Om man tänker på det så har man gått väldigt många år av livet i skolan. Och en väldig massa lärare har man haft. En del minns man bättre än andra. Somliga minns man för att de var så bra, andra för att de var så hemska.

 

Men så finns det några få man minns därför att de var såna stora personligheter. Idag när jag slog upp tidningen fick jag syn på en av dessa, en lärare som jag inte sett sedan gymnasietiden i mitten av 80-talet.

 

Min gamla lärare i företagsekonomi och ergonomi på Ebersteinska gymnasiet, Malin Hegreaus, fyller 85 år idag!

 

Jag blev väldigt glad när jag fick syn på Malin i tidningen. Dels därför att hon var sig lik och tycktes vara ganska pigg för sina 85 år. Och dels därför att det väckte roliga minnen från en gymnasietid som jag annars kommer ihåg som ganska trist.

 

Ebersteinskas lärarkår på den tiden var gubbar, gubbar och åter gubbar. Ja, en och annan kvinna fanns det väl också, men de flesta av dem var också gubbar, om ni förstår vad jag menar.

 

Malin var annorlunda. Hon var för det mesta en blandning av total förvirring, yvig entusiasm och – vilket jag dessvärre förstått först långt senare – en mycket driven pedagogik!

 

Det kan inte ha varit lätt att försöka banka in nånting i våra relativt oemottagliga 17-åriga skallar, men Malin lyckades med humor, entusiasm och ett visst mått av temperament få oss att inte bara sitta stilla på lektionerna utan även att fatta lite om balansräkning och arbetsbelysning.

 

Samtidigt kunde vi inte använda hela vår uppmärksamhet till lärande på Malins lektioner eftersom vi hade fullt upp med att anteckna alla roligheter hon kläckte ur sig. Ofta visste vi inte om hon var medvetet rolig eller om det bara blev så. Delvis har jag förstått att det var en del av hennes pedagogik. När hon skulle förklara en sån sak som hur priser förr styrdes med så kallat bruttopris så berättade hon följande historia:

 

”När jag började jobba i tullen i Göteborg kom min syster till mig och sa ’Nu när du tjänar pengar får du ge mig en cykel.’ ’Javisst’, sa jag. ’Kom på min lunchrast så går vi och köper en!’ Nu när jag har blivit äldre köper jag inte så mycket cyklar till min syster längre, men däremot har jag systerbarn, och dem älskar jag att ge – slalomutrustningar! Det är mycket roligare att ge barnen slalomutrustningar än att ge dem mat – det får föräldrarna göra – utan jag har paxat för att ge dem slalomutrustningar, så blir jag populär. Men nu när min systerson kommer och säger ’Nu är det min tur att få en slalomutrustning’ så kan jag inte säga ’kom på min lunchrast’, utan jag får säga ’Har du en vecka ledigt nån gång, så ska vi gå och titta vad det finns…’ ”

Framför allt minns jag Malin som otroligt entusiastisk i allt hon företog sig. I Inger Dahlmans hyllningstext i Norrköpings Tidningar exemplifierar hon med hur Malin diskret tömde skon på blod när hon trampat sönder foten i sin entusiasm inför att kunna fortsätta promenaden mot målet.

 

Själv minns jag hur hon en gång blossande röd och med gnistrande ögon stormade in i klassrummet och berättade att hon just hade räddat livet på några elever. Någon hade kört förbi en TV på ett rullbord och i en kurva hade rullbordet vält och TV:n hade sånär krossat (Malins ord tror jag) eleverna som satt på en bänk i korridoren. OM det inte hade varit för att Malin kastat sig fram och fångat TV:n! Jag minns hur hon utbrast: ”Jag fångade den såhär med mina bara händer!!”

Malin H, förevigad av undertecknad i anteckningsblockets marginal ca 1986

 

Den som träffat Malin kan antagligen se henne framför sig där hon står och gestikulerar. Ni andra kanske inte till fullo förstår humorn i det hela, men jag vill ändå dela med mig av några Malincitat som jag och mina kamrater bevarade för eftervärlden, då nån gång runt 1985-1986.

 

”Jag vill inte hota, för de flesta som sitter här är ju närvarande” (angående frånvaro)

”Kohortstudier är när man jämför sotare med en grupp som arbetar ungefär likadant, till exempel brevbärare…”

”När jag inte hittar mina glasögon på morgonen får jag krypa omkring och leta, men det gör ingenting för det är jag så van vid.”

