Hörde på radio häromdagen att någon definierade det här gråtöcknet som vi befinner oss i, nu i slutet av februari, som "icke-årstid". Det var nånting med hur dygnsmedeltemperatur och sånt ser ut för olika årstider, och kontentan var visst att just nu är det varken eller. Fast i morse var det någon annan som hävdade att det faktiskt har blivit vår nu. Rent meteorologiskt alltså.

Rent mänskligt vet jag inte riktigt vad det är. Svartvitt skulle jag vilja definiera det som. Jo, det finns svartvita dagar. Dagar av grått dis som kryper in under kläderna hur tjock ylletröja man än dragit på sig. Vinterdagar utan sol, utan snö. Höstdagar då inte ens höstlövens färger ger sig till känna.

Trots att det är februari påminde vädret imorse om en svartvit dag i oktober förra hösten. Jag hade tagit med mig kameran för att ta några bilder av staden till ett par föreläsningar jag skulle hålla. Inte för att jag eftersträvade några färgsprakande turistbilder, men det kändes ändå ganska förfelat att försöka fotografera staden en dag då gatubelysningen aldrig släktes eftersom fotocellerna inte registrerade att det ljusnat. Det blev svartvita bilder. Det blev inga bra bilder. Istället fick jag för mig att jag skulle åka till Sylten.

Jag visste inte så mycket mer om Sylten än att kommunen har växthus där och att det förekommit en del utställningar på senare år. Dessutom visste jag att min farfars farbror haft en handelsträdgård där nångång i början av förra seklet. Trots att jag levt i Norrköping med omnejd i fyrtio år hade jag bara varit på Sylten en gång tidigare, på en fjärilsutställning för några år sedan.

En gång var Sylten en märkesplats i Norrköping: platsen för den stora konst- och industriutställningen 1906, med utsiktsberg där man kunde blicka ut såväl över staden som över Bråviken och den viktiga hamnen. Nu, 2006, skulle det finnas en liten men ändock utställning till minne av den stora begivenheten 1906. Med detta i bakhuvudet var det lite beklämmande att komma till Sylten en svartvit dag i oktober. Det som mötte mig var ett igenväxt, skräpigt virrvarr. Och en stängd utställning.

Det slog mig att "nära hamnen" kanske betyder något helt annat idag än vad det gjorde för hundra år sedan. Då var Sylten en plats för att överblicka och beundra storstaden Norrköping i ingången till 1900-talet. Hamnen var porten till staden - en öppen port där det pågick aktiviteter dygnet runt och där folk rörde sig. Det pågår väl i och för sig saker dygnet runt i hamnen fortfarande, men nu är porten stängd. Hamnen är inte längre en plats för folkliv.



Snarare är det att likna vid ett stängt industriområde. Jag minns en konflikt kring en cykelväg för några år sedan. Hamnchefen ville inte att folk skulle cykla den vägen. Det störde verksamheten. Cyklister och vissa stadsplanerare var av annan åsikt... Nej, jag kan inte turerna och argumentationen kring detta, men jag inbillar mig att det belyser två helt olika bilder av vad hamnen är, har varit - och bör vara.

Ett spår av vad Sylten en gång varit är Moas trappa. Moa Martinsson arbetade som servitris vid serveringen på Syltenberget utställningsåret 1906 och fick då springa upp och ned för en lång trappa, vilket hon senare skrivit om i romanen Kungens rosor. Ett litterärt minnesmärke att vårda, med andra ord. Så tänkte ett sällskap på besökte utställningen på Sylten sommaren 2006 och frågade försynt hur man hittade till Moas trappa. Ingen i utställningspersonalen hade hört talas om den.

Den här svartvita höstdagen gav jag mig ändå sjutton på att jag skulle hitta denna historiska artefakt. Nånstans borde den ju finnas. Och faktiskt, bakom resterna av en förfallen utomhusscen och en rostig container fanns faktiskt trappan där Moa Martinsson sprang för bortåt hundra år sedan. Med viss risk för halk- och fallskador kan man fortfarande ta sig nerför trappan, ner mot... ja... baksidan av några skjul i hamnen... tror jag. Nej, jag tog inte så många steg i trappan i den svartvita oktobereftermiddagen. Men jag hittade den!

Men hur kan det då komma sig att Moas Trappa verkar så bortglömd där bakom scenen där det faktiskt spelades teater om Moa sommaren 2006? Dels beror det förstås på det där med hamnen... Sylten är inte längre någon central del av - inte av staden, för någon stadsdel har Sylten aldrig varit - men av idén om staden, av det mentala landskap där det en gång fyllde den viktiga funktionen av en plats där man kunde höja sig upp över den växande staden, distansera sig och få en överblick.

Men dessutom är Moa Martinsson en dubbeltydig symbol för Norrköping. som skildrare av Norrköpings historia är hon ett av Norrköpings "stora namn", men samtidigt är hon också förbunden med den epok, eller snarare aspekter av den epok, som staden helst vill glömma. Eller i varje fall gömma. En tid av industrielände helt enkelt. Är det därför Moas trappa vittrar i en slyig skog? Är det därför Moas staty står så perifert i industrilandskapets utkant (med bortvänd blick) medan konstverket i centrum - den femte skorstenen - både kan ses som en symbol för en epok som sjunkit (undan i glömskan) och som en manlig fallos så fortsätter peka uppåt, framåt...?