Det ljuva 60-talet...
Den här annonsen från ett annat århundrade fick jag häromdan från en kollega.
Den ger onekligen en ledtråd till vissa fyrtiotalisters ovilja att källsortera soporna...
På varumärkesoceanen
Jag tycker att det här är alldeles lysande! Företaget har inget som helst med Pirate Bay att göra men har snott loggan mer eller mindre rakt av! Jag tror att det är många som sitter och bankar sig själva i huvet idag: "Ååå, varför tänkte inte vi på det!!"
Bakgrunden är att den person som en gång ritade piratskeppet med ett kassettband på har avsagt sig rättigheterna till bilden, och Pirate Bay har aldrig brytt sig om att registrera den som varumärke. Alltså hann nån annan före, och det är ju bara att applådera.
Skulle vara intressant att se hur många besök företaget haft på sin hemsida denna vecka jämfört med tidigare. Antalet träffar på Google är för tillfället 4 500. Misstänker att den siffran också kommer att öka. Media ligger förstås på, och idag omfattar det ju som bekant inte bara etermedia och press utan även hela bloggosfären! (Även denna blogg hjälper ju till i det här fantastiska marknadsföringsjippot!)
Pirate Bay verkar lite sura och tycks vilja stoppa det som de bedömmer som plagiat. Frågan är om de är sura på riktigt: även Pirate Bays publicitet ökar ju i och med detta! Man kan fortfarande ladda ner loggan från Pirate Bays hemsida. Kanske måste de ta bort den nu när den tillhör någon annan... Jag menar, de vill väl inte profitera på någon annans rättigheter;)
Mörkret
Plötsligt slog det mig hur det måste vara att bo i Luleå just nu...
Jag var där i början av juni och då var det ljust. Ljust så man fick funderingar om hur det påverkar de som lever där. Jag var på ett slags konferens i bara några dagar, men hann ändå få lite olustkänslor. Egentligen är det ju barockt att längta efter mörker i början av juni, men det var nåt bisarrt över hela stan och det där eviga ljuset...
Luleå, juni, midnatt
Jo, Luleå är en ganska absurd stad. Själva stadskärnan är en osannolik blandning av alla typer av byggnader och arkitektur. Och även en blandning av alla slags människor. Några av de mer originella Luleborna har hade saker att säga oss. En kväll var vi en fyra-fem personer som hade stannat framför några valaffischer på Storgatan och stod och diskuterade partiernas strategier. Då kom det plötsligt fram en farbror, pekade på en i sällskapet och sa: ”Jag har röstat på er!” Viss förvirring uppstod eftersom den han pekat på faktiskt varit högst politiskt engagerad i sin hemstad, men vi insåg att denne man knappast kunde känna till det. Medan vi samlade oss för att svara tillade mannen med ångerfull, nästan ångestladdad stämma ”Var det dumt??”
Sent en kväll, när solen lyste oförtrutet över Luleå, var vi på utflykt till en gammal kyrkby som är utpekad som världsarv. Och visst var det fint och trevligt på alla sätt men även här lurade det absurda runt hörnet. Denna gång i form av en kollektomat – 2000-talets innovation för den moderna kyrkan. Bli inte förvånad om myntklirret i kollekthåven framöver allt oftare ersätts av ett frammumlat ”tar ni kort?” …
Men det slutliga kvittot på att det här ju faktiskt är Staffan Westerbergstaden och att här kan man inte förvänta sig samma slags tråkiga vardagslogik som på andra håll, det fick jag när jag klockan två på eftermiddagen mötte en man mitt på Storgatan med rufsigt kritvitt hår och stort skägg. När han fick syn på mig så sken han liksom upp. Så skrattade han till och sade med en slags hjärtlig ton: ”Ha ha! Du ser ut som en fraktal!”
Jag misstänker att det är ljuset det beror på. Att leva i en stad där det inte blir mörkt förrän till hösten måste göra nånting med folk. Det finns nåt spännande i det absurda, nästan surrealistiska Luleå, men efter tre dar längtade jag faktiskt hem till det trygga östgötska junimörkret.
Men nu, när höstmörkret faller... nej, jag längtar inte till Luleås sommarljus, men definitivt inte heller till det mörker som de har där nu... Jag trivs nog egentligen rätt bra på min egen breddgrad. Det är lite mysigt när det mörknar klockan fyra, faktiskt. Och lagom!
Ett försvinnande nöje
För något år sedan fanns de överallt. På de flesta kommunernas hemsidor satt det en inställsamt flinande figur som man kunde fråga om... ja, faktiskt vad som helst!
Men nu är de flesta borta. Undrar vad det beror på?
Eskil i Eskilstuna och Fredik i Österåker. Numera försvunna...
Men några finns ännu kvar! Om man fortfarande känner behov av att få dryfta högt och lågt med någon kan man till exempel vända sig till Bodens käcka groda, Baggen i Järfälla eller Ylva i Norrtälje.
