I förra veckan var jag och pratade genus på ett seminarium i Linköping. Nu ser jag mig ju inte som "genusforskare" vilket somliga anser att man måste vara för att få uttala sig om hur genus skapas kulturellt och socialt och vad det egentligen betyder för hur vi beter oss. Att jag inte definierar mig som genusforskare beror på att jag ser genus som en aspekt av socialt samspel och kulturellt formade samhällsstrukturer. Men en viktig aspekt!
Så jag var alltså inbjuden för att lägga lite genusperspektiv på hur våra stadsmiljöer planeras. Det kändes som ett lyckat seminarium med en engagerad samling arkitekter, planerare och andra. Det som alltid är lite fascinerande när man pratar om genus i relation till planerandets yrkeskulturer är att det alltid finns några kvinnor i församlingen som blir provocerade av att höra det som är allmänt känt; att kvinnors arbete inte värderas lika som mäns arbete, att kvinnor tilldelas och tar ett större ansvar för hem och barn, att det alltid är kvinnan som tilldelas "könsegenskaper" medan mannen är den dolda normen som mänskligheten ("MANkind") vilar på...



Anledningen till att några kvinnor blir provocerade är att de inte känner igen sig i beskrivningen. För det här är ju inte någon beskrivning på individnivå utan en beskrivning av strukturer som etablerats under århundraden och som det inte bara går att skak av sig i ett nafs, även om man skulle vilja. Och det är klart att en 27-årig barnlös arkitekt i karriären inte upplever könsskillnader på samma sätt som en 50-årig invandrad flerbarnsmamma... Men det är just det här - att genus hela tiden samspelar med en massa andra faktorer som dessa provocerade kvinnor i karriären har så svårt att ta till sig. De vill inte prata om strukturer utan om individer. Och visst kan man diskutera vad strukturerna där bakom egentligen betyder, och visst har de olika betydelse för olika människor - men de finns där lik förbannat! Som forskare kan jag presentera statistik och peka ut exempel, men när jag möter skeptikerna och deras personliga erfarenheter måste man mötas på ett annat plan, och det är inte alltid så lätt.

Och det är klart att det blir ännu mer provocerande när en man kommer och pratar om det här... Det är nånting av ett moment 22 över mäns intresse för genusfrågor. Antingen kan vi på traditionellt sätt skjuta över genusfrågorna till kvinnorna och anse att det är de som har "något  att vinna" på att diskutera dem. Eller så kan vi börja försöka sätt fokus på genus som nånting som rör både kvinnor och män - och då är vi plötsligt lite påpassade, ibland till och med misstänkliggjorda. Ska man ta i genusfrågor som man så måste man vara i det närmsta fri från manliga later, oreflekterade fördomar och leva ett vardagsliv som saknar alla spår av traditionell arbetsdelning (dvs man måste vara händig på alla nivåer). Ibland känner jag att det är inte konstigt att så många män väljer bort att se genusproblematiken - man (!) är helt enkelt rädd att blotta sig som ofullkomlig man. En av de främsta manliga genusforskarna, australiensaren Robert Connell, drog nyligen konsekvenserna av det här. Eller hur ska man tolka att han numera heter Raewyn?

Men inte kan det vara så att man måste vara kvinna för att få prata om genus! Jag tänker fortsätta hävda att genusfrågorna rör oss män minst lika mycket och det tänker jag hävda trots att det oftast är jag som tvättar bilen medan min fru är den som håller koll på barnens kläder... Vi jobbar på det, men vi har också ett arv att bära på. En början är väl ändå att vi faktiskt allt mer lägger märke till hur vi  skapar genus i vår vardag. Vi går inte längre på att Legomamman och Legoflickan ska vara i Legoköket medan Legopappan kör Legobilen och Legomotorcykeln. Och vi kanske inte köper den där boken om barnkalas som slår fast att pojkar och flickor alltid gör olika saker...