Innan jag somnar på kvällen vill jag gärna varva ner med nånting som inte kräver vare sig tankeverksamhet eller engagemang. Gamla serietidningar till exempel. Min fru funkar tvärtom. Hon har en tendens att börja småprata om jobbiga saker som världspolitik och sociala orättvisor innan hon somnar. Sedan är det jag som kan bli liggande vaken en bra stund, funderande över världsläget, medan hon ligger och sover sött.

Igår kväll berättade hon om ett sällsynt tydligt exempel på hur totalt bizarr världen egentligen är. Hon hämtade det från två påföljande inslag i radions nyhetssändning.

Det första inslaget handlade om Dr Denis Mukwege som fått Olof Palmepriset för sitt arbete med våldtäktsoffer i Demokratiska Republiken Kongo. Eftersom våldtäkt används som strategisk krigsföring i Kongo-Kinshasa tar Mukweges sjukhus emot tio våldtagna kvinnor om dagen och ändå täcker det långt ifrån vårdbehovet eftersom betydligt fler än så våldtas dagligen. Och då handlar det om kvinnor - flickor - i alla åldrar...
Och så raskt över till nästa nyhet... Hockeyproffset Zetterberg har skrivit på ett nytt tolvårskontrakt värt - 570 miljoner kronor! Eller som Sveriges Radio konstaterar: eftersom hockeyspelarna i snitt spelar tjugo minuter per match har Zetterberg en timlön på 1,7 miljoner. Vad gynekologen Mukwege och hans kollegor har i timmen när de dagarna i ända står och försöker rädda fysiskt och psykiskt sönderslitna småflickor har jag ingen aning om, men Palmepriset är i alla fall på hela 75 000 dollar. Det vill säga nästan 600 000 kronor...

Men det här kan man väl inte jämföra??? utbrister nu Vän av Ordning. Nä, man kan väl inte det kanske... Eller kan man? Hockey gör sig ju onekligen så mycket bättre i TV och kan ju därför bära sina egna kostnader på ett helt annat sätt än gynekologiska operationer. Så det är väl logiskt att hockeyproffsen får rejält betalt? Åtminstone är det logiskt i den totalt bizzara värld vi lever i...

László Gönczi fångade in den bizarra tillvaron i en inledare i fria tidningen häromdagen där han leder i bevis att finanskrisen egentligen inte är något annat än ett "låtsasproblem" att fokusera på istället för de verkliga problemen, det vill säga globala miljöhot och orättvisor. Vad Gönczi säger i sin korta text är att allt beror på perspektivet och hur man räknar. Eller med andra ord: det handlar om vem som har rätten att formulera problemet, att bestämma vad som är viktigt och värt att bry sig om.

Så när jag ligger där i mörkret och funderar över den bizarra tillvaron - medan min älskade sover gott intill - så tänker jag att ett litet steg på vägen mot en mindre bizarr värld ändå måste vara att vi tar oss rätten att tänka på andra sätt, att kräva att få vara med och definiera vad som är viktigt. Kan vi inte göra något annat så kan vi ändå börja med att våga ställa frågan Vad är egentligen problemet?