Men de flesta är borta... som den stöddiga Malin som man tidigare kunde möta på Lidingö kommuns hemsida. Det fascinerande med Ylva i Norrtälje och Malin i Lidingö är att de har mänskliga förebilder så vituella de är. Det vill säga, någon stackare har låtit fotografera sig för att ge en bild åt en omänsklig robot som inte kan svara på de mest elementära frågor. Norrtälje-Ylva - eller vad hon nu heter på riktigt - har dessutom avbildats i ett flertal olika poser som gör att hon ibland menande böjer på huvudet när hon svarar på vissa frågor...
Nej, webben blir lite tråkigare utan de virtuella kommunguiderna. Tänk att de skulle visa sig vara en övergående trend... Vem trodde det?;)
Korv-Ken på TV
Han ser ut som en blandning mellan Korv Stroganoff och Barbiedockan Ken.
I rest my case.
Kortslutning i realådan
Praktisk, det var just vad jag tänkte när jag såg den där i reabacken. Den var väldigt billig så det var lätt gjort att plocka upp den och slänga den framför kassören. En sån där behöver man ju titt som tätt, tänkte jag. När det ligger en massa batterier och dräller överallt och man inte har en aning om ifall de lagts där därför att de är helt förbrukade, eller om de faktiskt går att använda ett tag till...
Nu är det ju tydligen inte allt för ofta som det behovet uppstår, för först igår plockade jag fram den där batteritestaren ur lådan som jag slängde den i när jag kom hem (och ur plastförpackningen som jag inte heller tagit ut den ur tidigare).
Det var liksom en liten plastarm som man fällde ut och så tryckte man in batteriet där emellan och så skulle man se på en liten skala hur mycket kraft som fanns kvar. Jag provade det ena batteriet efter det andra utan att skalan rörde sig. Till slut tog jag ett batteri som jag visste var helt nytt och provade. Samma resultat.
När jag då vände och vred på den lilla mackapären insåg jag vad jag missat: Den drevs med ett batteri, modell AAA. Jag petade alltså in ett av batterierna som jag skulle testa i den lilla luckan på baksidan, och vips gav alla batterier jag testade fullt utslag! Vilken fantastisk produkt!
Men vänta nu... vad händer om batteriet som driver testaren blir svagt..? Och hur testar jag det batteriet? Öö...
Men billig var den i alla fall! :)
Gaffeln svarar inte!!
Läget är sådant att det går åt lika mycket tid att göra listor över vad som ska göras som det går åt till att faktiskt göra det. Ett tydligt varningstecken! Ett ännu tydligare varningstecken är att jag äter min lunch - som består av en sån där liten papplåda med thaimat som jag nyss sprang och köpte - vid skrivbordet, eftersom det ändå blev en så sen lunch att jag inte kan räkna med sällskap...
MEN den avgörande varningen kom när jag inte hittade gaffeln som jag också tappat bort i skrivbordsröran. Jag var på väg att sträcka mig efter telefonen för att ringa upp gaffeln, precis som jag gjort med mobilen strax innan, när jag insåg att det nog inte kan anses som riktigt normalt att försöka ringa till en gaffel... Det gamla uttrycket att "inte ha alla besticken i lådan" får plötsligt en ny innebörd!
Därför lägger jag ner, njuter av lunchen i lugn och ro och försöker hitta tillbaka till min säkerhetsventil - bloggandet. En oerhört viktig meningslöshet!!
Gaffel och lunchmat i sin onaturliga miljö. Fotograferat med mobilen som faktiskt svarade när jag ringde.
Om män som vet
I mitt jobb träffar jag allt oftare män i 50-60-årsåldern med "viktiga" jobb i statlig och kommunal förvaltning. Direktörer, ekonomer, professorer... De har ofta slips och nästan alltid identiska kavajer. Och de säger ungefär samma saker. När de pratar minnen från sin barndom under femtiotalet och det tidiga sextiotalet så känns min egen barndom under framför allt sjuttiotalet som något helt väsenskilt. Trots att jag bara är tio-femton år yngre än många av dem så känns det som om de hör till en helt annan värld.
De säger ofta hur det är. - Det här kan man tycka bra eller illa om, men så här är det, säger de. Vi kommer att bli mer och mer rörliga, säger de. Vi kommer att vilja resa längre och längre. Anledningen till att de vet detta så bergsäkert är att deras egna barn pluggar i Lund eller jobbar i Bryssel, medan de själva gick på närmsta läroverk och har förflyttat sig mellan grannkommunerna i sitt yrkesliv. Framtidens ungdomar kommer att vilja bo i storstaden för det är det enda de känner till, säger en kommunal direktör i femtioårsåldern som själv bor på landet utanför den stad han vill göra "storstadsmässig". Till och med en föredragande professor - i likadan slips och kavaj som sin publik av kommunaltjänstemän - åsidosätter i retorikens namn de vetenskapliga kraven och baserar sina förutsägelser om framtiden på den egna livssituationen, familjen och vänkretsen. Vi kommer att bli mer och mer mobila. Vi kommer att vilja resa. Mera. Längre.
