Häromdagen åkte jag pendeltåget från Köpenhamn till Malmö. Det var ganska sent på kvällen och när tåget passerade Malmö Syd lyste neonskyltarna i mörkret. Plötsligt fick jag en vision av att vara hemma i Norrköping. "K-rauta", "Plantagen", "Bauhaus" flimrade förbi. Men det ser ju ut som hemma tänkte jag, som Ingelstaområdet i Norrköpings utkant.

När jag var liten hade jag en liten stad gjord av tändsticksaskar. Nej, det var inget avancerat hemslöjdande utan bestod helt enkelt av en uppsättning klistermärken som jag fått av någon, vilka klistrades på tomma tändsticksaskar. Jag minns inte exakt hur många hus det var i den lilla staden, men det måste ha varit ett tiotal. Två av dem var rena bostadshus. Stadsmässiga tvåvåningshus utan några särskilda kännetecken. Inte några funktionalistiska lådor, inga förortshus, utan ordentliga stadshus från kanske tidigt 1900-tal. De övriga sex husen hade tydliga funktioner. De flesta hade skyltar där det stod skrivet vad det var för byggnader: "POLIS" stod det på ett hus. "BRANDSTATION" stod det på ett annat. "POST" och "BANK" kompletterade raden av nödvändiga samhällsfunktioner. En järnvägsstation och ett sjukhus fanns det förstås också, med tydliga attribut som visade vad det var för något. Jag tror att det också fanns en kyrka, men den hade nog en undanskymd roll även i min tändsticksvärld.

På ett hus stod det "AFFÄR" och det hade ett litet skyltfönster där man kunde se diverse varor. Det kände jag igen! På Apelgatan i Norrköping där jag växte upp fanns det ännu 1970 en sådan där liten butik med skyltfönster och en gubbe bakom en disk! Det är sant! Bara tvärs över gatan fanns den, inrymd i gaveln på ett av trettiotalshusen.

Jag kände också igen POST och BANK. I den verkliga världen låg de vägg i vägg på Taborsbergsvägen. Posten hette bara Posten och banken hette förstås Norrköpings Sparbank. Dit gick man emellanåt med sin sparbössa som bara kunde öppnas av banken och fick den tömd och pengarna prydligt införda i bankboken. Varje gång man gjorde det fick man en present. Jag minns framför allt en vit tygdrake med ett blått sparbanksträd.

Men saker och ting förändras. När jag var femton pryade jag i en av Norrköpings sista små Konsumbutiker vid Smedstuguplan. Personalen bestod av tre tanter i sextioårsåldern som varje morgon avlyssnade senaste nytt om extrapriser och varuleveranser i Konsums internradio som sände från huvudkontoret vid Drottninggatan. När jag var tjugo fanns inte Konsumbutiken kvar, men fortfarande fanns en och annan kvartersbutik i form av Servus eller liknande, där man kunde slinka in och handla en liter mjölk. Hur jag än letar hittar jag ingen "affär" i Norrköping idag. Åtminstone inte den svenska folkhemsaffär som bankades in i oss barn på 1970-talet. "Affären" finns fortfarande, men idag heter den till exempel Köttbutiken Mesnica och säljer ofta spännande och billiga kvalitetsvaror. Trots det så känns det ändå som en annan värld. Jag går aldrig in i de små butikerna med bulgur och pinjenötter i skyltfönstret för att köpa mjölk. Mjölken handlar jag i stora kvantiteter i stora kundvagnar i stora varuhus i stora handelsområden. Kundvagnen, som numera är så stor så man nästan behöver c-körkort för att kunna manövrera den, kör jag ut till min bil på den stora parkeringen för att köra den stora motorvägen hem. Betalar gör jag med ett plastkort, och banken... ja, banken är inte ens ett hus längre, utan något som bara finns nånstans, ungefär som Gud. Min lilla tändsticksaskstad har lösts upp. Mina barns städer har inget bankhus och "Posten" är för dem något som emellanåt finns i brevlådan. Mina barns stad har inte heller en "affär" utan istället ett "Coop Forum", ett "ICA Maxi", ett "K-rauta", ett "Plantagen", ett "Bauhaus", ett "Rusta", etc etc...

Men då, runt 1970, när jag ordnade min lilla tändsticksstad, då formade den min bild av hur en stad ska se ut. Jag tänker på det ibland när jag hör en del arkitekter uttala sig om det "riktiga" sättet att bygga städer. Hade de samma tändsticksaskar som jag när de var barn? På vad bygger nästa generation sin bild av staden?