”Ni har säkert varit med om att ni suttit och läst och era föräldrar kommit in och blivit förvånade över att ni kan läsa.” (angående mörkerseende)

”Plötsligt kunde jag se blommor och grus som jag aldrig sett förr.” (angående glasögon)

”När jag var i er ålder hade jag närpunkten innanför näsan” (angående närsynthet)

”Om man ska se bra, måste det man ser på hållas rent!”

”Det är ju inte hela världen att säga fel, men om man vill säga rätt så är det ju snopet!”

” Man kanske kan leva och frodas utan att kunna skilja på tappar och stavar.”

”Har man bott tjugo år på samma ställe så tror man väl inte att man ska bli vräkt bara för att man inte betalar den sista sextiolappen!”

”Såna där saker att ställa i öronen, så att man kan gå ut i trafiken med rockmusik och bli överkörd…”

”Då måste jag rekommendera detta brev, och det är inte att rekommendera!”

”Tandläkarna försöker få patienterna att ligga ner så att de kan jobba baklänges.”

 

Men ibland hände det att Malin fick nog när tramset och flamset spred sig i klassrummet. Då spände hon ögonen i oss och höjde rösten och vi snappade genast budskapet. Men även när hon var riktigt arg kunde det komma en kommentar med humoristisk underton:

 

”Tror ni att jag kokar på gränsen??”

 

Aknni sdkriba rm nytsj yrtam atyy yiyya op tankjrtntbbotnfdryn

Kan nbi sjtuva en test yran att titgta lop tabnherbntbotrndet5

Kan ni sktribv´vba en text utan att rita på tabgentbirdet

Kan ni skrivba eb rtext utan att titta op yankemnteboerdet

Ksn ni sjruva en text utanb att tutta op tanbgebtrvoirdet

Kan ni skriva en text utan att titta på tangentbordet?

 

Jag kan inte. Uppenbarligen. Den sista meningen skrev jag medan jag sänkte blicken mot tangenterna. Tangentfuskare, såg jag i Språktidningen att alla vi skrivmaskinsamatörer kallas, vi som tittar lika mycket på tangentbordet som på bildskärmen.

 

Men om jag övar så kanske jag kan lära mig så småningom. Jag misstänker att min arbetsställning skulle förbättras om jag slapp sitta och snegla mot tangenterna medan jag skriver. Jag kanske skulle skaffa ett sånt där tangentbord med helt svarta tangenter? Det lär vara ett effektivt sätt att lära sig tangentbordet utantill.

 

Men jag befarar att de ergonomiska vinsterna skulle uppvägas av att min mentala hälsa kraftigt skulle försämras under övningarna…

Det är alltid lika fascinerande att kommunicera med datatekniker... Här är ett par favoritsvar som jag fått från datorsupporten på jobbet.

Jag hade problem med att publicera saker på webben och fick följande klara och tydliga förklaring från supporten:

"Eftersom det ser ut att vara löst nu har jag lite svårt att se exakt vad som var fel. En kvalificerad gissning är dock att något inte fanns publicerat i den avdelning det ansåg sig ligga. Eftersom det fram till för någon månad sedan fanns ett fel som gjorde att även avpublicerade saker kunde visas har det här dock inte varit ett problem tidigare."

Att "något" anser sig ligga nånstans där det inte finns ger nästan lite religiösa vibbar... Och visst är det intressant att så länge det var fel så var det inte ett problem!

 

Vid ett annat tillfälle undrade jag hur sökfunktionen för att hitta folk på universitetet kunde vara så otroligt usel. Även det fanns det svar på:

 

”Tyvärr så är det så att i stort sett all information som finns/syns på Sök en anställd kommer från vår LDAP-katalog. Den i sin tur populeras av information som vi får från olika enheter. Detta är information som vi inte kan styra över. Det som saknas är en bättre mappning mellan avdelning och institution. Det finns planer på att byta ut tjänsten Sök en anställd till en tjänst som är mer informativ. Men tiden för detta vet vi inte.”

Eller som en kollega så träffande tolkade svaret: tjänsten är dålig för att den är dålig, och för att bli bra borde vi byta ut den mot en bättre.

Det är skönt med raka besked!