Det var gråmulet och snålblåsigt ute när jag parkerade i p-huset idag på morgonen. Ändå var det mycket uppenbart att det var sommar - p-huset var nästan tomt! Visserligen är det midsommarafton på fredag, men jag blir ändå alltid lite förvånad att det är så många som är lediga redan nu. Själv har jag liksom inte hunnit börja tänka på semester ännu, utan jobbar på med allt det där som inte hunnits med tidigare under våren.
I morse, när bilens utomhustermometer visade på knappt 15 grader och en småkall vind drog genom det tomma p-huset, kände jag mig ändå rätt så nöjd med att ha en arbetsdag framför mig.
Ända tills jag råkade kasta en blick ut genom p-husets fönster! Där utanför hade plötsligt den gråa himlen bytts ut mot en klarblå! Och inte nog med det: den lika gråa gatan hade förvandlats till en grön blomsteräng där svartvita kossor fridfullt gick och betade!

- Jävlar! Jag har haft helt fel! Det är nu man ska vara ledig, hann jag tänka innan illusionen brast. Arlas distributionsbil backade förbi fönstret och tog med sig kossorna och sommarlandskapet...
Okej, det är väl bara att gå och jobba då. Men jag reserverar en liten, liten del av hjärnan åt kossorna och den blå himlen. Det är ju trots allt sommar!

Kvinnan som helt omedveten om omvärlden steg ut mitt framför bilen – stirrandes åt ett annat håll – när jag skulle köra in i p-huset. Och som när hon långsamt vände sig om plötsligt blev medveten om att det stod en bil och ville fram bara en meter bakom henne. Och hur hon då gestikulerade ursäktande.

Kändes lite skönt att se en människa som så totalt lyckades stänga ute omvärlden mitt i morgonkaoset…

Det har hänt ett par gånger nu. Jag kliver ur bilen i det trista parkeringshuset och får plötsligt och utan förvarning en stark förnimmelse av Grekland! Det slår emot mig från den ödsliga betongbunkern där bilarna står prydligt uppradade: sol, hav, pinje, fisk! Hur kan det vara möjligt? Har jag blivit slutgiltigt komplett galen?
Kanske är det ett budkap till mig? Signaler om att jag egentligen borde strunta i alltihop och dra till varmare trakter? Att finna sig själv sittande på en liten grekisk taverna med en kall öl och en tallrik calamares, tittande ut över Medelhavet och utan en enda tanke på allt man hela tiden måste...

Lite paradoxalt då att de här förnimmelserna dyker upp på vårkanten och inte i november då de behövs som allra mest. Även om jag gärna vill läsa in en uppmaning i den där känslan så inser jag att anledningen att jag tänker på Grekland går att förklara på ett betydligt krassare sätt. Det handlar förmodligen om hur parkeringshuset doftar - eller snarare luktar - på våren. Det är antagligen blandningen av fuktig betong, gammal olja och kanske vägsalt som raskt förflyttar mig till en kaj i Egina eller Paros. Antagligen i kombination med några ytterligare små sinnesförnimmelser - dofter eller ljud - som jag knappt uppfattar. Jag får helt enkelt små sinnesförnimmelser som påminner om de dieseldrivna färjorna i Medelhavet. Resten är upp till min fantasi...

Hjärnan är ändå en fantastisk apparat som förmår samla små, små fragment till ett minne som gör måndagsmorgonen lite mer dräglig och förvandlar ett tråkigt parkeringshus till en färja nånstans i den grekiska övärlden...

Torsdag morgon. Av någon anledning blir jag alltid lite glad när jag tar parkeringsbiljetten ur automaten och ser att den gäller till "Fredag 00:00". Det är just det där ordet "fredag" som ger nån sorts tillfredsställelse. Egentligen är det i högsta grad paradoxalt eftersom jag alltid tycker att veckorna är alldeles för korta för att man ska hinna med allting. Antagligen är det väl kulturellt betingat. Det där med att fredagar är mysiga det har man ju fått veta sedan man var liten. "Roliga Timmen" hade vi till exempel alltid på fredagarna, trots att det väl hade varit mera motiverat att ha den på den långa gråa måndageftermiddagen, kan man tycka.
Å andra sidan var det väl måttligt roligt att sitta och höra på klasskompisar som berättade dpliga vitsar och mimade till ABBA...

Men man fick i alla fall lära sig att på fredagen är det roligt och mysigt. Punkt. Och det där har man ju fortsatt att tro på. Skulle man tveka lite så är det bara att titta lite på TV-reklamen och få ytterligare belägg för att på fredagen varvar svenska folket ner, blir lite kramiga, vill umgås med familj och vänner. Och framför allt - äter chips!

Så det är väl därför jag ler lite extra när p-kvittot påminner om den stundande fredagen - för att jag har lärt mig att det är nåt positivt. Eller så är det för att fredagar är dagar då man faktiskt kan få en del gjort. Väldigt få möten läggs på fredagar och det verkar som om nästan inga mejl skickas då heller.
Själv gör jag tvärtom - jag skickar alla de där mejlen som jag inte hunnit med tidigare i veckan. Kanske är folk ganska irriterade på att jag har mage att mejla på en fredag, men till mitt försvar kan jag säga att jag skulle aldrig komma på tanken att ringa någon i jobbärenden en fredag! Nån måtta får det väl vara!
Dessutom är det ju så svårt att höra vad folk säger när de har munnen full av chips.

Eftersom jag bor på ett ställe som gör mig ganska beroende av bilen börjar jag en hel del av mina morgnar i p-huset i det kvarter där jag arbetar.

Nackdelarna med att köra bil i tid och otid är uppenbara (även om jag försöker undvika ”otiden”). Fördelarna är att bilfärden blir ett slags frizon, en buffert mellan hemmets morgonbestyr och den begynnande arbetsdagen där tankarna får sväva ganska fritt.

Det är väl därför jag ofta uppfylls av idéer, funderingar och känslointryck just när jag kliver ur bilen i p-huset och går och betalar min parkering. Faktum är att p-huset på något mystiskt sätt nästan känns lite trevligt. Det är inte lätt att sätta fingret på varför. Det har väl blivit nånting mer än bara en del av min vardagliga transportsträcka: platsen där jag avslutar den där delen av morgonen när jag för några ögonblick är alldeles ensam med mig själv och mina tankar, innesluten i min lilla kokong av plåt…

I p-huset bryter jag mig ur kokongen och pånyttföds fylld av energi och förväntningar på dagen! Men när jag återvänder till p-huset på eftermiddagen känner jag mig ofta mer som en dagslända än en fjäril. Då har p-husets tjusning försvunnit och det är åter bara grå betong och en del av mina påtvingade transportsträckor genom bilsamhället.