Idag, den 7 mars 2011, är det 110 år sedan min morfar föddes.

Erik Olivier Nilsson, föddes i Östra Ryd 7 mars 1901.

Tillsammans med föräldrarna Johan och Amalia hamnade Erik så småningom i Skärblacka. Där växte han upp i skuggan av bruket, IOGT och Konsum, där han påbörjade sin yrkesbana. I Skärblacka träffade han Lisa och så småningom hamnade de i Kolmården och Åby, där Erik arbetade på Konsum.

Lisa och Erik 1935. Min morbror ligger i vagnen.

En tid var han föreståndare för Konsum i Marmorbruket innan familjen flyttade till Norrköping och Skarphagen där Erik öppnade egen butik.Sedan kom kriget med ransonering och inkallelseorder. Det blev svårt att hålla igång rörelsen och efter kriget började Erik istället arbeta i textilindustrin.

Det känns alltid lite underligt att se bilderna på min morfar. Jag har hört så mycket om honom av mormor och tycker att jag på något sätt känner honom, men jag har aldrig träffat honom. Han dog hastigt vid 58 års ålder, sju år innan jag föddes. På så sätt är han delvis en mytologisk figur för mig, en del av mitt ursprung som är höljt i dunkel. Samtidigt är hans blick så väldigt bekant där på fotografierna.

Det beror förstås på att hans bild hängde på väggen när jag växte upp, men inte bara på det. I blicken ser jag mamma och min morbror, men också mig själv och mina barn. Jag vet egentligen inte vem Erik var, men ändå är han så påtaglig och nära.

Det finns inte så många bilder på morfar Erik. Oftast stod han själv bakom kameran. På bilden som hängde på väggen när jag växte upp ser han lite barsk ut. Eller i alla fall ganska allvarsam. Som om han inte riktigt var tillfreds med att bli fotograferad.

Senare har jag hittat andra bilder, ofta oskarpa amatörbilder från 1920- och 1930-talen, där han skymtar i ett sammanhang, bland vänner och familj. Roligast är bilderna från teateruppsättningarna med IOGT-logen i Skärblacka. Där kan han dyka upp med lösskägg eller en tjusig vidbrättad hatt, eller viftandes med en pistol… Ganska långt från den morfar som blickade ner från väggen i vårt vardagsrum.

En annan sak som är rolig med dessa bilder är att se hur morfar och mormor ofta finns på samma bild, men på var sin kant. Det är bilder som är tagna innan de fann varandra, innan de blev ett par och bara var två engagerade nykterhetsungdomar i den lilla bruksorten.

Mormor Lisa och morfar Erik på var sin sida om herren i cylinder.
Erik, i lösskägg, tittar åt fel håll...

Att se de där bilderna är lite som den där filmen om killen som reser tillbaka i tiden för att se till att hans föräldrar faktiskt träffas. Hej, Erik! Titta åt andra hållet! DÄR sitter hon! Där sitter Lisa!!

Men det gick ju bra! Jag är ju beviset!

Det har hänt att folk sett någon diffus likhet – rent utseendemässigt alltså - mellan mig och skådespelaren Nicolas Cage. Själv kan jag inte se det, men när jag ser bilderna på morfar så misstänker jag att det är honom de ser lite av.

Och om det hade kommit förbi en talangscout när IOGT-ungdomarna i Skärblacka spelade teater på tjugotalet, då är jag övertygad om att även morfar hade gjort sig bra på vita duken!

Lisa och Erik nyförlovade

Just nu är jag väldigt fascinerad av den så kallade slow-rörelsen. Av den anledningen läser jag en bok som heter Slow - lev livet långsamt!, skriven av den brittiske journalisten Carl Honoré.
Jag köpte den på Myrorna (femton spänn) till min fru, men nu läser jag den själv. Och den är bra. Även om den är skriven på ett typiskt journalistsätt (vad det nu betyder) så är den bra. Eller snarare intressant. Jag tror att det boken handlar om - vägen bort från en fartkult, en dyrkan av hastigheten - är grunden till förverkligandet av ett hållbart samhälle, må det gälla trafik, mat eller arbetsliv...

