Ecce Homo - DIY
Det måste väl bero på att jag har en sån konstig form av humor, men jag tycker att historien om den 80-åriga damen som själv ”förbättrade” en gammal kyrkomålning är hur rolig som helst.
Det hela ska ha inträffat nånstans i Zaragoza i nordöstra Spanien: En äldre kvinna upprördes över hur en drygt hundraårig målning i kyrkan allt mer förföll, och hörde sig (enligt egen utsago) för hos prästen om hon inte kunde få göra något åt det. Resultat blev kanske inte riktigt lyckat. Åtminstone inte ur alla perspektiv.
Jag vet ju egentligen ingenting alls om det hela, inte ens om det verkligen har inträffat, men jag fantiserar om hur kyrkan varit en viktig del av damens liv, hur hon med fasa bevittnat hur den gamla Jesusbilden förfallit allt mer, hur hon tänkt att något behöver göras, hur hon frågat prästen om hon inte kunde få förbättra Jesus klädnad lite, hur hon börjat lite försiktigt och sedan tänkt att det här blir ju bra, och hur hon sedan i ett anfall av övermod tänkt att, äsch jag bättrar väl på ansiktet lite också…
Och hur hon sedan betraktat sitt verk och tänkt att nej det kanske inte blev så lyckat i alla fall, hur hon frågat någon kulturansvarig på kommunen om hur hon skulle göra, hur denne och en mängd experter alla kommit tillskyndande och tagit sig för pannan…
Det allra roligaste i min fantasi om händelsen är nog hur jag föreställer mig minen hos kvinnan när hon inser att hon kanske ändå inte tänkt riktigt rätt, och – framför allt – minerna hos konst- och restaureringsexperterna när de får se vad hon åstadkommit. Plus förstås Jesus nya ansikte, vilket inte alls påminner om en apa vilket Göteborgspostens rubrikredaktör tyckte, utan snarare om en medeltida Jesusbild.
Det beror nog som sagt på min udda humor att jag skrattar så mycket åt detta, eller möjligen också på att jag hört lite för många diskussioner om vad kulturarv egentligen är och har för olika värden.
Kvinnan har utsatts för en hel del hån på nätet – med ord som ”botcher”, ”fail!” och även ”redneck” försöker människor göra sig lustiga över kvinnans handlande. Men de som tycker att humorn i det hela ligger i kvinnans oförmåga att se sin begränsning missar hela grejen: kanske betyder konstverket inte så mycket för någon annan som det gör för just den här kvinnan. Varför skulle hon annars lagt ner så mycket arbete på att rädda den? Kan man verkligen kalla kvinnans konstnärliga försök för ”fusk”??
Jag tycker inte det. Den gamla damen är ju kanske egentligen den som verkligen har använt sig av och relaterat till konstverket eller kulturarvet eller Jesusbilden eller vad man väljer att kalla det, och därför också velat vårda den. Alla som vet väldigt mycket om konstnären, om hur man vårdar och renoverar gamla oljemålningar och alla som tycker att det är ett viktigt kulturarv fast de aldrig sätter sin fot i kyrkan – varför har de större rätt att definiera vad konstverket är?
Jojo, det finns en massa svar på den frågan, men det är i detta humorn ligger. Vad som är viktigt för någon är också viktigt för någon annan, men på ett helt annat sätt och med helt andra utgångspunkter. Den 80-åriga spanska kvinnan försökte verkligen göra något bra, förbättra något, och där andra hade tänkt ”får inte, kan inte, bör inte, törst inte” så skred hon istället till verket! Visst ligger det en komik i att resultatet inte överensstämde med intentionen, men också i att medan människor i det oändliga kan diskutera olika värden och kvaliteter hos konst- och kulturarv, så lade sig kvinnan handgripligen i diskussionen och gjorde nånting. Visst kan man hävda att hon förstörde, men hon lade också till någonting och blev själv en del av det lokal kulturarvet, både materiellt och immateriellt. Att konstverket heter Ecce Homo har ju också sina poänger.
Det är detta som både är fascinerande och samtidigt väldigt roligt. Kvinnan förtjänar inte vårt hån, hon förtjänar att hyllas!