Vi är förstås inte dessa män födda på 1940- och 1950-talen, utan några andra som kommer sedan. Och visst är det komplicerat att planera för alla dessa människor, varav en del inte ens är födda ännu. Och visst är det skönt att därför veta så mycket. Om hur det är och hur det kommer att bli. Och vad man måste göra för att det ska bli bra.
När jag sitter med alla dessa herrar och hör dem berätta om hur det är, så inser jag att det inte är åldersskillnaden eller barndomsminnena som är avgörande. Det är inte ens kavajerna. Det som gör att jag känner mig totalt utanför är att de ingår i ett sammanhang där de hela tiden bekräftar varandras tankar, värderingar och kompetens.
Eftersom de alla delar samma horisont kan de ge varandra legitimitet och berättigande i sina roller. Känslan av att veta, att tillhöra en viktig klick som har framtiden i sina händer byggs ständigt, om och om igen, genom de berättelser om verkligheten som de delger varandra och delar med varandra. När man står utanför blir man lätt lite häpen över hur trångt det är och hur svårt de har att se sina egna begränsningar, att det finns annat bakom deras egen horisont. Samtidigt slås man av insikten hur lätt det är att låta sig stelna i den egna formen och vara till freds med de påståenden man tillsammans med de sina upphöjt till sanningar...
Nog skulle väl jag också vilja känna att det går åt rätt håll, att vi måste göra si eller så, att det kommer att bli så här, istället för att gå och grubbla på hur vi kan veta nånting säkert när framtiden egentligen bara finns i våra huvuden. När den väl dyker upp visar den sig alltid bara vara gammal vanlig nutid som hela tiden glider mellan våra fingrar och förvandlas till en dåtid som vi inte kan ha till annat än att knåda nya påhittade framtider av...
Det där besvärliga genuspratet
I förra veckan var jag och pratade genus på ett seminarium i Linköping. Nu ser jag mig ju inte som "genusforskare" vilket somliga anser att man måste vara för att få uttala sig om hur genus skapas kulturellt och socialt och vad det egentligen betyder för hur vi beter oss. Att jag inte definierar mig som genusforskare beror på att jag ser genus som en aspekt av socialt samspel och kulturellt formade samhällsstrukturer. Men en viktig aspekt!
Så jag var alltså inbjuden för att lägga lite genusperspektiv på hur våra stadsmiljöer planeras. Det kändes som ett lyckat seminarium med en engagerad samling arkitekter, planerare och andra. Det som alltid är lite fascinerande när man pratar om genus i relation till planerandets yrkeskulturer är att det alltid finns några kvinnor i församlingen som blir provocerade av att höra det som är allmänt känt; att kvinnors arbete inte värderas lika som mäns arbete, att kvinnor tilldelas och tar ett större ansvar för hem och barn, att det alltid är kvinnan som tilldelas "könsegenskaper" medan mannen är den dolda normen som mänskligheten ("MANkind") vilar på... 
Anledningen till att några kvinnor blir provocerade är att de inte känner igen sig i beskrivningen. För det här är ju inte någon beskrivning på individnivå utan en beskrivning av strukturer som etablerats under århundraden och som det inte bara går att skak av sig i ett nafs, även om man skulle vilja. Och det är klart att en 27-årig barnlös arkitekt i karriären inte upplever könsskillnader på samma sätt som en 50-årig invandrad flerbarnsmamma... Men det är just det här - att genus hela tiden samspelar med en massa andra faktorer som dessa provocerade kvinnor i karriären har så svårt att ta till sig. De vill inte prata om strukturer utan om individer. Och visst kan man diskutera vad strukturerna där bakom egentligen betyder, och visst har de olika betydelse för olika människor - men de finns där lik förbannat! Som forskare kan jag presentera statistik och peka ut exempel, men när jag möter skeptikerna och deras personliga erfarenheter måste man mötas på ett annat plan, och det är inte alltid så lätt.
Och det är klart att det blir ännu mer provocerande när en man kommer och pratar om det här... Det är nånting av ett moment 22 över mäns intresse för genusfrågor. Antingen kan vi på traditionellt sätt skjuta över genusfrågorna till kvinnorna och anse att det är de som har "något att vinna" på att diskutera dem. Eller så kan vi börja försöka sätt fokus på genus som nånting som rör både kvinnor och män - och då är vi plötsligt lite påpassade, ibland till och med misstänkliggjorda. Ska man ta i genusfrågor som man så måste man vara i det närmsta fri från manliga later, oreflekterade fördomar och leva ett vardagsliv som saknar alla spår av traditionell arbetsdelning (dvs man måste vara händig på alla nivåer). Ibland känner jag att det är inte konstigt att så många män väljer bort att se genusproblematiken - man (!) är helt enkelt rädd att blotta sig som ofullkomlig man. En av de främsta manliga genusforskarna, australiensaren Robert Connell, drog nyligen konsekvenserna av det här. Eller hur ska man tolka att han numera heter Raewyn?