Samtidigt känner jag en slags oro när jag läser om slow food, citta slow och organisationer som Long Now Foundation och Society of Deceleration of Time. Oron handlar om nånting som Carl Honoré själv berör i boken: Är inte långsamheten egentligen en lyx för de som har råd med den? Handlar inte det här i grunden om klass?
Alla har väl inte möjlighet att leva "slow"?? Honoré nämner just detta som kritik mot slowrörelsen. Särskilt slow food kan uppfattas som något som vänder sig till dem som kan kosta på sig dyra, lokalt producerade delikatesser. Honoré avfärdar den här kritiken ganska lättvindigt med att det finns slow food för alla plånböcker. Bara för att ett par sidor senare sitta och välja lokalt producerade viner på en fashionabel slow food-restaurang...

Jag vill också tro att alla har råd med slow, men oron finns kvar. Jag inser också motvilligt att jag själv inte längre hör till låginkomsttagarna. Jag hade till exempel råd att åka till Skottland med min fru nu i höst och räkningen på sonens trumundervisning förorsakar ingen sömnlöshet. Vi hör definitivt till en kategori människor som är intresserade av slow-filosofin och - som har råd med den.

Men hur ska man då kunna ställa om samhället så att fler har råd att ta det lugnt?? Eller kanske rättare: hur ska vi kunna göra omställningen till ett långsammare samhälle smidig och behaglig för alla samhällsklasser? För det långsamma samhället kommer. Var så säker. På ett eller annat sätt är det där vi hamnar. Men jag hoppas att det blir ett lätt och rätt sätt.

I onsdags var jag med på ett seminarium på VTI i Linköping där vi var arton kvinnor och tre män som diskuterade genus i relation till transporter. Det finns en hel del att säga om genus och transporter (något har jag sagt i tidigare blogginlägg). Bland annat är det konstaterat att kvinnor och män har olika resmönster. Män reser längre sträckor och kör oftare bil. Kvinnor har mer fragmenterade resmönster, det vill säga fler och kortare delresor. Allt det där har förstås att göra med kulturellt formade strukturer där kvinnor har lägre löner och tar mer ansvar för det oavlönade reproduktionsarbetet, det vill säga att ta hand om barn, göra inköp och så vidare. Det här är ju förstås strukturer i förändring, men ibland känns de väldigt sega.
En aspekt av det här med transporter är att det är produktionsperspektivet som styr - inte REproduktionsperspektivet. Det betyder att allt som har att göra med det dagliga resandet har arbetsresor och avlönat arbete som utgångspunkt. Eller med andra ord den ekonomiska tillväxten, så som den brukar definieras av traditionella ekonomer.

Det är till exempel vanligt att busstider är anpassade till traditionella arbetstider, det vill säga att bussarna går mest på morgonen och på sen eftermiddag. Folk som arbetar deltid eller som behöver åka och hämta sjuka barn på dagis mitt på dagen får alltså svårt att kunna åka kollektivt. Och statistiskt är det mest kvinnor som blir satta på pottkanten av produktionsperspektivet.

Nu blev det inte så mycket seminarium för min del i onsdags eftersom jag fick ägna förmiddagen mestadels åt just transporter. Jag roade mig att räkna ut hur långt jag egentligen körde i onsdags. Det blev arton mil. Geografiskt kom jag dock inte längre än de fem milen mellan mitt hem och Linköping. Ur ett "rationellt" produktionsperspektiv kan jag alltså motivera ungefär hälften av sträckan. Ur detta perspektiv borde jag ha kört min dotter till hennes dagis på morgonen (5 km) och därefter åkt direkt till Linköping (5 mil). Sedan borde jag gjort det omvända i slutet av dagen.
Nu råkar det vara så att just på onsdagar kör vi istället dottern till farmor och farfar som bor tre mil bort. Anledningen är att både dottern och hennes farmor och farfar trivs väldigt bra med det, att vi tror att det är viktigt för dottern att få en bra kontakt med den äldre generationen, att det är bra att hon inte behöver vara allt för mycket på dagis etc etc. Alltså ett val vi gjort på helt andra grunder än produktionsperspektivet. Sedan slumpade det sig så just denna morgon att dottern hade lite diffusa sjukdomssymptom. Så som det är ibland när man har barn. Alltså ringde jag vårdcentralen för att få deras åsikt om saken. En automatisk stämma meddelade att vårdcentralen skulle ringa en och en halv timme senare. Dottern var inte sämre än att hon kunde åka till farmor och farfar så jag körde henne dit. När vårdcentralen sedan ringde på min mobil tyckte de att jag skulle komma med dottern kl 11 så det var bara att åka tillbaka till vårdcentralen där vi bor. Sedan - efter att det konstaterats att det inte var så farligt - tillbaka till farmor och farfar igen och så vidare till Linköping där jag var vid 13-tiden.

