flimrade förbi. Men det ser ju ut som hemma tänkte jag, som Ingelstaområdet i Norrköpings utkant.

När jag var liten hade jag en liten stad gjord av tändsticksaskar. Nej, det var inget avancerat hemslöjdande utan bestod helt enkelt av en uppsättning klistermärken som jag fått av någon, vilka klistrades på tomma tändsticksaskar. Jag minns inte exakt hur många hus det var i den lilla staden, men det måste ha varit ett tiotal. Två av dem var rena bostadshus. Stadsmässiga tvåvåningshus utan några särskilda kännetecken. Inte några funktionalistiska lådor, inga förortshus, utan ordentliga stadshus från kanske tidigt 1900-tal. De övriga sex husen hade tydliga funktioner. De flesta hade skyltar där det stod skrivet vad det var för byggnader: "POLIS" stod det på ett hus. "BRANDSTATION" stod det på ett annat. "POST" och "BANK" kompletterade raden av nödvändiga samhällsfunktioner. En järnvägsstation och ett sjukhus fanns det förstås också, med tydliga attribut som visade vad det var för något. Jag tror att det också fanns en kyrka, men den hade nog en undanskymd roll även i min tändsticksvärld.

På ett hus stod det "AFFÄR" och det hade ett litet skyltfönster där man kunde se diverse varor. Det kände jag igen! På Apelgatan i Norrköping där jag växte upp fanns det ännu 1970 en sådan där liten butik med skyltfönster och en gubbe bakom en disk! Det är sant! Bara tvärs över gatan fanns den, inrymd i gaveln på ett av trettiotalshusen.

Jag kände också igen POST och BANK. I den verkliga världen låg de vägg i vägg på Taborsbergsvägen. Posten hette bara Posten och banken hette förstås Norrköpings Sparbank. Dit gick man emellanåt med sin sparbössa som bara kunde öppnas av banken och fick den tömd och pengarna prydligt införda i bankboken. Varje gång man gjorde det fick man en present. Jag minns framför allt en vit tygdrake med ett blått sparbanksträd.

Men saker och ting förändras. När jag var femton pryade jag i en av Norrköpings sista små Konsumbutiker vid Smedstuguplan. Personalen bestod av tre tanter i sextioårsåldern som varje morgon avlyssnade senaste nytt om extrapriser och varuleveranser i Konsums internradio som sände från huvudkontoret vid Drottninggatan. När jag var tjugo fanns inte Konsumbutiken kvar, men fortfarande fanns en och annan kvartersbutik i form av Servus eller liknande, där man kunde slinka in och handla en liter mjölk. Hur jag än letar hittar jag ingen "affär" i Norrköping idag. Åtminstone inte den svenska folkhemsaffär som bankades in i oss barn på 1970-talet. "Affären" finns fortfarande, men idag heter den till exempel Köttbutiken Mesnica och säljer ofta spännande och billiga kvalitetsvaror. Trots det så känns det ändå som en annan värld. Jag går aldrig in i de små butikerna med bulgur och pinjenötter i skyltfönstret för att köpa mjölk. Mjölken handlar jag i stora kvantiteter i stora kundvagnar i stora varuhus i stora handelsområden. Kundvagnen, som numera är så stor så man nästan behöver c-körkort för att kunna manövrera den, kör jag ut till min bil på den stora parkeringen för att köra den stora motorvägen hem. Betalar gör jag med ett plastkort, och banken... ja, banken är inte ens ett hus längre, utan något som bara finns nånstans, ungefär som Gud. Min lilla tändsticksaskstad har lösts upp. Mina barns städer har inget bankhus och "Posten" är för dem något som emellanåt finns i brevlådan. Mina barns stad har inte heller en "affär" utan istället ett "Coop Forum", ett "ICA Maxi", ett "K-rauta", ett "Plantagen", ett "Bauhaus", ett "Rusta", etc etc...

Men då, runt 1970, när jag ordnade min lilla tändsticksstad, då formade den min bild av hur en stad ska se ut. Jag tänker på det ibland när jag hör en del arkitekter uttala sig om det "riktiga" sättet att bygga städer. Hade de samma tändsticksaskar som jag när de var barn? På vad bygger nästa generation sin bild av staden?

När jag var liten var det otroligt spännande med de där hemliga och antagligen farliga budskapen som dolde sig på helt vanliga LP-skivor. Särskilt grupper i hårdrockgengren ansågs krydda sina inspelningar med okristliga budskap som på något sätt i sina baklängesversioner skulle få någon slags direktaccess till den ovetande lyssnaren hjärna och förvandla honom till djävulsdyrkare eller något ännu värre. Från The Beatles och framåt förekom det ett ganska stort antal baklängesbudskap eller backmasking som det också kallas.

