Något annat som är nytt är att spårvagnarna nu fått namn. Med mönster från andra städer – Linköpings bussar till exempel – är vagnarna nu uppkallade efter Norrköpingska storheter. Så heter till exempel en spårvagn Tjadden Hällström. Eller Hellström – ganska snart påpekades att man lyckats stava hans efternamn fel, men det var ju tur att förnamnet ändå var rätt…

Idag när jag stod och väntade på bussen åkte Majken Åberg förbi. Spårvagnen Majken Åberg alltså. Jag minns original-Majken, den ursprungliga Majken som nog var något av ett original. I sin ungdom var Majken flerfaldig svensk mästare i slungboll. Hon kom också sjua i diskus vid OS i London 1948.

Men om detta visste jag väldigt lite när jag gick i högstadiet och Majken brukade vikariera som idrottslärare (eller om det fortfarande hette gymnastiklärare på den tiden). Jag tror inte hon vikarierade i min klass men hon märktes på så sätt att hon ofta – eller åtminstone vid mer än ett tillfälle – satt och fikade för sig själv i en grässluttning intill skolan. Som jag minns det såg hon ut att ha gjort en tidsresa på femton-tjugo år. Hon hade glasögon med typiska 60-talsbågar, typisk träningsoverall med revärer från samma årtionde och till och med en termos av typiskt 60-talssnitt. Möjligen hade hon inte inhandlat några nya accessoarer sedan den tiden men hon hade en mycket konsekvent look som några årtionden senare antagligen hade upplevts helt annorlunda.

Senare i livet fick jag Majkens hem utpekat för mig. Hon bodde i en liten röd kåk som nästan helt doldes av en enorm granhäck som växte tätt inpå huset. Men jag såg aldrig Majken själv. Somliga påstod att hon var skygg. Kanske var hon bara gammal och trött. Idag är både grannhäcken och Majken borta men spårvagnen med hennes namn rullar på genom stadens gator. Undrar vad hon hade tyckt om det…

Eldsjälen bakom Norrköpingsrummet, Barbro Norling, har gått bort. Hon gick i pension så sent som i december och in i det sista var hon engagerad i Norrköpingsrummet på Norrköpings stadsbibliotek.

Jag träffade ofta på Barbro när jag arbetade med min avhandling om Norrköping eftersom jag då hade stor användning för Norrköpingsrummets klippsamlingar. Strax innan hon gick i pension besökte jag henne på stadsbiblioteket för att prata om samlingarnas potential för forskning och studentarbeten. Barbro var orolig för klippsamlingarnas framtid och ville dels visa mig omfattningen, dels se till att jag fick träffa hennes efterträdare som ansvarig för Norrköpingsrummet.

Jag uppfattade Barbro som en stor entusiast och det var roligt att se hur hon liksom blommade upp när hon guidade mig genom arkiven. Hon såg också till att jag fick en komplett samling kopior av Jan Nordströms ca 500 artiklar under rubriken ”Återblicken” i Folkbladet – en stor kartong dubbletter som hon hade skickat hem till Jan (hon kunde antagligen inte förmå sig att slänga kartongen) men som han inte tyckte att han behövde. Så nu står den på mitt rum på universitetet och kommer förhoppningsvis att bli till glädje för både lärare och studenter.

I vintras när Barbro i stadsbibliotekets källare tog fram den ena pärmen efter den andra och med blossande kinder berättade om all den Norrköpingshistoria hon varit med om att samla ihop minns jag att jag undrade hur hon skulle klara sig utan Norrköpingsrummet. Nu får Norrköpingsrummet klara sig utan henne. Vila i frid, Barbro!

Just nu kan man beskåda konstnären Hensson Svenssons tredje(?) installation i Norrköpings offentliga rum.

