...närmare bestämt i Norrköping, på Hagagatan, fanns en tobaksaffär när jag var liten. Och då menar jag en riktig tobaksaffär, en sån där som inte bara hade tobak, burkläsk och herrtidningar utan allt som man kunde tänkas behöva och som inte fanns i livsmedelsaffären. Framför allt hade tobaksaffären ett skyltfönster sprängfyllt med LEKSAKER. Det är sånt man vill se när man är fyra år och går och handlar med mamma. I tobaksaffärens leksaksfönster fanns mycket att titta på. Det här var i decennieskiftet runt 1970 och på den tiden kunde en liten pojke ägna en bra stund åt att bara stå där och GLO. Verkligen fönstershopping i sin mest renodlade betydelse - det hände sällan att något inhandlades, men det gjorde mindre - skyltfönstret var ett paradis för en fyraåring!



Bland allt som fanns i skyltfönstret minns jag bäst en gul ubåt. Anledningen att jag minns den är att den faktiskt hamnade i min ägo och att jag har den kvar än i denna dag. Kanske var ubåten det enda i leksaksväg som någon - om det nu var mina föräldrar, min mormor eller någon annan - någonsin köpte till mig i den där tobaksaffären. Eller också var den inte alls inköpt där. Kanske fanns den inte ens där i skyltfönstret. Det kanske är en efterhandskonstruktion som min hjärna har gjort för att ordna fragmenten av min tidiga barndom på Haga i Norrköping. Hursomhelst, jag minns den på något sätt, och jag har den kvar. Långt senare, när jag förstod vad The Beatles var för något, har jag insett att det här var en mycket tidstypisk och förmodligen ganska hip leksak. Om jag hade haft vett att vårda den - till exempel aldrig plockat upp den ur originalförpackningen - så hade jag säkert kunna sälja den idag och tjäna en bra slant. Tur att jag inte var så försiktig med den att jag behöver fundera på att skiljas från den idag.

Längre levde jag i villfarelsen att min gula ubåt var en modell av en verklig ubåt, det vill säga att det var så här ubåtar i allmänhet, till exempel den svenska marinens, verkligen såg ut. Långt senare - någon gång i lågstadiet - förstod jag att en riktig ubåt var grå och tråkig och inte alls hade röda luckor där fyra roliga gubbar ploppade upp. De där luckorna var den ena av ubåtens två fascinerande rörliga egenskaper. Den andra var att de fyra periskopen snurrade runt då man körde ubåten över golvet. Vilka ubåtens besättning var hade jag alltså ingen aning om då, 1970. De var väl helt enkelt fyra tappra besättningsmän som stack upp huvudena för att se vart ubåten hade fört dem. Flera år senare insåg jag att det var John, Paul, George och Ringo som satt i ubåten, på väg mot ett psykedeliskt äventyr som jag såg på TV nån gång i mitten av 1970-talet och inte förstod någonting av. Till slut - det var i början av åttiotalet - började jag förstå hur bra Beatles egentligen var. Den gula ubåten hade skymt detta faktum. Dels genom besvikelsen att den faktiskt inte var en "riktig" ubåt och dels på grund av att hur man än vrider och vänder på den så är inte "Yellow Submarine" någon av The Beatles starkare låtar.

Nu har min gula ubåt plötsligt förvandlats till ett museiföremål, en artefakt från en annan tid. En tid jag själv är för ung att minnas men som jag ändå tydligen var med om. Ubåten är ett bevis för det. Just när det mytiska sextiotalet övergick i trist sjuttiotal fick jag en gul ubåt - i originalförpackning - och det säger mig att den tid jag nästan inte minns också bestod av annat än Televinken och Gullan Bornemark.