Jag såg i en kommentar på en blogg att jag - tillsammans med 350 andra akademiker - blivit utnämnd till "skolkommunist". Anledningen är det upprop mot kampanjhistoria som bland annat resulterade i en debattartikel i DN i veckan. Att uppropet skulle leda till sådana reaktioner från några mindre kritiskt tänkande individer var förstås väntat eftersom ordet kommunism är som ett rött skynke för somliga.

Nu handlar det ju absolut inte om att skrida till någon slags försvar för kommunismen. Tvärtom. Kommunistiskt styrda regimer har präglats av just den överstatlighet som uppropet värjer sig mot.

Kampanjen "Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" som drivs av Forum för levande historia på regeringens uppdrag ska "informera" om brott som begåtts av tre kommunistiska regimer. För mig som historiker är detta synsätt ganska skrämmande. Historia handlar inte om "information" utan om kritiskt tänkande! Historia är inte något fixt och färdigt som kan "läras ut", det handlar inte om någon slags förmedling av hur det egentligen var.

Man förstår att för vissa människor, vars hela världsbild bygger på att tillvaron kan delas upp i rätt och fel, sant och falskt, är det viktigt att värna bilden av att historien ligger trygg och oföränderlig bakom oss. Att det går att säga vad som var fel och vad som var rätt. Det finns antagligen en slags trygghet i att tänka så.

Men av en demokratisk regering förväntar jag mig något annat. I Sovjetunionen kunde man "informera" folket om vad som var rätt och vad som var fel. I det demokratiskt styrda Sverige inbillade jag mig att diskussion och mångfald var honnörsord.

I sin romansvit Vargskinnet har Kerstin Ekman definierat historia som "en anordning av minne och dikt som fått stelna i en form" (Skraplotter s.207). Det är en formulering som säger mycket om vad historia är. Det akademiska historieämnets uppgift är att undersöka formen med den stelnade historiegeggan. Att inte bara svälja historiegröten utan att peta i den och försöka utröna vad det finns för olika beståndsdelar i den och hur de är blandade.

Kommunismen kan beskrivas som en utopisk idé som efterhand förvandlades till en fruktansvärt destruktiv kraft i strävan efter makt och kontroll. Ungefär det samma skulle kunna sägas om kristendomens roll från korstågen till kolonialismen. Att kommunismens idé om ett jämlikt samhälle, stöpt i 1800-talets snabba samhällsomvandling, förvandlades till terror och våld i 1900-talets ideologiska krig är välkänt. Få förnekar de vidrigheter som ägt rum i kommunismens namn, precis som bara ett fåtal knäppgökar förnekar nazismens brott. Men vad är syftet med att lyfta fram kommunismen, och bara kommunismen, i termer av "information"? Hur gynnar det ett kritiskt tänkande? Hur ska elever kunna förstå de strukturer, mekanismer och processer som leder till terror och övergrepp - och som fortfarande gör det, ibland under kommunistisk flagg, ibland under "demokratisk" - om kommunismen lyfts ut som enskild fråga?

Jag kan inte förstå regeringens satsning på annat sätt än att det handlar om att styra undervisningen ideologiskt. Precis som i totalitära staters styrning av vad som är "sant" respektive "falskt" görs det i termer av "information", till skillnad från "diskussion". Vem ska skriva historien? Vem bestämmer vad som är sant? Är det regeringens uppgift? Eller är det vad varje kritiskt tänkande medborgare bör ägna sig åt i det vardagliga mötet med mediebilder, åsikter och påståenden?

Enligt regeringen ska lärare alltså förmedla fakta (inte skapa diskussion) om kommunistiska regimer och deras övergrepp, till våra gymnasieelever. Men samtidigt finns det tydligen inget intresse av att bojkotta OS-invigningen i Peking... Nej, för idrott och politik hör ju inte ihop. Oooo nej! Och så måste vi ju tänka på våra kinesiska handelskontakter...