Den första var fyra gravar i rondellen vid Norr Tull – en installation som jag i ett tidigare inlägg kallade osmaklig, vilket så här i efterhand kan kännas lite överdrivet men samtidigt var det min spontana reaktion: Ska man provocera ska provokationen vara riktad åt rätt håll. Å andra sidan tycks det ha varit en inspirerande förnyelse av idén att använda döda rondellytor för att sprida budskap...

Sedan konstnären tagit på sig ansvaret för detta verk proklamerade han att det skulle följas av fler.

Den andra installationen var i sin enkelhet den hittills bästa: på ett stängsel vid centralstationen satt plötsligt en enkel skylt med budskapet ”Lämna allt och gå din väg” väl synlig från såväl perrongen som från förbipasserande tåg. Tyvärr gick den mer spårlöst (haha) förbi än de spektakulära gravarna. En liten notis i den mindre lokaltidningen undrade om det var ”ett studentikost infall som fått sitta kvar”. Inbillar mig att det måste kännas lite hårt för en ambitiös konstnär..?

Och så nu den tredje installationen. Har den nämnts i lokala media så har jag missat det. Den består av ett antal bilder monterade på planket mittemot stadsmuseet i västgötebacken. Bilderna föreställer människor som passerar förbi just den platsen, enligt vidhängande skylt under en timmes tid kvällen den 20 maj. ”En annan tid – samma plats” heter installationen, med tillägget ”vi kommer aldrig tillbaka” och har ju både existentiella, humoristiska och provokativa poänger.

En poäng i sammanhanget är att den placerats på en plats som flera gånger tidigare använts som utställningsyta. Jaha, nu har nån fotoklubb eller gymnasieklass utställning igen, hinner man tänka innan man ser vad bilderna föreställer. Nästa reaktion är förstås att se om man känner igen nån på bilderna (eller om man är med själv!) och en lite svindlande känsla av övervakningssamhället infinner sig innan man sansar sig och kontemplerar över titeln och budskapet.

Häromdan diskuterade jag profilbilder på Facebook med en person som sa att hon ville ha en profilbild där det inte syntes hur hon ser ut. Men hur gör du då när du går på stan? undrade jag. Går du omkring med en filt över huvudet?

Kanske är det skrämmande just det där frusna ögonblicket. Att hur man såg ut och vad man gjorde i just detta ögonblick ska exponeras och bevaras för tid och evighet? Att ögonblicket ska avgöra hur andra ser på oss och tolkar vilka vi är?

Möjligen är det här det potentiellt provokativa i installationen ligger. Som helhet tycker jag dock mest att det är ett ganska intelligent inlägg i diskussionen om livet, evigheten och det offentliga rummet. Eller nåt annat… Betydligt bättre än de svårtolkade rondellgravarna i alla fall, även om de både var provocerande (se ovan) och humoristiska (”Här ligger en rondellhund begraven?”).

En intressant vridning av perspektivet infann sig när jag plötsligt såg att installationen i västgötebacken blivit utsatt för en form av vandalism. Åtminstone tror jag att det handlar om vandalism. Det skulle också kunna vara en del av verket. Man vet aldrig…

Över en av bilderna satt en dekal med en text. Någon hade därefter försökt riva bort den, men den var fortfarande delvis läslig och tycktes innehålla ett småfånigt citat av en Arnold (uppenbarligen Schwarzenegger). På en av ramarna hade någon också klistrat en liten röd etikett – såna där man kan beställa på rulle med valfri text – med en webbadress: heffaklumpen.com. Besöker man denna adress så får man veta att tretton olika skyltar med olika texter placerats ut. (Om alla finns i Norrköping framgår inte. Enligt heffaklumpens facebooksida började lapparna sättas upp i november 2009.)

Det gäller nu att hitta skyltarna, fotografera dem och ladda upp bilden till hemsidan. När detta skrivs har två skyltar hittats. Den skylt som klistrats in i Hensson Svenssons installation hade fått själva numret bortslitet så jag får ladda upp bilden här istället och gå miste om den ära och berömmelse som det innebär att få bidra till heffaklumpsprojektet.