Men inte kan det vara så att man måste vara kvinna för att få prata om genus! Jag tänker fortsätta hävda att genusfrågorna rör oss män minst lika mycket och det tänker jag hävda trots att det oftast är jag som tvättar bilen medan min fru är den som håller koll på barnens kläder... Vi jobbar på det, men vi har också ett arv att bära på. En början är väl ändå att vi faktiskt allt mer lägger märke till hur vi skapar genus i vår vardag. Vi går inte längre på att Legomamman och Legoflickan ska vara i Legoköket medan Legopappan kör Legobilen och Legomotorcykeln. Och vi kanske inte köper den där boken om barnkalas som slår fast att pojkar och flickor alltid gör olika saker...
Trassliga drömvävar
Hursomhelst, jag är väldigt fascinerad av det där med drömmar och jag har en son som också gärna återberättar absurda drömsekvenser vid frukostbordet. Men på sista tiden kommer jag ihåg väldigt lite av vad jag drömt. Jag ser det som ett osundhetstecken. När man vanligtvis slits ur drömmen av en ilsket pipande väckarklocka, har huvudet fullt av alla dagens aktiviteter medan man kokar frukostgröten och sedan koncentrerar sig maximalt på att få iväg sig själv, barnen och alla tillhörande attiraljer till respektive dagis, skola, jobb... ja var finns det då plats för drömmar?
Man så i morse vaknade jag ur en dröm som jag kom ihåg! Givetvis var det en övertydlig dröm som bara bekräftade det eländiga drömtillstånd jag just nu befinner mig i:
Jag pratade i telefon med någon - har ingen aning om vem det var jag pratade med eller vad det var vi pratade om, bara att det var viktigt. Så pass viktigt att jag inte riktigt hann ta tag i ett problem jag bokstavligen hade för handen. Medan jag höll telefonluren i höger hand hade jag nämligen trasslat in vänsterhanden i spindelväv. Det var sån där gammal dammig, seg spindelväv som man kan hitta längst in i hörnen i gamla källare. Trådarna var så sega så man verkligen fick ta i för att kunna slita av dem. Eftersom högerhanden var upptagen med att hålla i luren hade jag dåliga chanser att få bort väven från vänsterhanden.
Det största problemet med spindeltråden var att längst ut i en tråd som hängde från handen satt en giftspindel. Jag vet inte vad det kan ha varit för sort - en sån där ganska liten sak, typ svarta änkan - men jag var helt på det klara med att den var otroligt giftig! Spindeln i änden på tråden arbetade sig uppåt, allt närmare min hand...
Eftersom jag inte kunde avbryta mitt otroligt viktiga telefonsamtal var jag tvungen att hitta på nånting. Först försökte jag slita av tråden genom att linda den runt ett bordsben på nåt sätt (fråga mig inte hur! Det här är ju en dröm för tusan!) men det funkade inte. Jag kunde inte heller berätta om det här problemet för personen i telefonen så det gällde att hålla god min.
Då kom jag på att jag kunde vispa runt med handen i luften så att spindeln hela tiden slungades utåt av centrifugalkraften. Om jag snurrade spindeln tillräckligt fort så motverkade den utslungande kraften precis spindelns arbete med att klättra inåt mot min hand. På det viset kunde jag prata vidare i telefonen och ändå klara mig från den dödliga spindeln. Men det krävde förstås en viss ansträngning.
Så när min dotter väckte mig i morse - fem minuter före väckarklockan - och undrade om det inte var dags att gå upp, så var jag fullt upptagen med ett skitviktigt telefonsamtal om ingenting med en okänd person samtidigt som jag slungade en livsfarlig spindel med min spindelvävsintrasslade hand i en cirkel över huvudet för att hindra den från att tillfoga mig ett dödligt bett.
Drömmen bara skriker ut sitt budskap: "Fokusera på rätt saker!", "Red ut den där trassliga livsväven istället för att bara prata en massa skit"... "Är du säker på att din ena hand vet vad den andra gör??"
Det där visste jag ju redan, svarar jag min pinsamt övertydliga dröm. Det gäller ju bara att komma på vad som är rätt saker att fokusera på...
Eftersom jag nu sitter på jobbet på Valborgsmässoaftons morgon och känner att jag har så otroligt mycket att göra idag, så kan man ju fråga sig om det är rätt fokuserat att sätta sig och skriva ett meningslöst blogginlägg om drömmar...
Men, jo, det här är definitivt ett sätt att ta den där spindeln på allvar. När jag tittar lite närmare på den inser jag att den nog inte är så giftig trots allt, men det gäller att ta tag i den med båda händerna.
Spindlar i drömmar lär förresten betyda tur! Det är ju något att bita sig fast vid!
Det började som en skakning...
