Ovanstående citat är hämtat ur en bok som följt mig genom livet, nämligen Våra dumma vänner i naturen av Lasse O'Månsson. Som 12-åring hittade jag den i min pappas bokhylla och insåg genast att här fanns en alldeles speciell slags humor som passade mig perfekt. När jag städade bokhyllan häromdagen började jag bläddra i den och fick syn på Madame Vetts frågespalt. Jag hajade till lite när jag läste just det ovan citerade. När jag var liten var den fiktiva frågeställaren en gammal dam som berättade om sin lika urgamle make: "Han är 42 år, har begynnande flint och passar egentligen inte ihop med möblemanget." Nu insåg jag att det där skulle ju kunna vara skrivet av min egen fru! Ja, nu hoppas jag att hon inte går och grunnar på just en sån här frågeställning, men beskrivningen skulle kunna vara en beskrivning av mig år 2008. Ja, det där med möblemanget vet jag inte riktigt - men 42 år och begynnande flint... Det är på pricken! Boken (en pocket i Delfinserien utgiven 1966 - alltså för 42 år sedan!) och dess innehåll lär ju inte ha förändrats. Alltså måste det trots allt vara jag som genomgått en viss förändring.

Häromdagen lyssnade jag på Coldplays senaste, Viva la Vida, som med Brian Enos hjälp blivit en riktigt bra platta. Detta trots att den vid första genomlyssningen kan verka ganska anonym - det tar en stund att upptäcka godbitarna. Bland annat fastnade jag för en låt som börjar ganska stillsamt och sedan växer till en riktigt svultstig komposition. Sträckte mig efter skivomslaget och noterade att låten hette, kort och gott, "42".

"42" - det är ju förstås en siffra som väcker vissa associationer. Åtminstone för den som kan sin Douglas Adams. "42" är ju förstås svaret på frågan om livet, universum och allting. Med tanke på texten -

Time is so short and I'm sure

There must be something more

- så ligger det ganska nära till hands att tänka sig att titeln är en referens till Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Sedan upptäckte jag att det även finns en Coldplay-låt som heter Don't Panic! och därmed undanröjdes alla tvivel...

Hursomhelst så får alltså kopplingen mellan meningen med tillvaron och det magiska talet 42 just under det gångna året en extra dimension för oss som är födda 1966. Själv var Douglas Adams inte 30 fyllda när han skrev böckerna om Artur Dent så för honom fanns antagligen inte kopplingen till ålder. Adams dog i början av 2000-talet, före sin femtioårsdag, och lär inte ha lämnat någon djupare föklaring till att det blev just 42, men det är antagligen ganska ovidkommande. Det viktiga är att komma ihåg vad 42 är. Somliga blandar ihop det där... 42 är alltså svaret på frågan om livet, universum och allting, men vad hur själva frågan lyder har ingen lyckats klura ut ännu. Det är liksom Adams poäng. Hur vi än anstränger oss får hålla till godo med 42. Och det kanske inte är så illa ändå...

För att avsluta det här långa, förvirrade och totalt meningslösa inlägget på ett värdigt sätt ska jag be att få dela med mig av den kunskap som jag nyss inhämtat på nätet och som onekligen lägger ytterligare en dimension till... Ja, till hela tillvaron. Douglas Adams har förutom att - på sin 42-årsdag! - ha deltagit som gästmusiker på en konsert med Pink Floyd också skrivit - jo det är sant... två av de tretton avsnitten av - Doktor Snuggles!! Där ser ni - allting hänger ihop!