Allt detta bilåkande är ju egentligen helt vansinnigt. Men vad är alternativet? Så här ser ju verkligheten ut för många idag. Med boende här, jobb där, och ett socialt nätverk utspritt i geografin. Och så bilen då, som både blir en tillgång och ett tvång. Om jag vill välja bort bilen - hur gör jag då? Är lösningen att vi klumpar ihop oss i täta städer med korta ressträckor? Kanske, men varför planeras det då samtidigt för att vi ska kunna resa ännu längre, ännu snabbare, i vårt vardagliga arbetsliv? Är det kanske så att det ensidiga produktionsperspektivet skapar denna motsättning? Behöver vi kanske byta fokus?

De senaste dagarna har jag varit involverad i en diskussion på en annan blogg kring huvuvida framtiden var bättre förr eller inte och, om den nu var det, hur man ska kunna återerövra en sån där lovande framtid där tekniska innovationer har skapat lösningar på all världens problem och där alla är glada och lyckliga. Jag tror att framtiden i och för sig varit bättre och sämre periodvis. Runt sekelskiftet 1900 till exempel var nog framtiden rätt så lovande vilket man kunde beskåda på diverse världsutställningar, men så blev det ju krig...

Så bra som framtiden var under 1950- och 1960-talen har den nog aldrig varit. Jag misstänker att många av oss som diskuterade den försämrade framtiden på den där bloggen är födda på sextiotalet. Vi är generationen som började bli medvetna om hur världen är konstruerad precis samtidigt som framtiden övergick från att vara lovande till att vara problematisk. Under 1950-talet utlovades en bekväm framtid, där man med teknikens hjälp inte skulle behöva anstränga sig så mycket, oavsett om det gällde matlagning eller transporter.

Min mamma skrev en uppsats 1954 som handlade om "Norrköping om 50 år", det vill säga början av 2000-talet. Där skrev hon att "Jag tar alltså min bil eller varför inte min helikopter och tar en flygtur över staden ... Det är mycket folk på gatorna, men på de största gatorna går man inte, utan står. Man har nämligen rullande trottoarer". Det var så framtiden såg ut på femtiotalet! Och på 1960-talet skulle man förenkla ännu mer. Nya material och produktionsmetoder innebar att man inte längre behövde rengöra och laga prylar när man hade använt dem. Man kunde ju lika gärna slänga och köpa nytt.

Det som var fascinerande var den miljö som Kalle och knattarna hamnade i. Här fanns rubbet: robotar, monorailbanor högt uppe mellan skyskraporna, små flygande farkoster och rullande trottoarer. Faktum är att det mesta av den visuella framtidsskildringen i det framtida Ankeborg handlade om transporter. Följaktligen drevs alla fordon 2001 med atomenergi vilket inte fungerade så bra i Kalles lilla röda kärra som han tagit med sig in i framtiden. Så här skulle framtiden se ut! Inte underligt att vi är en förvirrad generation. 2001 är passerat för länge sedan och inte ens Ankeborg blev som de italienska Disneytecknarna tänkte sig det på sextiotalet. Ändå vill vi så förtvivlat gärna att framtiden ska se ut så där. Åtminstone en egen liten helikopter kunde man väl få? Nähä, men en snabb bil och en rak motorväg? Då kan man åtminstone låtsas att man är på väg mot framtiden. Peak oil är väl ännu långt borta..? Eller?

Idag har jag suttit och försökt skriva hela dagen. Det händer något märkligt när man sitter och jobbar hemma för sig själv. Först är det morgon och man har en lång effektiv arbetsdag framför sig! Tänk så mycket man ska hinna få gjort! Sedan sätter man sig och bläddrar bland alla papper. Läser lite. Skriver lite. Äter något i förbifarten eftersom det plötsligt börjar kurra i magen. Precis när man tycker att man har börjat komma igång så känner man plötsligt att man är ganska trött. Man tittar på klockan och inser att hon är åtta på kvällen! Var tog dagen vägen?? Och hur ska man hinna med allting?

I Halberstadt i Tyskland framförs just nu John Cage orgelverk ORGAN2/ASLSP. ASLSP vilket står för As SLow aS Possible. Verket framförs i en kyrka som byggdes 1361. Det betyder att år 2000 var kyrkan 639 år gammal. Eftersom ORGAN2/ASLSP verkligen ska spelas så långsamt som möjligt så tyckte man att just 639 år kunde vara en lämplig tid att hålla på. Just när jag skriver detta är det bara 19961341283 sekunder kvar av verket. Undrar vad de ska spela sedan? På projektets hemsida kan man köpa en CD där verket framförs på 75 minuter. Jag tycker att det låter lite stressigt. Jag åker nog till Halberstadt någon gång och lyssnar istället.