...på nedre däck, sjöng Mikael Wiehe i sången om den stora fartygskatastrofen 1912. Såg just att igår, 15 april, var det 97 år sedan Titanic gick under. Jag vet inte vilket däck fartygets gym låg på, men jag är lite fascinerad av bilden som föreställer det fashionabla gymet på det då ultramoderna fartyget.
Vet inte riktigt varför eller vad jag egentligen vill ha sagt med detta, men ger inte bilden lite perspektiv på tillvaron? På våra strävanden och hur skör tillvaron är? Särskilt roddmaskinen till vänster får ju en stark symbolisk innebörd i sammanhanget...
Eller också handlar det bara om att bilden funkar som en bra ursäkt för den late: jo, kanske borde jag träna men det tänk om jag anstränger mig helt i onödan? Det är nog bättre att hänga i baren medan vi sjunker...
Namnfrågor
Vissa namn är bättre än andra... det kan man ju konstatera, liksom att det ofta finns nån slags datumstämpel på hur bra ett namn funkar.
Namnet Sven-Bertil lät till exempel förmodligen mycket bättre på en liten kille på 30-talet än det gjorde på exempelvis 90-talet. Därmed inte sagt att det inte blir ett bra barnnamn igen nån gång. Det är mycket möjligt att jag på min ålders höst har fullt med barnbarnsbarn som heter Sven-Göran, Ing-Britt och Klas-Åke och jag kommer säkert att tycka att det är de vackraste namnen i världen. Då.
Så när man ser reklam för ett företag med namnet "Drogcentralen" från 1968 så tänker man ju att... ja, ja... det var säkert ett bra namn då. Samtidigt som man fnissar lite med tanke på alla associationer som namnet drar igång drygt fyrtio år senare. 
Men sen finns det ju namn som man undrar om de nånsin varit bra... Jag är inte säker på att jag våga dricka av vetedrycken Postum. Antagligen används ordet postum mer flitigt idag än det kan ha gjort 1939 när någon fick för sig att det kunde vara ett bra namn för ett preparat som får folk att somna in... För det kan väl knappast ha funnits en annan tolkning av ordet då?
Att namn kan bli mer eller mindre lyckade finns det ju också nutida exempel på. Det här är en företagslogga som jag ler åt varje gång jag ser den. Jag kan inte låta bli att fundera över om de vänder sig till en swensk marknad eller om de funderar på att lansera sina badkar även utomlands... "Bad car from Sweden" kanske?
Dax att släcka!
Jag har generellt varit lite skeptisk till alla kampanjer på nätet där man ska uttrycka sitt stöd eller sin avsky genom att skriva sitt namn på olika listor. Handlar det inte mest om att döva sitt eget samvete? brukar jag tänka. Bara för att sedan upptäcka att jag skriver på den ena listan efter den andra..!
Några listor jag skrivit på det senaste året är barnuppropet (viktigt och aktuellt!), historieuppropet (och blev kollektivt kallad "skolkommunist"), och - förstås - uppropet för vinägerchipsens återinförande. Det är klart att uppropen har lite olika dignitet, men det sistnämnda gav ju faktiskt resultat! (Eller berodde det kanske inte på uppropet..?)
Ett tag fick jag nyhetsbrev från Avaaz, en organisations som ägnar sig åt nog så viktiga saker, men jag upptäckte snart att det var omöjligt att ta ställning till alla upprop som damp ner i mejlboxen. Där kändes det verkligen som att det handlade om nåt annat än ett äkta engagemang. Avaaz får förlåta, men jag måste få känna att jag hinner ta ställning i mitt engagemang om det ska funka.
Men nu är det dags att skriva på och släcka ner! Imorgon, lördag 28 mars kl 20.30-21.30, infaller nämligen World Hour, en manifestation där människor och organsiationer över hela världen släcker belysningen under en timme!
Syftet är att manifestera betydelsen av insatser för att motverka klimatförändringarna... Men det är klart att man kan tänka att vafan har det för betydelse. Snart lyser alla lampor igen och ska den där timmen dessutom dokumenteras så drar väl det minst lika mycket energi som belysningen. Folk tar säkert bilen för att åka upp på nåt berg och filma när ljusen släcks...
Det är ju samma sak som det där att låta bli att shoppa eller att köra bil under en särskild dag. Sedan kan man gasa på med gott samvete resten av året...
Jovisst kan man tänka så. Så har jag tänkt. Men jag har kommit underfund med att jag trots allt tror på det här!
Jag tror att det trots allt gör skillnad. Jag tror vi behöver manifestationer. Vi behöver känslan av att vi är många som bryr oss. Känslan av att det faktiskt spelar roll hur vi tänker och vad vi gör. Och framför allt, känslan av att allt hänger ihop!
Därför tror jag på Internet också. Och bloggar.
Släck lyset imorgon kväll!
Ångest åt alla!