Visserligen ser kvinnan väldigt pigg ut i BBC:s filmklipp och högst kapabel till fler målarinsatser – bara prästen sagt ja och amen – men hennes ålder antyder att hon så småningom ändå kanske lämnar den här tillvaron, och kanske – om Gud vill – får hon diskutera saken med Jesus Himself. Gissningsvis kommer damen och Jesus då att skratta gott åt händelsen – och kanske rått åt expertisens upprördhet. Gissningsvis säger Jesus att det finns ju så många människor genom århundradena som gissat hur han såg ut de få år han klampade omkring på jorden, och damens version var ju i alla fall mer likt än vad den där 1800-talsmålaren lyckades åstadkomma. Och sedan pratar de nog om nånting mer väsentligt.
Stefan Sundströms text, som ju också handlar om en handlingskraftig äldre dam, dyker upp i huvudet:
Om jag kommer opp till Jesus på nåt sätt
frågar han nog inte nåt om fel och rätt
nej ”har du älskat allt du pallar varje dag?”
blir hans fråga – och vad svarar du och jag?
Jalle, ... och Hjulius 2??
Jalle, Julle och Hjulius tillhör kanske inte höjdpunkterna i svensk barnTVproduktion, men dom va ju från Norrköping för tjyven! Numera har trion dragit sig tillbaka och sitter nu och tar emot i entrén till SvT:s och Sveriges Radios gemensamma lokaler i Västgötebacken.
Eller vänta... hur är det med den saken egentligen? När jag gick förbi häromdagen insåg jag att Julle inte alls är sig lik! Han liknar mest en... ja, jag vet inte vad! Är det Julle eller är det något annat? Vad har hänt egentligen?? Kan det vara så att Julle har lämnat Jalle för någon annan TV-docka. Kanske bor han ihop med Televinken numera? Eller har han helt enkelt farit dit där gamla dockor hamnar till sist?
Medan jag stod och funderade över Julles öde och hur Jalle nu skulle kunna klara sig på egen hand insåg jag plötsligt att Hjulius var försedd med skylten "Hjulius 2"! Vad är detta? Har det funnits flera Hjulius? Är inte det här den riktiga Hjulius? Jag inser att det är väldigt mycket jag inte vet om den här trion! (Som numera tycks ha blivit en duo!?)
försummad födelsedag + fantastiska foton
Jag får skylla på att det varit så mycket annat som pockat på uppmärksamheten den sista tiden. En massa oviktiga nödvändigheter har gjort att jag helt enkelt inte haft ro att sätta mig och ägna mig åt viktiga onödigheter. Så med drygt tre timmars marginal skriver jag nu ett januariinlägg trots att jag inte har mycket att skriva om. Klarar mig på så sätt ifrån skammen att stå där med två blanka bloggmånader...
För att ändå skriva om nånting kan jag rekommendera en fotoutställning på Fotografiska Museet i Stockholm som jag var och såg i helgen. Fram till april kan man beskåda ett retrospektiv av den franska fotografen Sarah Moons verk. Jag kände inte alls till henne och min första tanke var "oj oj det här verkar pretentiöst". Men jag föll fullständigt för hennes drömska bilder! Det var en sådan där omedelbar, spontan känsla som man inte kan förklara. Jag fastnade särskilt framför en bild - Ombre Portée / Fallande skuggor - och jag kan för mitt liv inte förklara vad det var som fick mig att gå tillbaka och titta på just den bilden tre gånger!
Som väl var hade jag, som sagt, ingen förkunskap om Sarah Moon - hade jag läst i förväg om hennes koppling till modefoto eller att hennes papegojbilder är "banala" så kanske jag inte hade kunnat ta in bilderna med så pass öppna ögon.
Nu blev jag helt enkelt berörd, och dessutom barnsligt lycklig när jag upptäckte att just Ombre Portée var en av de sex bilder som valts ut bland över hundra för att säljas i vykortsform i museishopen.
Övriga utställningar på fotografiska var säkert väldigt fina men de kändes på något sätt ointressanta vid sidan av Sarah Moons suddiga bildvärld. Konst är definitivt som bäst när den drabbar en utan att man begriper ett smack!
