Stofilnytt
- Ska du köpa Them Crooked Vultures skiva, frågade jag min son. (Han snodde genast mitt exemplar av Mojo när han såg att Dave Grohl var på omslaget.)
- Varför ska jag det, frågade han oförstående. Jag lyssnar ju på den på Spotify.
Jo, det är klart... Själv är jag helt fascinerad av att jag kan läsa skivrecensionerna i Mojo och samtidigt lyssna på 80% av det recenserade via Spotify. Jag har börjat göra spellistor med allt nytt som fått fyra stjärnor eller mer och så sitter jag med en massa ny spännande musik i öronen medan jag jobbar. Igår gjorde jag en spellista med fjorton skivor som fick fyra stjärnor i Mojos januarinummer.
Min son förstår inte alls tjusningen med detta. - Men du förstår inte, försökte jag förklara för honom. Du förstår inte hur det var en gång i tiden. Man läste om ny musik i Schlager, sånt som man aldrig hade hört men som hade fått jättebra kritik. Vad skulle man göra för att få höra det och se om man gillade det? Ja, om inte nån kompis råkade ha den så var ju den enda möjligheten att gå till skivaffären och köpa den. Om den fanns. Var det något smalare fanns den bara på Pet Sounds. Om ens det. Det var åttiotal men det känns som otroligt länge sedan.
- Tänk dig det, sa jag till min son. Det fanns inget Spotify, inget Youtube, inga bloggar och inga olagliga fildelningssajter. Det fanns inget jämrans Internet över huvud taget! Man kunde inte ens låna CD-skivor på biblioteket! Det som fanns var radio. Och TV. Och hur ofta tror du man lyckades höra just den där spännande skivan som man läst om i Schlager? Nej, det var en helt annan musikvärld! Det var en värld av vinylskivor och blandband där musiken var svåråtkomlig och åtråvärd, på gott och ont.
Idag har vi det mesta på några musklicks avstånd. Det är klart att det är svårt att förstå hur vi hade det på åttiotalet... Ungefär lika svårt att förstå som när min pappa förklarade för mig att det en gång fanns en värld utan plast. Jag är uppenbarligen ett barn av plaståldern. Plast och vinyl.
Och samtidigt - en stofil. Men en stofil som verkligen njuter av den här nya sköna världen där man kan göra spellistor i Spotify och upptäcka ny musik utan att behöva jaga den på stan.
Men sedan, när jag raderat allt det från spellistan som nog ändå inte var min musik, trots Mojostjärnorna, då kommer jag med största sannolikhet att köpa en eller annan skiva med det som finns kvar... Jo, så funkar vi stofiler.
Idag hittade jag nånting som jag nog kommer att köpa. Satt och försökte läsa en text och var på vippen att somna när jag plötsligt fick Laura Veirs i öronen. Otroligt bra musik som jag på stofilers vis kan tänka mig att addera till skivsamlingen...
C80! Track is back!
Idag var jag på loppmarknad. Jag brukar ha en tendens att bära med mig en massa onödiga böcker och annat från loppmarknader, men den här gången gjorde jag bara ett litet inköp. Ett kassettband. Av nostalgiska skäl. För bara fem kronor fick jag ett äkta Track-band! Oöppnat!
Är det någon som minns Track-banden från början av åttiotalet? Jag gör det. Ett svenskt företag, Track Tape Sweden AB, hade fått för sig att de skulle slå sig in på kassettbandsmarknaden och konkurrera med jättarna Sony, TDK, BASF och Philips. Lanseringen av Track-banden var massiv. Åtminstone som jag minns det. Banden var så pass häftiga att man köpte dem trots att de inte var billigast. För det första var det ju SVENSK KVALITET! Trodde vi. För det andra hade de en otroligt fräck design. Alla andra kassettband såg likadana ut, med ett litet fönster där man såg bandrullarna snurra. Trackfönstret var ett stort A och bandspolarna snurrade i R:et och C:et som omgav det. Men det som allra mest avgjorde valet var bandlängden! Alla andra band var C60 eller C90 (C45 fanns också vilket inte var prisvärt och så fanns det C120 som alltid trasslade sig i sämre bandspelare). För er som inte minns den gyllene kassettbandseran kan jag informera om att C60 alltså stod för 60 minuters inspelningstid. Trackbanden hade helt nya längder, C80 och C100! Anledningen var att eftersom en normallång LP-skiva var mellan 35 och 40 minuter så blev det alltid en bandstump kvar på banden som man fick hålla på och spola förbi och ha sig. Alternativt spela in någon utfyllningsmusik som man egentligen inte vill ha. Trackbandens 80 minuter innebar att man fick in exakt en normallång LP per sida! Jag har för mig att någon från skivindustrin uttalade sig negativt om bandet eftersom de ansågs gynna skivkopiering, men det kanske jag har fabulerat ihop.
Hur som helst så hade Track-banden en kort men intensiv period under några år i början av 80-talet. Det gick nu inte så bra i längden (trots bandlängden). Banden var dyra och höll väl inte vad de lovade kvalitetsmässigt. För företaget och dess grundare slutade det i tragedi.
Men nu har jag i alla fall ett äkta, inplastat Track-band som ett minne av den glada tid då man spelade in allt på band. Och även om jag inte kommer att bryta förpackningen så vet jag att jag får plats med en normal-LP på varje sida!
Mer om blandband
"The mix tape, I realised, has become a kind of techno-primitive folk art, fetishised by nostalgists and, so I am reliably informed, by a certain kind of obsessive young fan in search of a certain kind of authenticity that they don't find via iTunes or LiveWire. In the end, the saddest thing about my mix tape was that I couldn't find anyone who still owned a tape recorder to give it to."
Läs mer på http://fudgeland.blogspot.com/2007/01/dying-mix-tape.html
blandbandets renässans
Min 13-årige son tycker att det är "coolt" med kassettband! En generation som är uppväxta med CD och DVD ser kassettbanden som en kuriositet. Jag insåg plötsligt att kassettbanden håller på att bli "kult" eller kanske "kitsch?" Och det var inte länge sen man spelade in skivor till varandra - och framför allt - blandband! Kom att tänka på Nick Hornbys bok High Fidelity där balndbandets ädla konst är central. Fick lust att kolla vad det egentligen var Hornby skrev om blandband. Trodde att jag hade den i pocket men hittade den inte. Satte mig därför och googlade på blandband istället. Då upptäckte jag att blandband är (eller har varit) jätteinne på 00-talet! Tydligen mycket beroende på filmatiseringen av Hornbys bok. Tänk här har jag totalt missat att det som jag ägnade mig åt på 80-talet har blivit en trend! Måste tydligen leta fram mina gamla kassettdäck som står i nån garderob. Om det inte redan är för sent?
Se även
