Det tog ett par dar men nu har någon tagit på sig ansvaret för gravarna i Norr Tullrondellen i Norrköping. Norrköpings Tidningar meddelar att en(?) person som går under namnet Hensson Svensson hävdar att gravarna är en del i ett gatukonstprojekt och kommer att följas av fler installationer i det offentliga rummet.

Konstnärens budskap är i linje med vad många gissat: Det handlar om utanförskap i ett hårdnande samhällsklimat. Ambitionen att skapa en diskussion kring detta med hjälp av konst tycker jag man kan applådera. Jag har egentligen bara tre invändningar.

Jag tycker fortfarande att bildspråket är provocerande "åt fel håll" - de som kan ta illa upp av att se nygrävda gravar med vita kors är inte de som bör träffas av budskapet. Gärna provokation men då ska den träffa rätt.

Och så tycker jag att det är synd att Hensson Svensson väntade lite väl länge med att yttra sig. Det känns som om mystiken redan gått över i ointresse i det snabba mediebruset. Nu gäller det att Hensson Svensson snabbt kontrar med nästa del i verket!

Och så min sista invändning: som jag nämnde i det tidigare inlägget så tycker jag inte att Loranga och hans kompisar är den bästa metaforen för några som går under i det ekonomiserade samhället. Som Hensson Svensson säger så är de starka, fria, autonoma individer och det är väl egentligen de, som klarar sig bäst utan samhällets hjälp, som tar minst skada av ekonomiska kriser och hårdnande samhällsklimat?

Men jag förstår poängen och gatukonst är nånting vi behöver i stadsrummet!

En av mina Fäjsbokvänner... vadå? Ja ja, jag erkänner att jag är Facebook-addict sedan några månader... Grupptrycket blev för starkt... Nå, i alla fall... var var jag? Jo, en av mina så kallade fäjsbokvänner skrev att hon hade en orimligt lång todolist att hantera. Eftersom jag läste lite slarvigt fattade jag först inte att det skulle utläsas to-do-list, utan tolkade det som en benämning av en person tillhörig en viss filosofisk, politisk eller religiös inriktning. Alltså i stil med nihilist, existentialist, fatalist, liberalist... todolist... sen fattade jag vad det stod men samtidigt tänkte jag att jag var ju inte så fel ute trots allt!
Jag menar, är det det någon ism som verkligen kan beskriva vår tid så är det väl just todolismen!

Det är ju så mycket vi ska hinna med hela tiden så det är ju fullständigt omöjligt att hantera utan alla dessa att-göra-listor! Själv är jag så fast i list-träsket att jag ibland blandar ihop min egen person med mina listor. Listorna lever sitt eget liv och ibland känns det som de håller på att ta över kommandot. Jag har en liten fin anteckningsbok som jag fått av min dotter. "Pappa är bäst" står det på framsidan så jag vet verkligen att det är min bok. I den har jag tänkt att jag ska skriva allting som jag har att göra, men av nån anledning funkar det inte så. Istället har jag massor av små lösa listor precis överallt. Dessutom har jag minst lika många listor digitalt, som filer i datorn. En del av min tid går åt bara till att sammanställa olika listor och synka listor mot varandra. När framgång och tillfredsställelse kan mätas i hur många överstrykningar man gjort på listorna är man förmodligen illa ute. Ett annat illavarslande tecken är när den översta punkten på listan visar sig vara "gå igenom alla listor och kolla vad som måste göras"...

Antagligen borde man göra nåt radikalt, som att ta det gamla kloka råd på allvar som säger att man ska ha EN lista och på den ska man skriva TVÅ saker och det man sedan ska göra är att stryka den ena. Och den uppgift som sedan står kvar - den gör man!

Eller också kanske man bara ska resignera och inse att det är just så här strukturerat ostrukturerat som mitt liv fungerar. Med hjälp av listor.
Jag googlade på begreppet "todolism" och fick bara en enda träff: från ett diskussionsforum kopplat till nånting... ja, titta själva...
Lite märkligt att ingen annan tycks ha anammat detta fantastiskt användbara ism-begrepp.
Tack Anna O, för att du öppnade mina ögon! Nu vet jag vad jag ska skriva nästa gång jag ställs inför ett formulär där jag anmodas uppge tillhörighet till någon slags "ism" - jag är todolist helt enkelt!

Rondellhunden Kurts gamla hem, cirkulationsplatsen vid Norr Tull i Norrköping, har i helgen åter varit platsen för ett visuellt budskap. Vanligtvis gillar jag när folk placerar ut konstnärliga uttryck som inte är sanktionerade av kommun och myndigheter i stadsrummet, men man kan ju konstatera att somligt är bättre än annat.