Mannen bakom monstren
På jobbet kryddar vi onsdagsfikat med hemliga gäster som framträder med små presentationer av stort och smått. Gästerna är så pass hemliga att de oftast uppenbarar sig i form av någon av medarbetarna som plötsligt ger sig till känna som dagens stora attraktion.
Eftersom jag arbetat på institutionen sedan 2002 har jag känt mig manad att agera hemlig gäst vid flera tillfällen. I mina bidrag har jag försökt hålla en småtramsigt populärkulturell nivå. 2003 bidrog jag och en kollega till exempel med "Materiell kultur från pilsnerfilm till pilsnerkorv - Bullens 50-årsjubileum" varvid vi visade gamla filmklipp och bjöd på korv och pilsner, med anledning av att Bullens Pilsnerkorv jubilerade som produkt.
Just pilsnergrejen var nog ett lättare övertramp insåg vi - ingen vågade byta ut förmiddagskaffet mot en öl. Men formerna hade väl inte riktigt hunnit sätta sig ännu och det var kanske bra att testa var gränserna gick...
Senare har jag också presenterat "IFK Norrköping och sambaepoken 23/5 1983 - 5/6 1983", "Glokal turism, media och säkerhetspolitik i sydöstra Hebriderna" (efter en resa till den trevliga ön Islay) samt "Chefen och invandraren: Ett biblioteksretrospektiv från Norrköping" med anledning av en ganska märklig gammal film där lokala bibliotekarier läser Norrköpingslitteratur.
Men nu var det egentligen inte alls det jag skulle skriva om utan vad som inträffade senaste gången jag var hemlig gäst för ett par veckor sedan. Jag uppmärksammade då att en av Sveriges viktigaste kulturtidskrifter, Kapten Stofil, läggs ned efter elva år. Bland annat visade jag tidskriftens storhet genom att gå igenom Joakim Lindengrens fantastiska omslag som ofta varit pastischer på såväl serier som andra litterära och konstnärliga företeelser. Ett av mina favoritomslag är nummer 33 där Lindengren har gjort en fantastisk pastisch på den legendariske konstnären och illustratören Hans Arnold. Han har lyckats fånga något som gör att man bara behöver kasta en blick på bilden så tänker man ”Arnold”.
Döm då om min förvåning – ja det var snarast en chock – när det visade sig att i princip ingen av de närvarande ens tycktes ha hört talas om Hans Arnold, än mindre känna igen hans bildstil! Alla såg lite lätt oförstående ut när jag nämnde den schweizisk-svenske konstnären!
Och sedan, bara några dagar senare, står det i tidningen att Hans Arnold gått bort, 85 år gammal. Jag måste helt enkelt få skriva något om honom här på bloggen!
Jag inser att det kanske är lite generationsbundet att känna till Hans Arnold. Alla har inte växt upp med Matulda och Megasen, skräckhistorier illustrerade av Arnold och ABBAs Waterloo-LP med omslag signerat Arnold.
Men ändå, Arnold hade en helt unik stil. Jag hoppas verkligen inte att han glöms bort!
Ett annat skivomslag av Hans Arnold
70-talets 50-tal på 10-talet
I helgen fann jag mig själv tittandes på sjuttiotalsfilmen Grease tillsammans med sjuåriga dottern.
Gudskelov hinner dottern ännu inte läsa den svenska texten så vi behövde inte bekymra oss så mycket om den bedrövliga handlingen eller den ännu bedrövligare dialogen, utan kunde koncentrera oss på musiken och dansen.
Det är mer än trettio år sedan jag såg filmen senast, på en av Norrköpings biografer. Jag gick på mellanstadiet och Grease var Filmen med stort F som alla pratade om. John Travolta var stjärnan på modet och några av de häftigare i klassen hade sett barnförbjudna Saturday Night Fever – sa de i alla fall. Men Grease var en film som även vi inte fullt så tuffa bara skulle se!
Överhuvudtaget var femtiotalet i amerikansk variant något som engagerade svenska elvaåringar i slutet av sjuttiotalet. Svenska gruppen The Boppers hade just gjort succé med sin debut-LP och på TV gick Gänget & jag (Happy Days) med Ron Howard i huvudrollen. En klasskompis jobbade hårt på att kunna gå samma sätt som Henry Winklers rollfigur Fonzie. Ett uttryck som vi körde med var ”skit en lök” och av någon anledning minns jag ännu idag när Tina, som satt bakom mig i klassrummet, under en lektion lutade sig fram och viskade: ”Vet du… det där ’skit en lök’, det sa dom på femtitalet!”