Idag, lördag, har Aftonbladet verkligen fått till en riktig höjdarlöpsedel! Redan för ett och ett halvt år sedan föreslog jag här på bloggen en löpsedel som skulle kunna angå alla människor. Mitt förslag "Vanlig förkylning kan göra dig snuvig" var förstås lite för blekt så Aftonbladet har modifierat den lite. Fortfarande berör den oss alla, men den genererar förstås betydligt mer upplagehöjande oro...
Det är kanske ingen slump att de drar till med den slutgiltiga ångestlöpsedeln dagen efter att TS presenterat de senaste negativa upplagesiffrorna, men det känns ändå tryggt att kvällspressen tar sitt ansvar och upplyser oss om allt som kan smyga sig på oss när vi minst anar. Vem vet, att gå omkring och känna sig frisk kanske är ett riktigt dåligt tecken..!
Ljuset!
Nej det framgår väl inte av den pixliga mobilbilden hur vackert det faktiskt var utmed Bråviken imorse när jag körde dottern till dagis. Visserligen är det sportlovstider och det borde ligga en meter snö på marken, så där som det "alltid" var när man var liten... Men den dassiga vintern till trots så kan man inte låta bli att känna att nu är vi ändå på väg mot våren. Då blir det lättare att leva. Det bara är så. Jag ser ljuset! Jag ser ljuset!!
Talande neanderthalare och flyttande fiskar
Det jag däremot har funderat lite över nu på morgonen är hur olika vetenskapsnyheter prioriteras. En av dagens stora grejer i såväl vetenskapsnyheterna som i de "vanliga" nyhetssändningarna tycks vara att man från tyska Max Planckinstitutet redovisat nya rön som pekar på att neanderthalare antagligen hade talförmåga samt att de inte tålde mjölkprodukter! Nu är inte det här med talförmågan någon direkt ny forskningsfråga. Det nya är tydligen att man lyckats granska neanderthalarnas genuppsättning lite mer ingående och därför också kunnat precisera lite mer ingående teorier.
Nåväl, det där är ju kul som kuriosa. Nåt man kan prata om på fikarasten när man inte orkar dividera mer om hur hockeyspelare får bete sig. Men annars - vad ska vi ha de här nya rönen till? Den svenska forskaren Svante Pääbo på Max Planckinstitutet har säkert bra svar på den frågan och kan säkert utveckla varför "kartläggningen är en viktig milstolpe för förståelsen av hur människan utvecklats", men för oss vanliga dödliga är det väldigt svårt att se hur det mediala utrymme nyheten får kan motiveras som annat än kuriosa.
Det som framför allt fick mig att fundera i morse var att vetenskapsradion också presenterade en annan forskningsinsats som precis som neanderthalnyheten hade presenterats vid den årliga, just pågående AAAS-konferensen i Chicago. Det handlade om en större kartläggning av drygt tusen olika fisk- och skaldjursarter och hur dessa kommer att klara en omställning till ett varmare klimat. För många arter innebär uppvärmningen av haven att de måste dra sig mot kallare vatten. Vi kommer alltså att få stora undervattensmigrationer allteftersom klimatförändringarna fortgår.
Men så är det då detta med fokus på vad som är viktigt här i världen... Medan det berättades om neandertahlarnas eventuella talförmåga i återkommande nyhetsinslag under morgonen, så nämndes fiskforskningen bara i ett kort inslag i vetenskapsnyheterna, överskuggat av neanderthalarnas genuppsättningar.
Varför är inte kartläggningen av hur havens fiskarter påverkas av de pågående klimatförändringarna en viktigare nyhet än kartläggningen av en utdöd människovariants genuppsättning? Borde den inte vara det?
Hur fokus inte alltid hamnar på det väsentligaste belyses också av Vetenskapsradions rubrik på webben. Den viktigaste slutsatsen som forskarna drog av sin kartläggning av fiskarterna var att vi måste minska fiskkvoterna överlag för att populationerna ska vara tillräckligt stora för att klara klimatomställninngen. Vetenskapsradions rubrik: "Svenskt fiske kan gynnas av klimatförändringar framöver"...
Undrar om neanderthalarna hade samma problem med att fokusera på det väsentliga..?
Viruspolisen
Som väl var handlade det inte om att mina barn kunde förväntas komma hem nedsmittade med något elakt virus. Mejlet visade sig varna för ett datorvirus som var så nedrigt och besvärligt att skolan genast hade sett sig nödd och tvungen att skicka ut varningen till alla föräldrar.
Viruset ifråga skulle uppenbara sig i form av ett vykort i epostbrevlådan och om man så bara petade på det så skulle det genast radera datorns hårddiskar! Men dessförinnan skulle det hinna skicka sig själv vidare till alla i adressboken... Och det värsta av allt: Det fanns ingen bot! Ingen antivirustillverkare hade ännu lyckats hitta på ett vaccin mot det hemska viruset!