Att en heffaklumpslapp placerats över Hensson Svenssons bilder och sedan rivits bort väcker ju en massa funderingar. Är det fråga om sabotage? Är det heffaklumpen som vill sabotera Svensson konst eller är det någon annan som vill sabotera för heffaklumpen genom att flytta heffklumpslappen? Eller är det en medveten iscensättning av att det pågår en strid mellan olika gatukonstfalanger? En slags gestaltning av att utrymmet att uttrycka sig i det offentliga rummet är begränsat?

Spännande är det i alla fall. Nu hoppas jag bara att också de lokala medierna hakar på dialogen om vem som får komma till tals i det offentliga rummet och inte bara avfärdar all kreativitet som inte är sanktionerad av kommunen som ”studentikosa påhitt”.

Vänta... Det är nåt fel på den här bilden... Aha, det är ju boven från Hasse Alfredssons klassiska barnbok Varför är det så ont om Q? som har varit framme med sin lettrosug! Alla bokstäver är borta ur stadsbilden!

Det här är en grej som jag har funderat en del på... Hur vi översköljs, nej överfalls, av skrivna budskap precis hela tiden när vi rör oss i stan. Hur skulle den byggda miljön se ut utan alla bokstäver och siffror, ja utan skyltar? Skulle vi känna oss vilsna? Eller bara lättade?

Noterar att Sladden påbörjat ett fotoprojekt på sin hemsida (klicka på Bildserier - Alfabetet) med utgångspunkt i stadens bokstäver. Hans ambition är att fotografera hela alfabetet, så som man möter det ute på stan. Ska bli spännande att se om han lyckas finna dem alla. (Han har redan hittat Q!)

Själv fick jag en liknande idé i vintras, men utan samma fotografiska ambition. Jag fick för mig att jag med mobilens hjälp skulle dokumentera alla siffror jag stötte på - men i ordning, d v s att jag inte fick fota en femma förrän jag hade fyran... osv... Jag fick inte heller använda samma typ av siffra två gånger (annars hade jag ju bara kunnat plåta bilars regskyltar, till exempel).

     

Jag fick idén och påbörjade projektet den 11 mars klockan 16:45 i hissen på jobbet. I bilen den 11 mars klockan 16:46 lades projektet på is och har inte återupptagits sedan dess. Det kanske inte var en så särskilt kul idé trots allt...

På Bergsbron i Norrköping hänger det ett helt gäng hänglås. Jag har sett dem förut utan att reflektera över dem, men idag var det en person som gjorde mig uppmärksam på varför de sitter där. I östeuropa är tydligen broarna fulla med hänglås som symboliserar föreningen mellan två älskande. Man låser helt enkelt fast låset och kastar nyckeln i vattnet som en symbolisk bild av ett band som inte kan brytas. Vackert.

I Norrköping är det uppenbarligen ett par som missuppfattat det hela och kastat i cykeln istället för nyckeln, men såna missar får man väl räkna med. Det är svårt med nya traditioner;)



Nu får man ju hoppas att inte någon nitisk kommuntjänsteman eller annan "vän av ordning" får för sig att de måste tas bort...



En annan sak som jag inte heller hade koll på var att den orangefärgade avlånga plattan på gaveln vid Gamlebro (som kommenterades av Mental Drawer i ett tidigare inlägg) helt enkelt är en sjuttondel av Mikael Lundbergs konstverk Reflexion - vilket framgår av katalogen till hans utställning Kliver ur min avsikt och faller på Norrköpings konstmuseum. Reflexion finns utspridd på sjutton platser i Norrköping varav Mental Drawers känsla av att de "sitter ÖVERALLT i staden".