Ett av de roligare är det baklängesmeddelande som finns på Pink Floyds The Wall från 1979. Det finns på spåret "Empty Spaces", just innan Roger Waters börjar sjunga. Om man gör sig besväret att vända på inspelningen, vilket idag är snabbt gjort i PC:n så får man höra Roger Waters säga:

"Congratulations, you have just discovered the secret message, please send your answer to old Pink, care of the funny farm, Chalfont."

Numera ingår backlängesbudskapen i det som kallas "påskägg" och som omfattar såväl dolda flipperspel i ordbehandlingsprogram som intertextuella referenser i filmer. De flesta av dessa är uppenbart avsiktligt instoppade, oftast för att det helt enkelt är kul, men de bästa är ändå de där konstiga referenserna som man egentligen inte vet om de är menade så eller inte. Min favorit i den genren är definitivt synkroniciteten mellan Pink Floyds Dark Side of The Moon och The Wizard of Oz. Den förstnämnda är som alla vet det bästa rockalbumet genom tiderna. Det andra är en berömd filmmusikal från 1939. Idén att Pink Floyds album i själva verket är ett hemligt soundtrack till filmen har cirkulerat under en längre tid. Om man har både filmen och skivan hemma så är det ju den enklaste sak i välden att kolla upp det. Frågan är dock hur många som verkligen orkat testa. Tack vare Internet kan man numera utnyttja att någon annan gjort sig omaket att lägga samman musiken med filmen.



Orkar man inte ens titta på Youtube-filmer kan man bara läsa en sammanställning av de ställen där musiken och filmen synkar riktigt bra. Då slipper man dessutom alla de ställen där de inte gör det, vilket är ganska många...

Vem vet, kanske skulle till och med jag köpa Expressen den dagen löpsedeln såg ut så där. Man måste ju kolla om det är nån man känner!

Men på fredagen, då kan man köra ett mer generellt fredagslöp, vilket å andra sidan kan köras VARJE fredag oförändrat, särskilt på hösten:

Min dotter ser ibland på Barnkanalen på helgerna. En flitigt förekommande barnserie är de japanska animerade mumintrollen med sin hurtiga dansbandssignatur. Det är mycket man måste stå ut med som förälder. Även om jag inte kan påstå att jag studerat TV-mumintrollen särskilt ingående utan mest hört och sett fragment så känner jag mig ändå manad att skrida till DET RIKTIGA MUMINTROLLETS FÖRSVAR!



De pastellfärgade japanska trollen som syns i barn-TV är inte de riktiga mumintrollen! Tove Janssons serier från 1950-talet är betydligt mer sex and drugs and rock'n'roll. Och kriminalitet! De RIKTIGA mumintrollen är minsann inga mesar!



Deras kännetecken är framförallt en fullständig respektlöshet för auktoriteter och samhälleliga institutioner och därför hamnar de ofta i konflikt med polisen. Vid ett tillfälle rymmer till och med Mumintrollet och Snorkfröken från pågående rättegång under hotet att bli fällda för ett brott de faktiskt begått!





Mumintrollet bär ofta vapen, gör inbrott och överväger vid fler tillfällen mord! Även om både Snorkfröken och  Mumintrollet är notoriskt (potentiellt) otrogna så förvandlas Mumintrollet till en hänsynslös mordmaskin då det gäller rivaler om Snorkfrökens gunst.

 

Att Mumintrollet blivit en så förhärdad brottsling har antagligen kopplingar till Muminpappans inställning till livet. Framför allt har han en tendens att överge familjen för att leva bohemliv där han bränner starksprit tillsammans med Stinky.



Även den skenbart så rejäla muminmamman har mörka drag. I en episod ger sig hela familjen in i den organiserade brottsligheten, men dubbla lojaliteter ställer till problem och visar att muminklanen klarar sig bäst på egen hand.



Då Lilla My dyker upp blir hon genast en totalt skrupelfri torped för familjens intressen. Detta är inte bara tydligt i serierna, även i Muminböckerna drar hon sig inte för att ta på sig obehagliga uppdrag - allt för familjens bästa (jfr La Cosa Nostra !). I Pappan och Havet ställer hon till en massaker på Mumintrollets antagonister för att sedan ställa Mumintrollet inför faktum: "Förresten visste du precis hur jag skulle fixa det hela. Du visste det men du hoppades att jag inte skulle tala om det. Du är en självbedragare!" Jo jo (se själv på s.82 i 1965 års utgåva)!



Men till mumintrollens försvar måste framhållas att de inte alls lever i pastellfärgad drömtillvaro utan i en hård verklighet där det gäller att lägga upp strategier för att klara sig. Muminfamiljen dignar under samhällets krav, men kommer allt som oftast fram till att det viktiga är de nära och kära. Bakom Mumintrollets stökiga yttre finns ett stort hjärta. Med oss alla delar han erfarenheten att det inte alltid är lätt att veta vad som är rätt. Han försöker och försöker och ibland slutar det i häktet. Men något pastellfärgat mestroll är han inte!