Om man tänker på det så har man gått väldigt många år av livet i skolan. Och en väldig massa lärare har man haft. En del minns man bättre än andra. Somliga minns man för att de var så bra, andra för att de var så hemska.

Men så finns det några få man minns därför att de var såna stora personligheter. Idag när jag slog upp tidningen fick jag syn på en av dessa, en lärare som jag inte sett sedan gymnasietiden i mitten av 80-talet.

Min gamla lärare i företagsekonomi och ergonomi på Ebersteinska gymnasiet, Malin Hegreaus, fyller 85 år idag!

Jag blev väldigt glad när jag fick syn på Malin i tidningen. Dels därför att hon var sig lik och tycktes vara ganska pigg för sina 85 år. Och dels därför att det väckte roliga minnen från en gymnasietid som jag annars kommer ihåg som ganska trist.

Ebersteinskas lärarkår på den tiden var gubbar, gubbar och åter gubbar. Ja, en och annan kvinna fanns det väl också, men de flesta av dem var också gubbar, om ni förstår vad jag menar.

Malin var annorlunda. Hon var för det mesta en blandning av total förvirring, yvig entusiasm och – vilket jag dessvärre förstått först långt senare – en mycket driven pedagogik!

Det kan inte ha varit lätt att försöka banka in nånting i våra relativt oemottagliga 17-åriga skallar, men Malin lyckades med humor, entusiasm och ett visst mått av temperament få oss att inte bara sitta stilla på lektionerna utan även att fatta lite om balansräkning och arbetsbelysning.

Samtidigt kunde vi inte använda hela vår uppmärksamhet till lärande på Malins lektioner eftersom vi hade fullt upp med att anteckna alla roligheter hon kläckte ur sig. Ofta visste vi inte om hon var medvetet rolig eller om det bara blev så. Delvis har jag förstått att det var en del av hennes pedagogik. När hon skulle förklara en sån sak som hur priser förr styrdes med så kallat bruttopris så berättade hon följande historia:

”När jag började jobba i tullen i Göteborg kom min syster till mig och sa ’Nu när du tjänar pengar får du ge mig en cykel.’ ’Javisst’, sa jag. ’Kom på min lunchrast så går vi och köper en!’ Nu när jag har blivit äldre köper jag inte så mycket cyklar till min syster längre, men däremot har jag systerbarn, och dem älskar jag att ge – slalomutrustningar! Det är mycket roligare att ge barnen slalomutrustningar än att ge dem mat – det får föräldrarna göra – utan jag har paxat för att ge dem slalomutrustningar, så blir jag populär. Men nu när min systerson kommer och säger ’Nu är det min tur att få en slalomutrustning’ så kan jag inte säga ’kom på min lunchrast’, utan jag får säga ’Har du en vecka ledigt nån gång, så ska vi gå och titta vad det finns…’ ”

Framför allt minns jag Malin som otroligt entusiastisk i allt hon företog sig. I Inger Dahlmans hyllningstext i Norrköpings Tidningar exemplifierar hon med hur Malin diskret tömde skon på blod när hon trampat sönder foten i sin entusiasm inför att kunna fortsätta promenaden mot målet.

Själv minns jag hur hon en gång blossande röd och med gnistrande ögon stormade in i klassrummet och berättade att hon just hade räddat livet på några elever. Någon hade kört förbi en TV på ett rullbord och i en kurva hade rullbordet vält och TV:n hade sånär krossat (Malins ord tror jag) eleverna som satt på en bänk i korridoren. OM det inte hade varit för att Malin kastat sig fram och fångat TV:n! Jag minns hur hon utbrast: ”Jag fångade den såhär med mina bara händer!!”

Malin H, förevigad av undertecknad i anteckningsblockets marginal ca 1986

Den som träffat Malin kan antagligen se henne framför sig där hon står och gestikulerar. Ni andra kanske inte till fullo förstår humorn i det hela, men jag vill ändå dela med mig av några Malincitat som jag och mina kamrater bevarade för eftervärlden, då nån gång runt 1985-1986.