Ja, det var nånting med femtiotalet som lockade. Antagligen var det starkt kopplat till att såväl Grease som Happy Days handlade om tonåringar, och det var ju på tröskeln till den världen vi stod! Nog ville vi väldigt gärna att våra tonår skulle bli så där färgglatt hamburgertrevliga som i den amerikanska drömfilmvärlden.
Trettio år senare häpnar jag lite över alla usla sexskämt som genomsyrar filmen. Kanske inte så mycket över att de finns där som att jag girigt sög i mig dom vid elva års ålder. Jag minns att jag och mina kompisar tyckte att ett av de allra roligaste skämten i Grease var följande:
Grabbgänget sitter samlat på hamburgerbaren. En av dem säger: ”Tjejer kan man bara ha till en sak men vad gör man med dem övriga 23 timmar och 45 minuter på dygnet?” Den minste killen i gänget lutar sig ivrigt fram och frågar ”Tar det bara en kvart?”
Att vi elvaåringar fanns detta så fantastiskt roligt att vi gick och återberättade detta för varandra kan väl bara förklaras med att vi verkligen gick och undrade över just det där. Tar det bara en kvart? Grease gläntade lite på dörren till det där stora och mystiska som vi hoppades väntade runt hörnet…
När jag nu såg om Grease så tycker jag nog ändå inte att sexismen är så fruktansvärd ändå, trots de usla skämten. Inte ens Sandys förvandling på slutet tycker jag kan tolkas så entydigt manschauvinistiskt som jag föreställt mig den i mitt vuxenomtolkade minne av filmen. Det som var värst, och som jag förstås inte alls uppfattade när jag såg den hösten 1978, var att drömbilden av 50-talets tonårs-USA också är ett apartheid-USA där en färgad person överhuvudtaget inte ens skymtar i periferin. Om det här var den bild vi matades med när vi tog våra första stapplande steg mot vuxenvärlden så är det ju inte konstigt att vi är en vilsen generation. Gudskelov har jag andra filmer att pracka på min dotter!
Allt man vill ha sagt...
En halvtimme har jag på mig att utveckla mig kring veckans ämne. Minus den musik som spelas... Ja, många minuter blir det inte.
Oftast brukar jag ändå känna att jag hinner få med det mesta av det jag vill ha sagt, även om jag skulle kunna prata i timmar om vissa ämnen (vilket radiolyssnarna lyckligtvis slipper höra). Men just idag känner jag att jag liksom svek min självpåtagna roll att få med någon lite djupare reflektion och analys...
Vi pratade om filmbröderna Coen och det jag sade kan väl mest uppfattas som en hyllning till brödernas filmskapande. Och det är väl OK, för jag gillar verkligen många av deras filmer. Men så var tiden plötsligt slut och jag hade inte hunnit med en viktig kritik mot Coens filmer som jag verkligen hade velat få med!
Så det jag skulle vilja ha sagt får jag väl skriva här istället:
En negativ sak att säga om bröderna Coens filmer är att det handlar om utpräglat manliga världar! Inte så att det inte förekommer några kvinnor i filmerna, men de tilldelas vissa bestämda, ofta undanskymda roller. Mer ofta är de framställda som objekt än som handlande subjekt.
I O Brother, Where Art Thou? finns flera exempel. Visserligen skulle man kunna hävda att det bygger på Odysseen och att det utspelar sig på 1930-talet, men det borde inte vara skäl nog att framställa Holly Hunters karaktär Penny som en karikatyr på den klassiska ragatan; för att få nåd hos henne måste Everett (George Cloney) till varje pris lyda hennes order, vilket sånär kostar honom livet… Sirenerna som förvrider huvudet på männen är ett exempel på något genomgående i flera filmer: att kvinnor och deras manipulativa förmåga är orsak till männens våld och intriger. Här kan man anföra exempel från kärleksintrigerna i Blood Simple och Miller's Crossing till Bunny Lebowskis ansvarslösa handlande i The Big Lebowski...