"Jessika Karlsson" på polisen hade tydligen varit ganska upprörd när hon skrev mejlet för det var fullt av utropstecken och vädjanden om att genast skicka det vidare till alla vänner och bekanta. "Om du skickar till dem kommer du att gynna alla" menar den nitiska mejlskrivaren och säger att det är bättre att ta emot varningen tjugofem gånger "än att ta emot viruset och öppna det!!" Och det är klart att eftersom "detta virus förstör hårddisken, där vital information hålls" så vill man ju inte drabbas av det. Särskilt inte om man nu har vital information som håller på och "hålls" på hårddisken...
Man förstår ju att polisen Jessika är upprörd! Hon känner antagligen att hela IT-Sveriges framtid vilar på hennes axlar. Hon skriver nämligen att hon har fått informationen från CNN, så det är ju inte säkert att varningen når ut till svenska folket om hon inte agerar snabbt! Det är klart att lite märkligt är det att mejlet tagit vägen via en VVS-firma innan det nådde mina barns skola, men det visar väl bara på hur alla goda krafter arbetar för att förhindra att otyg sprids över nätet och hotar allt "vital information" vi har på hårddiskarna...
Läs mer här!
...och skicka INTE vidare mejl från viruspolisen!
Kväll i en bizarr värld
Innan jag somnar på kvällen vill jag gärna varva ner med nånting som inte kräver vare sig tankeverksamhet eller engagemang. Gamla serietidningar till exempel. Min fru funkar tvärtom. Hon har en tendens att börja småprata om jobbiga saker som världspolitik och sociala orättvisor innan hon somnar. Sedan är det jag som kan bli liggande vaken en bra stund, funderande över världsläget, medan hon ligger och sover sött.
Igår kväll berättade hon om ett sällsynt tydligt exempel på hur totalt bizarr världen egentligen är. Hon hämtade det från två påföljande inslag i radions nyhetssändning.
Det första inslaget handlade om Dr Denis Mukwege som fått Olof Palmepriset för sitt arbete med våldtäktsoffer i Demokratiska Republiken Kongo. Eftersom våldtäkt används som strategisk krigsföring i Kongo-Kinshasa tar Mukweges sjukhus emot tio våldtagna kvinnor om dagen och ändå täcker det långt ifrån vårdbehovet eftersom betydligt fler än så våldtas dagligen. Och då handlar det om kvinnor - flickor - i alla åldrar...
Och så raskt över till nästa nyhet... Hockeyproffset Zetterberg har skrivit på ett nytt tolvårskontrakt värt - 570 miljoner kronor! Eller som Sveriges Radio konstaterar: eftersom hockeyspelarna i snitt spelar tjugo minuter per match har Zetterberg en timlön på 1,7 miljoner. Vad gynekologen Mukwege och hans kollegor har i timmen när de dagarna i ända står och försöker rädda fysiskt och psykiskt sönderslitna småflickor har jag ingen aning om, men Palmepriset är i alla fall på hela 75 000 dollar. Det vill säga nästan 600 000 kronor...
Men det här kan man väl inte jämföra??? utbrister nu Vän av Ordning. Nä, man kan väl inte det kanske... Eller kan man? Hockey gör sig ju onekligen så mycket bättre i TV och kan ju därför bära sina egna kostnader på ett helt annat sätt än gynekologiska operationer. Så det är väl logiskt att hockeyproffsen får rejält betalt? Åtminstone är det logiskt i den totalt bizzara värld vi lever i...
László Gönczi fångade in den bizarra tillvaron i en inledare i fria tidningen häromdagen där han leder i bevis att finanskrisen egentligen inte är något annat än ett "låtsasproblem" att fokusera på istället för de verkliga problemen, det vill säga globala miljöhot och orättvisor. Vad Gönczi säger i sin korta text är att allt beror på perspektivet och hur man räknar. Eller med andra ord: det handlar om vem som har rätten att formulera problemet, att bestämma vad som är viktigt och värt att bry sig om.
Så när jag ligger där i mörkret och funderar över den bizarra tillvaron - medan min älskade sover gott intill - så tänker jag att ett litet steg på vägen mot en mindre bizarr värld ändå måste vara att vi tar oss rätten att tänka på andra sätt, att kräva att få vara med och definiera vad som är viktigt. Kan vi inte göra något annat så kan vi ändå börja med att våga ställa frågan Vad är egentligen problemet?
O'månsson, Coldplay, Douglas Adams, Pink Floyd, Dr Snuggles, Livet, Universum och Allting
Ovanstående citat är hämtat ur en bok som följt mig genom livet, nämligen Våra dumma vänner i naturen av Lasse O'Månsson. Som 12-åring hittade jag den i min pappas bokhylla och insåg genast att här fanns en alldeles speciell slags humor som passade mig perfekt. När jag städade bokhyllan häromdagen började jag bläddra i den och fick syn på Madame Vetts frågespalt. Jag hajade till lite när jag läste just det ovan citerade. När jag var liten var den fiktiva frågeställaren en gammal dam som berättade om sin lika urgamle make: "Han är 42 år, har begynnande flint och passar egentligen inte ihop med möblemanget." Nu insåg jag att det där skulle ju kunna vara skrivet av min egen fru! Ja, nu hoppas jag att hon inte går och grunnar på just en sån här frågeställning, men beskrivningen skulle kunna vara en beskrivning av mig år 2008. Ja, det där med möblemanget vet jag inte riktigt - men 42 år och begynnande flint... Det är på pricken! Boken (en pocket i Delfinserien utgiven 1966 - alltså för 42 år sedan!) och dess innehåll lär ju inte ha förändrats. Alltså måste det trots allt vara jag som genomgått en viss förändring.