I det här fallet rör det sig om en ganska osmaklig installation. Någon har skapat fyra gravar prydda med vita träkors där man kan läsa namnen på fyra figurer i en känd barnbok: Loranga, Mazarin, Dartanjang och Tjyven Gustav... Nåväl, det är nu inte användingen av Barbro Lindgrens genialt galna karaktärer som är det osmakliga, utan formspråket med de vita träkorsen. Med största sannolikhet passerar människor platsen som varit med om att begrava vänner och anhöriga med enkla träkors och hastigt tillkomna gravar. Antagligen är det något som installationens upphovsmän/kvinnor varit förskonade ifrån..?

När man dessutom inte bryr sig om att gå ut med en förklaring till det definitivt svårtolkade budskapet, då undrar man hur det är fatt. Men det kanske kommer? Norrköpings Tidningar har gått ut med en uppmaning att komma in med tips om vad som ligger bakom.

Hur som helst så spekuleras det i om det ska förstås som en kritik mot försäkringskassan, vars kontor ligger invid rondellen. Men i så fall är det ganska oklart hur Barbro Lindgrens figurer passar in i sammanhanget.
Om det finns någon som aldrig skulle springa till Försäkringskassan så är det ju just Loranga! Hans bohemiska liv involverar inget stöd från samhället överhuvudtaget. Och om han alls betalar för sig så är det med nån gammal hundralapp han hittat bakom elementet eller under sängen. Nej, upphovsmänniskorna kan sin Loranga dåligt om det nu är nåt om Försäkringskassan de vill ha sagt.

Men kan man inte istället tolka det som en protest mot att barnlitteraturen sätts allt mer på undantag i en disneyfierad TV-värld? Kanske skulle Norrköpings Tidningar ta ett snack med bibliotekarierna på Stadsbiblioteket för att få tips om vem och vad som ligger bakom Norr Tulls senaste utsmyckning...

---

Tillägg onsdag morgon: Mysteriet har nu blivit en riksangelägenhet(?) eftersom det togs upp i Lantz i P1 igår. Där  gick de mest på teorin om kopplingar till Försäkringskassan, men en annan intressant teori som framfördes var att det i själva verket är riktiga gravar, förklädda till konst... Antingen det perfekta brottet eller också en sofistikerad husdjursgrav...
Mycket riktigt dök det upp en kommentar på NT:s debatt igår, där det slogs det fast att någon begravt fyra dödfödda pekineservalpar i rondellen. "Nu vet ni det" avslutades inlägget. Idag på morgonen var kommentaren borttagen...
Frågan är om det nu var någon som inspirerats av Lantz i P1 eller om vederbörande faktiskt satt inne med sanningen. Enligt en annan vittnesuppgift ska ett äldre par med blomjordspåsar ha setts på platsen...
Kanske den kommunalarbetare som forslade bort jordhögarna vet om det låg nån hund begraven i rondellen?

Personligen gillar jag förstås teorin med begravda rondell-pekinesrar eftersom det finns en koppling till att Sveriges minsta rondellhund bodde på platsen för två år sedan!

Torsdag morgon. Av någon anledning blir jag alltid lite glad när jag tar parkeringsbiljetten ur automaten och ser att den gäller till "Fredag 00:00". Det är just det där ordet "fredag" som ger nån sorts tillfredsställelse. Egentligen är det i högsta grad paradoxalt eftersom jag alltid tycker att veckorna är alldeles för korta för att man ska hinna med allting. Antagligen är det väl kulturellt betingat. Det där med att fredagar är mysiga det har man ju fått veta sedan man var liten. "Roliga Timmen" hade vi till exempel alltid på fredagarna, trots att det väl hade varit mera motiverat att ha den på den långa gråa måndageftermiddagen, kan man tycka.
Å andra sidan var det väl måttligt roligt att sitta och höra på klasskompisar som berättade dpliga vitsar och mimade till ABBA...

Men man fick i alla fall lära sig att på fredagen är det roligt och mysigt. Punkt. Och det där har man ju fortsatt att tro på. Skulle man tveka lite så är det bara att titta lite på TV-reklamen och få ytterligare belägg för att på fredagen varvar svenska folket ner, blir lite kramiga, vill umgås med familj och vänner. Och framför allt - äter chips!