Även en stark självständig kvinna som den feministiska konstnären i The Big Lebowski tycks vara mest fixerad vid att bli befruktad och kunna träda in i en modersroll. Och så har vi Marge Gunderson i Fargo... Här måste jag nog se om filmen... Men nog är det påtagligt att hon framställs i en specifik, traditionell kvinnoroll med den putande magen. Eller?
När Zappa möter Bob Hund
Frågan är hur man ska beskriva Cardiacs musik... Om man nu kan beskriva den. Cardiacs beskrivs ibland som upphov till en helt egen genre, Pronk, en förkortning av Progressive Punk, vilket väl bäst förstås som en sammansmältning av punk och anglosaxisk progressive rock, det vill säga sådan musik som förknippas med band som Yes, Genesis och King Crimson. Och visst kan man höra influenserna från dessa, men då är det samtidigt starkt uppblandat med till exempel Sex Pistols. En annan lika sann beskrivning av Cardiacs musik är Frank Zappa möter Bob Hund. Men där finns också drag av Talking Heads och Devo. Ja, influenserna är många och resultatet blir helt enkelt nånting ganska unikt.
Cardiacs bildades redan 1976 och hette från början Cardiac Arrest. Som Cardiacs har de gett ut ett tiotal studio-LP under framför allt 1980- och 1990-talen. Och bandet finns alltså fortfarande även om det legat på is de två senaste åren. Sommaren 2008 drabbades Cardiacs "front man" Tim Smith av en ganska svår hjärtinfarkt som han fortfarande återhämtar sig ifrån. Lite ironiskt att en "cardiac arrest" skulle stoppa bandets framfart, men de kommer kanske igen...
När jag började leta efter Cardiacs musik så tänkte jag först att jag nog inte är den enda som glömt dem.
Cardiacs skivor är slutsålda både på vinyl och CD och inte heller finns de på Spotify. Men helt glömda är de inte, och för den som vill stifta bekantskap med det här kultbandets musik finns det en hel del att hämta på såväl deras officiella hemsida som på inofficiella fansidor, på Myspace och på Youtube.
Is This The Life? - Cardiacs enda kommersiella framgång?
Men precis som det slås fast på Cardiacs hemsida så måste man lyssna mer än en gång på dem för att greppa deras storhet. Cardiacs kommer antagligen att förbli ett kultband med en relativt liten, men desto hängivnare, skara fans...
Tintin i lasten
I förra numret av tidningen Bamses äventyr höll Bamse, Skutt och Skalman på att råka riktigt illa ut när deras båt torpederades av den hänsynslöse Krösus Sork.
Serierna i Bamses äventyr är aningen mer dramatiska än de i vanliga Bamsetidningen. Gissningsvis är de anpassade till de lite större barnen, en förmodan som stöds av det faktum att Egmont nu ger ut ytterligare en Bamseperiodika; ”Bamse för de yngsta”…
Det är väl på gott och ont, det där att allt ska åldersindelas in i minsta detalj. Men helt klart gillar både sjuåriga dottern och jag de lite längre äventyren i Bamses äventyr. Den vänder sig nämligen såväl till lite äldre barn som till mycket äldre barn. Och hur fångar man då den grupp barn som befinner sig mellan 35 och 45? Jo, givetvis genom intertextuella referenser till seriegenerationens litterära kanon.
Att läsa ”Skumt i lasten” i senaste Bamses äventyr är ren och skär déjà vu trots att vi är långt bort från Bamsevärldens gröna kullar. Äventyret utspelar sig nämligen i en annan värld som vi förvuxna barn känner oss hemma i: Tintins!
Det går inte att ta mista på referenserna till Krabban med Guldklorna:
Historien börjar med att Bamse läser ett fartygsnamn på ett papper. Precis som Tintin gjorde – även om han hade lite svårare att uttyda det.
Det visar sig så småningom att fartygen bytt namn. Bamse tar upptäckten lite mer med ro än Haddock. Kan ha att göra med att dunderhonungen inte ger samma bieffekter som Loch Lomond…
När hjältarna väl går till sjöss träffar de på en våldsam styrman som tagit kaptenens roll.
Men här refererar styrmannen i Bamse till en helt annan seriefigur! Vilken då? Tävling!