Slut på dagens lektion om detaljerna i det offentliga stadsrummet:)

Tjugo i tio idag, ungefär, gick jag från kontoret vid Skvallertorget för att prata lite tidskrifter i etern. Utanför stadsmuseet träffade jag på en bekant, en pratsam herre med intresse för stadens historia. Gick och pratade med honom ner till Dalsgatan där han gick åt ett annat håll. Tog hissen upp till SR och gjorde mitt lilla inslag. (Idag tog jag mig friheten att bre ut mig kring min favorittidskrift!)
Hade sedan ett ärende på stadsbiblioteket och vem ser jag vid Söder Tull ivrigt språkande, om inte den pratsamme herrn igen! På väg från biblioteket blir jag hejdad av två tjejer med kamera på Drottninggatan. Nej, de var inte från någon modellagentur :( utan ville bara ha en kommentar till ett inslag i TV4 Öst. Ämnet? Jo, tidningar...
Jag avböjde med motivationen att jag pratat tillräckligt om tidningar och tidskrifter i media idag och att det kanske finns fler som kan få chansen att komma till tals.
På vägen tillbaka till jobbet slank jag in på min lilla lokala ICA-butik vid Skvallertorget och morsade på personalen som jag ju ser nästan varje dag.
Väl tillbaka vid skrivbordet hade jag en stark känsla av att ha tagit en promenad i en mycket liten stad. När jag tänker närmare på saken så stod det till och med en polis i gathörn, men för den riktiga småstadskänslan skulle han förstås ha stått mitt på Skvallertorget och dirigerat trafiken, inte stått och blängt bakom ett plank på Garvaregatan för att hitta bältessyndare... Men ändå: "Norrköping, den lilla storstaden"... med betoning på lilla då...

Det rör på sig kring planeringen för Ostlänken i Norrköping. Nu har kommunen kommit ett steg närmare ett ställningstagande kring planeringen av resecentrum och saker och ting börjar ställas på sin spets; vad måste offras i stadsrummet? Jag tror att en och annan Norrköpingsbo satte morgonkaffet i vrångstrupen i lördags morse då de såg den braskande rubriken på NT:s förstasida: "Pihlska skolan offras när Ostlänken byggs". Nu är det ju inget nytt att kommunen vill bygga tunnel även om man inte direkt har basunerat ut vad detta rimligen kommer att innebära. De idéskisser som presenterats sedan några år tillbaka måste för många te sig tämligen främmade och ogripbara eftersom de presenterar en så total make-over av stadsrummet kring resecentrum. Att detta innebär att ett och annat försvinner kan man dock föreställa sig om man tänker till.

Mer anmärkningsvärt är att Magnentus som köpte fastigheten 2004 inte säger sig veta om dessa planerna på att riva fastigheten. Och så är det ju givetvis ganska snopet för Alstom som flyttade till Norrköping från Finspång så sent som 2006 och där den renoverade och tillbyggda Pihlska skolan sågs som ett perfekt läge ur kommunikationssynpunkt. Verkar rimligt att tänka sig att Alstoms förtroende för Norrköpings kommun får sig en knäck nu...
Å andra sidan är det väl inte nån som vet när Ostlänken byggs - om den nu över huvud taget kommer till stånd. Mytbildningen kring möjligheten och betydelsen av snabba pendlingsmöjligheter har ju tydligt börjat krackelera...

[Pihlska skolan byggdes som flickskola 1902 och är uppkallad efter flickskoleläraren Aurore Pihl som drev skolan under många år och var en känd profil och debattör i Norrköping.]

På Dalsgatan i Norrköping möts man sedan en tid tillbaka av inslagna hus  när man kommer uppifrån Holmentorget. Inslagna som julklappar alltså.
 




I det ena fallet är det underhållsåtgärder som förvandlat kåken till ett stort paket. I det andra fallet är det istället HSB:s marknadsföringsidéer som försett huset med ett blågult band. Det här senare måste väl ändå vara ett bra exempel på hur ny teknik förändar den fysiska miljöns utseende. Plötsligt är det tydligen ekonomiskt möjligt att trycka jättestora banderoller på någon slags plastväv, och plötsligt hänger de överallt.



