Klockan är halv fem på eftermiddan och jag har just gått och tänt en massa lampor. Det är mörkt. I och med den där tillbakaflyttningen av klockan i söndags så blir det så påtagligt att den mörka årstiden är här. Det hjälper liksom inte att solen har lyst hela dagen, kvällen kommer liksom ramlande över en...

Plötsligt slog det mig hur det måste vara att bo i Luleå just nu...
Jag var där i början av juni och då var det ljust. Ljust så man fick funderingar om hur det påverkar de som lever där. Jag var på ett slags konferens i bara några dagar, men hann ändå få lite olustkänslor. Egentligen är det ju barockt att längta efter mörker i början av juni, men det var nåt bisarrt över hela stan och det där eviga ljuset...


Luleå, juni, midnatt

Jo, Luleå är en ganska absurd stad. Själva stadskärnan är en osannolik blandning av alla typer av byggnader och arkitektur. Och även en blandning av alla slags människor. Några av de mer originella Luleborna har hade saker att säga oss. En kväll var vi en fyra-fem personer som hade stannat framför några valaffischer på Storgatan och stod och diskuterade partiernas strategier. Då kom det plötsligt fram en farbror, pekade på en i sällskapet och sa: ”Jag har röstat på er!” Viss förvirring uppstod eftersom den han pekat på faktiskt varit högst politiskt engagerad i sin hemstad, men vi insåg att denne man knappast kunde känna till det. Medan vi samlade oss för att svara tillade mannen med ångerfull, nästan ångestladdad stämma ”Var det dumt??”

Sent en kväll, när solen lyste oförtrutet över Luleå, var vi på utflykt till en gammal kyrkby som är utpekad som världsarv. Och visst var det fint och trevligt på alla sätt men även här lurade det absurda runt hörnet. Denna gång i form av en kollektomat – 2000-talets innovation för den moderna kyrkan. Bli inte förvånad om myntklirret i kollekthåven framöver allt oftare ersätts av ett frammumlat ”tar ni kort?” …

 

Men det slutliga kvittot på att det här ju faktiskt är Staffan Westerbergstaden och att här kan man inte förvänta sig samma slags tråkiga vardagslogik som på andra håll, det fick jag när jag klockan två på eftermiddagen mötte en man mitt på Storgatan med rufsigt kritvitt hår och stort skägg. När han fick syn på mig så sken han liksom upp. Så skrattade han till och sade med en slags hjärtlig ton: ”Ha ha! Du ser ut som en fraktal!”

 

fraktal

 

Jag misstänker att det är ljuset det beror på. Att leva i en stad där det inte blir mörkt förrän till hösten måste göra nånting med folk. Det finns nåt spännande i det absurda, nästan surrealistiska Luleå, men efter tre dar längtade jag faktiskt hem till det trygga östgötska junimörkret.

Men nu, när höstmörkret faller... nej, jag längtar inte till Luleås sommarljus, men definitivt inte heller till det mörker som de har där nu... Jag trivs nog egentligen rätt bra på min egen breddgrad. Det är lite mysigt när det mörknar klockan fyra, faktiskt. Och lagom!