”Jag vill inte hota, för de flesta som sitter här är ju närvarande” (angående frånvaro)

”Kohortstudier är när man jämför sotare med en grupp som arbetar ungefär likadant, till exempel brevbärare…”

”När jag inte hittar mina glasögon på morgonen får jag krypa omkring och leta, men det gör ingenting för det är jag så van vid.”

”Ni har säkert varit med om att ni suttit och läst och era föräldrar kommit in och blivit förvånade över att ni kan läsa.” (angående mörkerseende)

”Plötsligt kunde jag se blommor och grus som jag aldrig sett förr.” (angående glasögon)

”När jag var i er ålder hade jag närpunkten innanför näsan” (angående närsynthet)

”Om man ska se bra, måste det man ser på hållas rent!”

”Det är ju inte hela världen att säga fel, men om man vill säga rätt så är det ju snopet!”

” Man kanske kan leva och frodas utan att kunna skilja på tappar och stavar.”

”Har man bott tjugo år på samma ställe så tror man väl inte att man ska bli vräkt bara för att man inte betalar den sista sextiolappen!”

”Såna där saker att ställa i öronen, så att man kan gå ut i trafiken med rockmusik och bli överkörd…”

”Då måste jag rekommendera detta brev, och det är inte att rekommendera!”

”Tandläkarna försöker få patienterna att ligga ner så att de kan jobba baklänges.”

Men ibland hände det att Malin fick nog när tramset och flamset spred sig i klassrummet. Då spände hon ögonen i oss och höjde rösten och vi snappade genast budskapet. Men även när hon var riktigt arg kunde det komma en kommentar med humoristisk underton:

”Tror ni att jag kokar på gränsen??”

Jag såg i en kommentar på en blogg att jag - tillsammans med 350 andra akademiker - blivit utnämnd till "skolkommunist". Anledningen är det upprop mot kampanjhistoria som bland annat resulterade i en debattartikel i DN i veckan. Att uppropet skulle leda till sådana reaktioner från några mindre kritiskt tänkande individer var förstås väntat eftersom ordet kommunism är som ett rött skynke för somliga.

Nu handlar det ju absolut inte om att skrida till någon slags försvar för kommunismen. Tvärtom. Kommunistiskt styrda regimer har präglats av just den överstatlighet som uppropet värjer sig mot.

Kampanjen "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" som drivs av Forum för levande historia på regeringens uppdrag ska "informera" om brott som begåtts av tre kommunistiska regimer. För mig som historiker är detta synsätt ganska skrämmande. Historia handlar inte om "information" utan om kritiskt tänkande! Historia är inte något fixt och färdigt som kan "läras ut", det handlar inte om någon slags förmedling av hur det egentligen var.

Man förstår att för vissa människor, vars hela världsbild bygger på att tillvaron kan delas upp i rätt och fel, sant och falskt, är det viktigt att värna bilden av att historien ligger trygg och oföränderlig bakom oss. Att det går att säga vad som var fel och vad som var rätt. Det finns antagligen en slags trygghet i att tänka så.

Men av en demokratisk regering förväntar jag mig något annat. I Sovjetunionen kunde man "informera" folket om vad som var rätt och vad som var fel. I det demokratiskt styrda Sverige inbillade jag mig att diskussion och mångfald var honnörsord.

I sin romansvit Vargskinnet har Kerstin Ekman definierat historia som "en anordning av minne och dikt som fått stelna i en form" (Skraplotter s.207). Det är en formulering som säger mycket om vad historia är. Det akademiska historieämnets uppgift är att undersöka formen med den stelnade historiegeggan. Att inte bara svälja historiegröten utan att peta i den och försöka utröna vad det finns för olika beståndsdelar i den och hur de är blandade.