På ett sätt påminner det ju om reklamen på det tidiga 1900-talets brandgavlar, men skillnaden är att den mer tillfälliga karaktären innebär att man inte behöver vara lika noga. Det går alltid att ursäkta ett illa formulerat och presenterat reklambudskap med att det går att plocka ner. I fall man vill.

Ett annat exempel är Stadiumladan på Ingelsta där den norra/blå delen av fönsterradens färspektra sedan ett halvår döljs av en jättebanderoll... Kanske skulle man skaffa sig en egen tremetersbanderoll att hänga ut genom fönstret?

Det finns ett återkommande graffitiinslag i Norrköping som man måste vara bra hårhudad för att tycka illa om. För ett drygt år sedan fotograferade jag texten "Fall in love" på en vägg vid Bergsbron just som en grävskopa tog stora tuggor av huset för att ge plats åt universitetets nybygge. Nu står ordet KÄRLEK skrivet med stora röda bokstäver på en den stora tomma brandgaveln vid Gamlebro. Här ska det också byggas nytt. Så småningom. Kanske... I varje fall presenterades storstilade planer för hela området mellan Västgötegatan - Tunnbindaregatan - Strömmen tidigare i år. Men det var innan det började gå utför med ekonomin...

Jag blir lite nyfiken på vem som ligger bakom kärleksgraffitin. Är det samma person(er) som varit framme på båda ställena? Och hur ska man tolka budskapet? Är det "kärlek" över huvud taget som åsyftas, "love" som i "peace, love and understanding", typ. Eller finns det en koppling till att det dyker upp på väggar som är på väg att försvinna. Handlar det om kärlek till staden och till det gamla och slitna i stadsbilden?

I sin kritik mot modernitetens motorsågsmentalitet (eller motorvägsmentalitet) skrev Jane Jacobs i början av 1960-talet att en stad är blandning. Och då menade hon blandning ur en mängd olika aspekter. Bland annat hävdade hon att stadens hus måste ha olika ålder. De måste också ha olika skick. Det slitna och ruffiga måste samsas med det nya och flashiga. Det är bara så vi kan åstadkomma den sociala mångfald som är stadens förutsättning och framtid.

Jag väljer nog att tolka kärleksgraffitin just som en kommentar till detta. Inte är brandgaveln vid Gamlebro särskilt vacker men i sitt estetiska uttryck blir den mer och mer unik i takt med att de gamla industribyggnaderna fräschas upp och förvandlas till de trendiga postindustriella urbana miljöer som anses så eftertraktade för stadens utveckling. Hur vackra de nya husen vid strömmen än blir så kommer jag att sakna brandgavlen och deras kärleksgraffiti.

Idag hände det saker på Skvallertorget i Norrköping. Eftersom torget med viss rätt kan definieras som studenternas vardagsrum så tog kårhuset Trappan sitt pick och pack och flyttade dit.



Om än bara för en dag hade de sin egen lilla soffhörna på torget och fick antagligen kontakt med fler studenter än de får nere i kårhuset mitt emot stadsmuseet. Och samtidigt fick alla som passerade något att tänka på. Vad får man göra på Skvallertorget egentligen? Borde de istället ha ställt soffan mitt på torget? Eller kanske borde nån ställa en rondellhund där??

Var en sväng till Köpenhamn och Roskilde i förra veckan och kan konstatera att de gillar att ställa stora saker på sina torg. På Rådhusplatsen i Köpenhamn har någon för tillfället skräpat ner med i tur och ordning ett tuggummipaket, en gammal tidning, en ölburk, en fimp, en läskburk och en pizzakartong. De tre bastanta urnorna på torget framför stationshuset i Roskilde tycks vara av mer permanent karaktär.