Häromdagen lyssnade jag på Coldplays senaste, Viva la Vida, som med Brian Enos hjälp blivit en riktigt bra platta. Detta trots att den vid första genomlyssningen kan verka ganska anonym - det tar en stund att upptäcka godbitarna. Bland annat fastnade jag för en låt som börjar ganska stillsamt och sedan växer till en riktigt svultstig komposition. Sträckte mig efter skivomslaget och noterade att låten hette, kort och gott, "42".
"42" - det är ju förstås en siffra som väcker vissa associationer. Åtminstone för den som kan sin Douglas Adams. "42" är ju förstås svaret på frågan om livet, universum och allting. Med tanke på texten -
Time is so short and I'm sure
There must be something more
- så ligger det ganska nära till hands att tänka sig att titeln är en referens till Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Sedan upptäckte jag att det även finns en Coldplay-låt som heter Don't Panic! och därmed undanröjdes alla tvivel...
Hursomhelst så får alltså kopplingen mellan meningen med tillvaron och det magiska talet 42 just under det gångna året en extra dimension för oss som är födda 1966. Själv var Douglas Adams inte 30 fyllda när han skrev böckerna om Artur Dent så för honom fanns antagligen inte kopplingen till ålder. Adams dog i början av 2000-talet, före sin femtioårsdag, och lär inte ha lämnat någon djupare föklaring till att det blev just 42, men det är antagligen ganska ovidkommande. Det viktiga är att komma ihåg vad 42 är. Somliga blandar ihop det där... 42 är alltså svaret på frågan om livet, universum och allting, men vad hur själva frågan lyder har ingen lyckats klura ut ännu. Det är liksom Adams poäng. Hur vi än anstränger oss får hålla till godo med 42. Och det kanske inte är så illa ändå...
För att avsluta det här långa, förvirrade och totalt meningslösa inlägget på ett värdigt sätt ska jag be att få dela med mig av den kunskap som jag nyss inhämtat på nätet och som onekligen lägger ytterligare en dimension till... Ja, till hela tillvaron. Douglas Adams har förutom att - på sin 42-årsdag! - ha deltagit som gästmusiker på en konsert med Pink Floyd också skrivit - jo det är sant... två av de tretton avsnitten av - Doktor Snuggles!! Där ser ni - allting hänger ihop!
Att skapa eller inte skapa...
Det är väl knappast förvänande att det är på det viset. Med tanke på allt vi ska hinna med i vår vardag och det digra utbudet av medier som på bara en knapptrycknings avstånd smidigt och enkelt fyller våra hjärnor med lagom doser information och distraktion, så är det lätt att välja bort vissa saker. Om man plockar ner gitarren från väggen så stör det antagligen någon annan familjemedlems TV-stund eller telefonsamtal och det är ju otroligt jobbigt att plocka fram oljemålningsprylarna. (För att inte tala om när de ska plockas undan igen!) Nej, då är det betydligt enklare att slänga sig i TV-soffan. Eller lyssna lite på radio.
Eller så kan man ju, om man orkar, läsa lite. Nästan 80% av svenska folket har iallafall nån gång under året läst en bok. Så än är det en bit kvar tills vi sänkt oss till nivån hos den där lille fete fotbollsspelaren som på frågan om han läser böcker svarade att "nej, så sjuk har jag aldrig varit". Fast det är väl en helt annan problematik...
Samtidigt misstänker jag att undersökningen missar en hel del skapande. I synnerhet det som faktiskt sker framför datorskärmen. En av mina söner pysslar till exempel emellanåt med att skapa väldigt snygga och roliga små gubbar i diverse ritprogram. Själv skriver jag inga dikter men däremot en massa tankar på den här bloggen. Och det är väl också ett slags skapande. Eller?
Denna bild har jag skapat själv. Utan hjälp av datorer. (Jag vet inte riktigt vad den företäller så det är nog konst.)
På tal om skapandet och den förhöjda känsla som förknippas med att göra något eget, så kommer det i särklass bästa citatet på detta tema från - The Simpsons. Det är när Homer har skrivit en sång som handlar om hur mycket han hatar sin granne Ned Flanders, och denna låt blir en riktig landsplåga som ständigt hörs i radio, som han utbrister:
"I've come to hate my own creation! Now I know how God feels!"