Kommunismen kan beskrivas som en utopisk idé som efterhand förvandlades till en fruktansvärt destruktiv kraft i strävan efter makt och kontroll. Ungefär det samma skulle kunna sägas om kristendomens roll från korstågen till kolonialismen. Att kommunismens idé om ett jämlikt samhälle, stöpt i 1800-talets snabba samhällsomvandling, förvandlades till terror och våld i 1900-talets ideologiska krig är välkänt. Få förnekar de vidrigheter som ägt rum i kommunismens namn, precis som bara ett fåtal knäppgökar förnekar nazismens brott. Men vad är syftet med att lyfta fram kommunismen, och bara kommunismen, i termer av "information"? Hur gynnar det ett kritiskt tänkande? Hur ska elever kunna förstå de strukturer, mekanismer och processer som leder till terror och övergrepp - och som fortfarande gör det, ibland under kommunistisk flagg, ibland under "demokratisk" - om kommunismen lyfts ut som enskild fråga?

Jag kan inte förstå regeringens satsning på annat sätt än att det handlar om att styra undervisningen ideologiskt. Precis som i totalitära staters styrning av vad som är "sant" respektive "falskt" görs det i termer av "information", till skillnad från "diskussion". Vem ska skriva historien? Vem bestämmer vad som är sant? Är det regeringens uppgift? Eller är det vad varje kritiskt tänkande medborgare bör ägna sig åt i det vardagliga mötet med mediebilder, åsikter och påståenden?

Enligt regeringen ska lärare alltså förmedla fakta (inte skapa diskussion) om kommunistiska regimer och deras övergrepp, till våra gymnasieelever. Men samtidigt finns det tydligen inget intresse av att bojkotta OS-invigningen i Peking... Nej, för idrott och politik hör ju inte ihop. Oooo nej! Och så måste vi ju tänka på våra kinesiska handelskontakter...

På förekommen anledning ett litet inlägg om så kallad "hotlinking". Jag blev tvungen att påtala för en stackars tjej att det var olämpligt att hon lade en bild från min blogg på sin egen genom att helt enkelt lägga en länk direkt till bilden. Jag förstod så småningom att hon tydligen inte hade en susning om vad det var hon höll på med. Större delen av hennes blogg bestod av hotlinkade bilder från andra sajter. Hotlinking låter väl lite spännande men pratar man om "stöld av bandbredd" så blir det lite tydligare vad det handlar om.

Det finns ju nämligen två helt skilda problem med att knycka bilder på nätet. Det ena är ju det där med upphovsrätten... Ett enkelt sätt att lösa det är ju att helt enkelt fråga. Jag inbillar mig att det ofta inte är något större problem att få använda en bild om man frågar om man får och dessutom talar om var man fått bilden från. Just i det här fallet hade hon gärna fått använda bilden om hon hade haft vett att höra av sig. Bilden var en avfotografering av en gammal annons från 50-talet och själva annonsen kan ju faktiskt någon annan åberopa rättigheterna till. Bilden som sådan är ju dock min. Jag har själv fotograferat av annonsen i syfte att citera den och jag hävdar att jag kan åberopa citaträtten om någon skulle undra. När bilden däremot dök upp på den andra bloggen handlade det dock knappas om ett citat utan tydligen bara om en "illustration" utan någon koppling till källan...

Men så är det då det där med bandbredden. Eftersom det inte hände något när jag påtalade det hela och jag faktiskt på flera sätt märkte att länkningen belastade min blogg så plockade jag bort bilden. En variant är ju att byta ut bilden mot en annan. Det kan ju få ganska skojiga konsekvenser, men jag är ju inte ute efter att vara elak...

Klart är dock att många inte känner till vad det innebär när de hotlinkar till andras bilder på nätet. Tur att det också finns sådana som försöker sprida lite ljus i mörkret. Att vi har en webb där alla kan komma till tals är något att värna om, men hotlinking är minsann ingen rättighet!

I torsdags hade jag 45 besök på bloggen. Jag vet, det är inte mycket för alla storbloggare, men i min blygsamma bloggvärld är 45 ganska många. Jag blir otroligt nyfiken på vilka besökarna är, hur och varför de hittat dit, om de faktiskt läst något eller bara konstaterat att "jaså ja det var ju inget intressant"...