Efter en ökenvandring är hjältarna skurkarna på spåren men tappar spåret i en mystisk källare…
Givetvis finns en förklaring: den obligatoriska lönngången!
Vad är det då giriga storskojare har för ärende i orienten? Inte är det väl bara livsmedelskonserver som fraktas?
Nej, mycket riktigt!
Lille Skutt behöver dock hjälp av Krösus för att bli varse smuggelvarorna.
Slutligen står slutstriden i en liten båt. Här framträder en viktig skillnaden mellan hjältarna: Tintin tillkallar ordningsmakten – Bamse tar rättvisan i egna händer…
Världens bästa Bjällerklang avgjord!
Rösta på Anna-Lisa!
I Radio Östergötlands morgonprogram pågår en tävling om världens bästa Bjällerklang (Jingle Bells). Varje morgon efter halv åtta spelas en ny version och så kan man gå in på programmets hemsida och rösta.
I går, den 15 december, var turen kommen till Anna-Lisa Ingemansson! Om man till äventyrs inte skulle känna till denna legend kan man läsa om henne på Sunkit.com.
Anna-Lisas fantastiska tolkning går att avnjuta här (scrolla till 15 dec) och glöm inte att rösta på Anna-Lisa! Det vore väl fantastiskt om vi kunde lyfta fram hennes version av Bjällerklang som den allra bästa! (För det är den ju, vilket framgår av röstsiffrorna för tillfället - se ovan! Se även här!)
Årets bästa julkalender
Jag kan varmt rekommendera SvT:s kortfilmsjulkalender! Varje dag en ny rafflande skildring ur verkligheten av filmaren Malin Skjöld. Dagens lucka, "Det roliga trollet", är bäst hittills. Tätt följd av gårdagens "Fisklunch". Och vem vet vilka höjdpunkter som väntar runt hörnet, ända fram till jul!
Laleh!
Laleh på Skandiateatern igår... Ja vad ska man säga? Det finns artister, det finns musiker...
...och så finns det musikaliska genier!
(Och Folkbladets recensent har inte fattat nånting...)
and every night
I let go I let go
every day
I’m awake
awake in a different shape
Musik för medelålders
Som framgått i tidigare inlägg tror jag inte på det skivlösa samhället.
Däremot tror jag på Sveriges bästa trubadur och går just och väntar på leveransen från Bengans som enligt ett mejl just nu är på väg till min brevlåda. Det är ändå nåt speciellt med att få en riktig materiell CD med posten på releasedagen... Smakproven från skivan bådar dessutom gott:)
Odödlig idol
1970 meddelade aftonbladet att Ernst Hugo Järegård "besöker allt fler krogar i underhållningssyfte" och att han till och med hann med två städer på en och samma kväll!
Visst hade man velat varit med då... Vi sentida beundrare får hålla till godo med alla rolltolkningar som finns bevarade på film - från Elake Måns till Riket.
Och så - förstås... hans.... sätt att... läääsa texter! Det finns nog ingen som likt Ernst Hugo kunde skapa sån dramatik genom dynamik och pauseringar!
Även om Ernst Hugo gick bort för ett drygt decennium sedan så kommer han aldrig att dö!
jootoo på Ullevi!
I fredags, 31 juli, var det dax för en tur till Göteborg. Vi var några stycken... 110 000 biljetter ska ha sålts till konserten.
Och visst var det värt det. Givetvis inte lika magiskt som Globen 92, men ändå en värdig uppföljning sjutton år senare:)
'Det är klart att det blir en viss nostalgifaktor även om sönerna (som missade konserten 92 eftersom de inte var födda då) tycktes uppskatta konserten lika mycket.
Until the end of the world är en låt som är lite speciell att höra för ett gammalt fan. Dels därför att den var en av de nya låtarna när man hörde den 1992, en av höjdpunkterna från Achtung Baby (1991) (som för övrigt är en av deras allra bästa album över huvud taget - den innehåller ju även One!)
Dels är den lite speciell för den som gillar Wim Wenders filmer. Until the end of the world är också soundtrack till Wenders film med samma namn från 1991. Filmen är en framtidsvision i det kortare tidsperspektivet - den utspelar sig nämligen 1999 - och Wenders bad därför ett antal artister (bla Lou Reed, Talking Heads och R.E.M.) att bidra med låtar som lät som de trodde att musiken skulle låta 1999.