Så det är väl därför jag ler lite extra när p-kvittot påminner om den stundande fredagen - för att jag har lärt mig att det är nåt positivt. Eller så är det för att fredagar är dagar då man faktiskt kan få en del gjort. Väldigt få möten läggs på fredagar och det verkar som om nästan inga mejl skickas då heller.
Själv gör jag tvärtom - jag skickar alla de där mejlen som jag inte hunnit med tidigare i veckan. Kanske är folk ganska irriterade på att jag har mage att mejla på en fredag, men till mitt försvar kan jag säga att jag skulle aldrig komma på tanken att ringa någon i jobbärenden en fredag! Nån måtta får det väl vara!
Dessutom är det ju så svårt att höra vad folk säger när de har munnen full av chips.

Eftersom jag bor på ett ställe som gör mig ganska beroende av bilen börjar jag en hel del av mina morgnar i p-huset i det kvarter där jag arbetar.

Nackdelarna med att köra bil i tid och otid är uppenbara (även om jag försöker undvika ”otiden”). Fördelarna är att bilfärden blir ett slags frizon, en buffert mellan hemmets morgonbestyr och den begynnande arbetsdagen där tankarna får sväva ganska fritt.

Det är väl därför jag ofta uppfylls av idéer, funderingar och känslointryck just när jag kliver ur bilen i p-huset och går och betalar min parkering. Faktum är att p-huset på något mystiskt sätt nästan känns lite trevligt. Det är inte lätt att sätta fingret på varför. Det har väl blivit nånting mer än bara en del av min vardagliga transportsträcka: platsen där jag avslutar den där delen av morgonen när jag för några ögonblick är alldeles ensam med mig själv och mina tankar, innesluten i min lilla kokong av plåt…

I p-huset bryter jag mig ur kokongen och pånyttföds fylld av energi och förväntningar på dagen! Men när jag återvänder till p-huset på eftermiddagen känner jag mig ofta mer som en dagslända än en fjäril. Då har p-husets tjusning försvunnit och det är åter bara grå betong och en del av mina påtvingade transportsträckor genom bilsamhället.

Vissa dagar når man liksom inte fram dit man vill. I radioinslaget Returkultur (SR P4 Östergötland) pratar vi om inte helt dagsfärsk kultur på torsdagsförmiddagarna. Det kan vara allt från 1800-talslitteratur till 1960-talsmusik till 1990-talsfilm till andra märkliga mer eller mindre bortglömda kulturella fenomen.
En halvtimme har jag på mig att utveckla mig kring veckans ämne. Minus den musik som spelas... Ja, många minuter blir det inte.

Oftast brukar jag ändå känna att jag hinner få med det mesta av det jag vill ha sagt, även om jag skulle kunna prata i timmar om vissa ämnen (vilket radiolyssnarna lyckligtvis slipper höra). Men just idag känner jag att jag liksom svek min självpåtagna roll att få med någon lite djupare reflektion och analys...
Vi pratade om filmbröderna Coen och det jag sade kan väl mest uppfattas som en hyllning till brödernas filmskapande. Och det är väl OK, för jag gillar verkligen många av deras filmer. Men så var tiden plötsligt slut och jag hade inte hunnit med en viktig kritik mot Coens filmer som jag verkligen hade velat få med!
Så det jag skulle vilja ha sagt får jag väl skriva här istället:

En negativ sak att säga om bröderna Coens filmer är att det handlar om utpräglat manliga världar! Inte så att det inte förekommer några kvinnor i filmerna, men de tilldelas vissa bestämda, ofta undanskymda roller. Mer ofta är de framställda som objekt än som handlande subjekt.

 

I O Brother, Where Art Thou? finns flera exempel. Visserligen skulle man kunna hävda att det bygger på Odysseen och att det utspelar sig på 1930-talet, men det borde inte vara skäl nog att framställa Holly Hunters karaktär Penny som en karikatyr på den klassiska ragatan; för att få nåd hos henne måste Everett (George Cloney) till varje pris lyda hennes order, vilket sånär kostar honom livet… Sirenerna som förvrider huvudet på männen är ett exempel på något genomgående i flera filmer: att kvinnor och deras manipulativa förmåga är orsak till männens våld och intriger. Här kan man anföra exempel från kärleksintrigerna i Blood Simple och Miller's Crossing till Bunny Lebowskis ansvarslösa handlande i The Big Lebowski...

 

Även en stark självständig kvinna som den feministiska konstnären i The Big Lebowski tycks vara mest fixerad vid att bli befruktad och kunna träda in i en modersroll. Och så har vi Marge Gunderson i Fargo... Här måste jag nog se om filmen... Men nog är det påtagligt att hon framställs i en specifik, traditionell kvinnoroll med den putande magen. Eller?