Verkar det helt knäppt? Det är det inte. Det är en väldigt väl genomtänkt idé och det finns all anledning att sprida den och fundera över den. Vi behöver långsamheten mer än vi anar!

En annan ännu mer sympatisk idé verkar The Long Now Fundation vara. En av grundarna är en annan långsam kompositör och konstnär, Brian Eno. Idén med The Long Now är inte bara att vi ska göra allting långsammare och därmed också mer grundligt. Vi ska också få in i vårt medvetande att NU inte är något som bara passerar utan som pågår hela tiden. Vi behöver sträcka ut Nuet bakåt i tiden och framåt. Det är viktigt, inte minst med tanke på den hotande globala uppvärmningen!

Jag kommer att tänka på Walter Benjamins historieängel men det är alldeles för djupt för att jag ska få ihop tankegången så här sent på kvällen. Jag får nog återkomma till det. Jag nöjer mig med att hänvisa till professorn i samtidshistoria Bo Stråth i en essä i Tvärsnitt där han bland annat nämner Benjamins ängel. Han skriver också

Avslutningsvis: På The Long Now's hemsida står det att organisationen grundades 01996. 01996. Inte 1996. Varför? Jo, för att inte riskera att datorerna kraschar vid tiotusenårsskiftet om bara knappt 8000 år! Där kan man prata om långsiktigt tänkande!

Den gamla tanken från tågets och bilens barndom, att vi blir vansinniga av att färdas snabbare än 30 km/h...Vi skrattar åt den ibland, men tänk om det är det som har hänt! Vi kanske verkligen har blivit galna? Eller vad beror det annars på att vi diskuterar betydelsen av att det går att åka på 45 minuter mellan Norrköping och Stockholm istället för att diskutera om det överhuvudtaget är försvarligt att bygga ett samhälle som grundas på att fler och fler människor ska förflyttas längre och längre sträckor varje dag.  I det specialiserade samhället har vi idag platser där vi bor och platser där vi arbetar. Få har gångavstånd - eller ens cykelavstånd - mellan hemmet och arbetsplatsen. Och denna uppdelning accentueras allt mer då den "ekonomiska utvecklingen" och "marknaden" kräver att arbetsmarknaderna sträcks ut över större och större ytor. I den framgångsrika, utvecklingsbara regionen krävs det dagliga folkomflyttningar. Och fort ska det gå!

Men borde vi inte prata mer om hur vi kan skapa ett samhälle där inte klockan och ekonomiska kalkyler utgör grunden för all utveckling, all förändring? Ett samhälle som inte bygger på att vi dagligen måste rusa fram i bra mycket mer än 30 km/h...

Bodil Jönsson gör en intressant förflyttningskalkyl i sin bok Tio Tankar om Tid som visar på att vi borde tänka lite mer och fara omkring lite mindre. Exemplet ser ut så här: Vi antar att jag har fem mil till arbetet och kör bil till jobbet varje dag. Om vi vidare antar att bilen håller en snitthastighet på 100 km/h så använder jag alltså ungefär en timme för resande varje dag. Men låt oss säga att det kostar 200 kr att köra dessa tio mil. Då måste jag ju använda en del av min inkomst för att bekosta detta. Om jag skrapar ihop 50 kronor i timmen efter skatt, så betyder det att jag måste arbeta fyra timmar för att tjäna ihop pengarna för mitt resande. Alltså är det rimligt att addera denna tid till restiden, vilket innebär att jag inte använder en utan fem timmar varje dag för att kunna förflytta mig tio mil. Räknar man så blir ju snitthastigheten bara 20 km/h vilket är ungefär den hastighet man kunde förflytta sig med i mitten av artonhundratalet. Eller, som Jönsson påpekar, cykelhastighet.

Vad gäller siffrorna i exemplet så påpekar Jönsson i boken, vilken kom år 2000, att siffrorna är lite föråldrade och de är väl därför än mer föråldrade idag. Trots det så är exemplet ganska talande. Vad är det vi håller på med egentligen? Vi kanske har blivit galna trots allt?

[Bodil Jönsson (2000) Tio Tankar om Tid (Brombergs)]