Med det i huvudet blir det onekligen lite extra speciellt att år 2009 stå framför den enorma futuristiska scenen som byggts upp på Ullevi och höra de gamla U2-farbröderna framföra ett verk från 1991 som då var tänkt att låta som om de skulle komma att låta i framtiden, vilket nu, 2009, var tio år sedan... Framtiden var bättre förr, brukade jag säga. Nu får jag väl säga framtiden var förr...
Texten till Until the end of the world är för övrigt en dialog mellan Jesus och Judas:
Waves of regret and waves of joy
I reached out for the one I tried to destroy
You...you said you'd wait 'til the end of the world
Bäst just nu...
Man kan ju inte annat än älska detta! Otroligt bra!
I biljettkön
Det var en seg kö och ett tag såg det nästan ut att vara kört, men det var värt väntan!
Nu blir det Göteborg i juli!
Ofattbart att det är hela sjutton år sedan jag såg dem i Globen -92! Jag förväntar mig inte att de ska kunna toppa den konserten!
Coola industrirester
Men här är vi också inne på en estetik som vi haft med oss ett tag. Det handlar om fascinationen inför modernitetens förfall, hur det som alldeles nyss var symbolerna för nyheter och framsteget plötsligt ratas, överges och vittrar. Men i detta ligger också kontrastverkan, hur det rostande och sönderfallande ställs mot det ordnade och vackra. Det är samma estetik som min fru använder när hon låter växterna i trädgården klättra på rostiga armeringsjärn eller den som bidrar till att göra dataspel som Myst intressanta. Samspelet mellan byggda miljöer i förfall och naturens livskraft är något som uppmärksammas alltmer som en estetisk och funktionell kvalitet.
Inomhus funkar förfallet förstås lite annorlunda, men en sak är säker: Den där rostiga och trasiga järngrunkan som blivit ljusstake funkar bara i en mycket välordnad omgivning. Den industricoola inredningsestetiken kräver att vi städar ordentligt!
Eno/U2 - 25 år senare...
I år är det 25 år sedan Enos och U2s första studiosamarbete - klassikern The Unforgettable Fire och jag tänkte när jag läste intervjun att det ska bli spännande att höra den nya plattan när den nu kommer. Eftersom jag inte har så mycket koll på sånt som jag en gång haft så är det tur att det finns en yngre generation som har det. Min fjortonårige son kom hem på eftermiddagen och hade inhandlat den nya plattan - No Line on the Horizon - som släppts i butikerna just idag!
Jag har just lyckats lägga vantarna på skivan - vilket inte är mer än rätt med tanke på att sonen redan i tioårsåldern lade beslag på alla mina U2-skivor - och sitter nu och lyssnar på den. Att döma av det jag hittills hört är det mer av The Unforgettable Fire än av de senaste mer rockorienterade alstren. Ja, även skivomslaget, med svartvita bilder av Anton Corbijn, fotografen som följt U2 sedan åttiotalet, gör att ett gammalt U2-fan känner igen sig.
Klart att ett nytt studioalster av U2, Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite skapar förväntningar. Recensioner jag läst på nätet ikväll, i väntan på att få låna skivan av sonen, har gett den ett ganska blandat mottagande, men med den röda tråden att den är ojämn - här ska tydligen finnas både aska och diamanter.
Jag tror inte jag kan urskilja vad som är vad efter bara en lyssning, men jag kan säga så mycket som att det jag hört hittills åtminstone infriar mina förväntningar. Framförallt låter det Eno, som det ska och alltid gör när han har producerat!
Fel finne vann!
Nej, men det som stör mig - med viss rätt tycker jag - är att nyhetens behag, att vara rätt för stunden, nästan alltid prioriteras framför en lång och strävsam gärning som betytt mycket över tid.
Jag har skrivit tidigare om Pirinens betydelse så det behöver jag inte upprepa, men jag kan sätta ganska mycket på att Pirinens verk betytt mer för fler än Hyvönens och jag tror också att fler kommer att minnas Socker-Conny än Hyvönens debutplatta om... säg femtio år. Men det är bara vad jag tror. Den som lever får se:)