Även om man inbillar sig att man mest bloggar för sin egen skull så är det ju ändå en peppande tanke att någon faktiskt ser det man skriver. Jag har inte varit sådär jätteflitig med bloggandet på sista tiden. Vet inte om det är postdisputationstraumat eller bara livet och vardagen i största allmänhet som styr det där. När det väl blir ett inlägg så blir det nåt långt och kanske tillkrånglat. Antagligen för jobbigt och ointressant att läsa för de flesta.

Jag tänkte att jag skulle försöka utmana mig själv att börja blogga på ett annat sätt. Kortare, mindre genomtänkt och framförallt oftare. Minst två inlägg i veckan så att bloggen hålls vid liv. Få se om jag klarar det. Och om jag har lust.

Visst är det kul att vara anonym på nätet, men helt bekväm känner jag mig inte med det. Till exempel när man skriver kommentarer på andra människors bloggar som själva är väldigt öppna och personliga med vilka de egentligen är. Det känns lite grann som om man skulle gå och mingla på en fest med en påse över huvudet.

När jag startade den här bloggen skrev jag att jag skulle låta wintermutes alterego vara anonym tills jag var klar med min avhandling. (Varför vet jag inte riktigt även om jag väl hade nån slags motivering då.)

I fredags, 25 januari, disputerade jag på en avhandling om Norrköpings innerstad vilket också uppmärksammades i lokalpressen.

I lördags, 26 januari, fyllde bloggen ett år. Att disputationen nästan exakt sammanfaller med bloggens ettårsdag är en ren slump men får väl vara ett ytterligare skäl att ta av sig påsen och visa sig.

Jag har just tagit reda på att jag bara har 26% chans att överleva en zoombieapocalyps. Jag får väl helt enkelt hoppas på att någon annan katastrof hinner före...

När jag var liten var det otroligt spännande med de där hemliga och antagligen farliga budskapen som dolde sig på helt vanliga LP-skivor. Särskilt grupper i hårdrockgengren ansågs krydda sina inspelningar med okristliga budskap som på något sätt i sina baklängesversioner skulle få någon slags direktaccess till den ovetande lyssnaren hjärna och förvandla honom till djävulsdyrkare eller något ännu värre. Från The Beatles och framåt förekom det ett ganska stort antal baklängesbudskap eller backmasking som det också kallas.

Ett av de roligare är det baklängesmeddelande som finns på Pink Floyds The Wall från 1979. Det finns på spåret "Empty Spaces", just innan Roger Waters börjar sjunga. Om man gör sig besväret att vända på inspelningen, vilket idag är snabbt gjort i PC:n så får man höra Roger Waters säga:

"Congratulations, you have just discovered the secret message, please send your answer to old Pink, care of the funny farm, Chalfont."

Numera ingår backlängesbudskapen i det som kallas "påskägg" och som omfattar såväl dolda flipperspel i ordbehandlingsprogram som intertextuella referenser i filmer. De flesta av dessa är uppenbart avsiktligt instoppade, oftast för att det helt enkelt är kul, men de bästa är ändå de där konstiga referenserna som man egentligen inte vet om de är menade så eller inte. Min favorit i den genren är definitivt synkroniciteten mellan Pink Floyds Dark Side of The Moon och The Wizard of Oz. Den förstnämnda är som alla vet det bästa rockalbumet genom tiderna. Det andra är en berömd filmmusikal från 1939. Idén att Pink Floyds album i själva verket är ett hemligt soundtrack till filmen har cirkulerat under en längre tid. Om man har både filmen och skivan hemma så är det ju den enklaste sak i välden att kolla upp det. Frågan är dock hur många som verkligen orkat testa. Tack vare Internet kan man numera utnyttja att någon annan gjort sig omaket att lägga samman musiken med filmen.



Orkar man inte ens titta på Youtube-filmer kan man bara läsa en sammanställning av de ställen där musiken och filmen synkar riktigt bra. Då slipper man dessutom alla de ställen där de inte gör det, vilket är ganska många...

Vem vet, kanske skulle till och med jag köpa Expressen den dagen löpsedeln såg ut så där. Man måste ju kolla om det är nån man känner!

Men på fredagen, då kan man köra ett mer generellt fredagslöp, vilket å andra sidan kan köras VARJE fredag oförändrat, särskilt på hösten: