En gång när jag var liten - jag var väl kanske tio eller elva år - försökte jag göra en "föränderlig teckning". Jag hade fått en idé om att på något sätt fånga tidens gång, genom att rita ett landskap och sedan, gradvis, sudda ut det jag ritat för att ersätta det med nya saker. Precis som i verkligheten alltså.

 

Jag började med ett ganska vilt, orört, landskap,  symboliserande "nån gång för länge sedan". När jag skapat berg, vatten, träd och lite djur kom min pappa förbi och sade något om att det var en fin teckning. Sedan vidtog dock suddandet: små hus dök upp och försvann liksom en del människor - först jägare i djurhudar men efterhand förvandlade till cyklister och villaägare.

 

Jag måste ha kommit fram till 1970-talet eller så när min pappa åter kom och tittade. Jag  minns så väl hans utrop: "Va! Har du suddat ut den fina teckningen!?" För på sjuttiotalet var skogen borta, bergen sprängda, husen rivna och det som återstod var grävmaskiner, bilar och en och annan byggnadsarbetare. Ur detta växte det så småningom fram ett landskap av skyskrapor innan jag tappade intresset för alltihop.

 

 

När jag tänker på den här händelsen så är det många saker som slår mig: att jag uppenbarligen redan då hade nån slags intresse för tidens gång relaterat till rummet, att jag tyckte att det var fullständigt naturligt att det vilda naturlandskapet raderades till förmån för framtidens stadslandskap (verkligen ett barn av det moderna projektet!) men framför allt är det nog att jag så tydligt minns hur uppbragt min far blev när han förstod att jag suddat ut vad han uppfattade som ett färdigt konstverk! I min värld var det bara en fas på väg mot nåt annat…

 

Jag kommer att tänka på en annan teckning som jag gjorde flera år tidigare. Att jag minns den beror på att den var min första publicering. Fyra år gammal fick jag se mitt verk tryckt i Norrköpings Tidningars avdelning ”Ritblocket”. Teckningen föreställde en traktor med ett hölass bakom. Jag minns faktiskt – eller tror mig minnas – när jag ritade den. Sådana ekipage passerade vår lilla stuga där vi tillbringade somrarna, och jag inbillar mig att jag ritade av den på plats, så att säga.

 

 

Jag minns också att jag inte tyckte att traktorn blev riktigt bra – eller om det är en senare bedömning jag gjort – förmodligen för att framhjul och bakhjul var lika stora på min teckning. ”Hölass är en vanlig syn i bärgningstider” hade redaktören kommenterat under bilden. Detta var i ingången till sjuttiotalet och några år senare skulle jag alltså sitta och rita höghus och asfalt…

 

Jag vet inte riktigt varför och jag vet inte riktigt hur, men i de här två händelserna inbillar jag mig att jag har en nyckel till hur jag faktiskt uppfattade världen när jag var barn. I backspegeln blir de här två teckningarna; en statisk, bevarad och en föränderlig, raderad och förkommen, viktiga knytpunkter till mitt eget diffusa förflutna. Men det enda som finns kvar är lokaltidningens reproduktion av min traktor med dåligt dimensionerade hjul. I övrigt kan jag inte komma åt nånting alls, utom det som finns i min hjärna,  filtrerat genom lager av decennier. Det mesta utsuddat och omritat. Precis som verkligheten.

 

 

---

 

[Jag dubblerar nu inläggen på Matzoves parkering]

Jaha, så var det dags för sommartid igen. Klockan ska vridas fram en timme, eller om det var tillbaka…

Det finns nån sån där minnesramsa, att man ska ställa fram klockan när man ställer fram trädgårdsmöblerna, eller om det var att man ska ställa in möblerna och ställa in klockan??

Såna där ramsor funkar ju aldrig... När jag var liten fick jag lära mig att alldrig stavas aldrig med ett L och altid stavas alltid med ett L. Eller hur det nu var. Jag fick också lära mig att 30 dagar har september, april, juli och december, 28 en allen (vilken då??), alla de övriga 31… Nä, det funkar inte heller. Nyårsafton försvinner på det viset…

Nu är det ju alltså bara en timme som försvinner - tror jag - men det är ju illa nog! För var håller den timmen hus hela sommaren? Inte förrän i oktober får vi den tillbaka och då sover vi ju bara bort den. Inte har man någon nytta av en extra timme i oktober!

Om man tänker sig att man lever i åttio år så innebär det att man blir berövad på hela åttio timmar som man bara sover bort i höstmörkret. Det är två hela arbetsveckor. Om man bara kan identifiera de ansvariga för den här ordningen så måste det väl gå att avkräva dem någon form av ersättning? Jag förstår inte att detta bara får fortgå år efter år!

Eller kan man helt enkelt vägra ställa om? Funderar på att bara ställa fram klockan en halvtimme nu och sen behålla den tiden året om! Jag menar, en halvtimme hit eller dit spelar väl sällan någon roll??

En man vigde sitt liv åt att odla fram världens största jordgubbe. Hans far hade redan från att han var mycket liten styrt honom mot denna livsuppgift. Redan innan han lärde sig gå hade hans pappa visat honom bilder av jordgubbar i olika storlek. Han hade tidigt fått lära sig att storleken var det som räknades, och hans första ord var följaktligen ”störst”.

Under hela hans uppväxt hade hans tillvaro cirklat kring odlingsbetingelser; ljus, jordmån, bevattning, gödsling… Nu var han till åren kommen, hans far var död sedan länge, och efter ett helt liv av experimenterande hade han nu fått fram en jordgubbe med en diameter av otroliga 1, 23 meter!

Tillsammans med jordgubben reste han nu till världens största odlarmässa, där världens största jordgubbe skulle utses. Säker på att ha segern som i en liten ask blev han mycket förvånad då hans jodgubbe dömdes ut redan i första tävlingsmomentet. Skälet enligt tävlingsjuryn var att mannens jordgubbe inte var röd.

Mannen hade bara en sak att säga:

”Vad betyder ’röd’?”

Dagens lokaltidningsbesvikelse är en helt fantastisk blogg som får mig att känna mig otroligt kluven. Bloggen samlar alla dessa notiser från lokalpressen där någon av en eller annan anledning känner sig felbehandlad, upprörd, förfördelad, besviken eller rent av förbannad på grund av något som drabbat dem personligen. Det alla dessa människor har gemensamt är att de och deras historia på ett eller annat sätt hamnat i den lokala avisan. Ofta är de fotograferade tillsammans med något slags bevis på att de har fog för sin upprördhet.

Det är lätt att skratta åt dessa historier. Bara jag ser rubriken "400-årig stubbe beskjuten" börjar jag fnissa okontrollerat. Och när jag sedan ser bilden på den upprörde markägaren som med stirrande blick pekar ut märket efter vad som tros vara prickskytte, då vrider jag mig fullkomligt i skrattkramper. Det bara blir så. Det är inget jag kan kontrollera.

Favoriten är nog mannen som fick en gammal tjugolapp tillbaka i växel. Det räcker inte att han kan byta den mot en giltig på banken; någon har gjort fel och mannen kräver upprättelse! Artikeln är förstås inte komplett utan bilden på mannen som med bister uppsyn håller fram två tjugor - en gammal, ogiltig, och en ny! Varsågod och jämför själv! Se här att det är lätt att bli lurad!

Men någonstans känner jag att jag nog inte borde skratta. Det är faktiskt synd om - nåja, de flesta av - dem som förekommer på sidan. De har faktiskt upplevt sig så förorättade att de känt sig tvungna att kontakta lokala medier för att få berätta för andra vad de känner. Eller tänker de kanske att de kan få upprättelse genom att gå ut med sin historia? Ja, det är inte lätt att veta vad som ligger bakom, men man kan konstatera att det finns en kategori människor som kontaktar lokaltidningen när de fått en sten i salladen istället för att gå tillbaka med salladen till butiken. Jag är lite fascinerad över att de gör så.

Samtidigt har jag en mycket obehaglig känsla av att jag skulle kunna ha varit en av dem. Jag kan leva mig in i hur det känns att vara kränkt. Också jag har drabbats av orättvisor. Skillnaden är att jag aldrig kontaktat lokalpressen. Men jag kan inte känna mig riktigt säker på att jag inte en dag själv står där på bild i lokaltidningen, med bister uppsyn och en eller annan defekt produkt i näven.

Det är nog bäst att jag fortsätter skratta, innan skrattet fastnar i halsen.

"Den som kommer till Tecla ser mycket lite av staden bakom planken, säckvävsskydden, byggnadsställningarna, armeringsjärnen, gångbräderna [...] Vid frågan: 'Varför pågår byggandet av Tecla så länge?' fortsätter invånarna bara att hissa upp hinkar, sänka ner lod och röra långa penslar upp och ner. 'För att hindra förstörelsen att börja', svarar de."

Tecla är en av de städer som Italo Calvino beskriver i boken De osynliga Städerna, en bok där han lyckas fånga in snart sagt varenda aspekt och tema som man kan diskutera kring städer. Jag återkommer ständigt till den boken och varje gång upptäcker jag nya infallsvinklar på staden som fenomen. I staden Tecla har Calvino, trots att det snart är fyrtio år han skrev om den, fångat in något centralt för vår tid. Tecla är en stad som ständigt byggs. (Om man googlar på Tecla så får flera träffar på Tecla som en underjordisk stad, men detta beror på att ett fel i baksidestexten till Bonniers svenska utgåva hela tiden reproduceras. Den underjordiska staden heter Argia.)

Teclas stora gåta är varför staden hela tiden byggs och varför invånarna fruktar att staden ska läggas i ruiner ”så snart byggnadsställningarna tas bort”. Tillfrågade om detta svarar de ”brådskande och med låg röst: ’Inte bara staden.’”

Den undrande får till slut svaret på vilken plan byggandet följer:

”Vid solnedgången upphör arbetet. Natten faller över byggplatsen. Det är en stjärnklar natt. ’Där ser du planen’, säger de.”

Det Calvino beskriver kan utan allt för mycket ansträngning tolkas som vår tids tilltro till den ständiga tillväxten. Det som inte växer förfaller, är en tanke som länge nog präglat det västerländska tänkandet, men en tanke som nu är i akut behov av omprövning. Det går inte att förneka att ekonomisk tillväxt fortfarande bidrar till att göra tillvaron lite drägligare för många människor runt om i värden, men det finns också mycket som pekar på att vi i den så kallade västvärlden har passerat en gräns där ständig tillväxt inte längre höjer vår livskvalitet. Tvärtom börjar en alltmer pockande miljö- och klimatproblematik sätta stora frågetecken för den starka tillväxtdiskursen. Visst behövs tillväxt i världen, men vi måste omvärdera dess innehåll och syften!

 

En annan av Calvinos städer, Ottavia, kontrasterar mot Tecla. Planen utgår inte från stjärnorna, utan från avgrunden. Ottavia är konstruerad som en svävande spindelvävsstad: med hjälp av rep, kedjor och hängbroar svävar staden i mellanrummet mellan två branter. ”Under en finns ingenting på hundratals och åter hundratals meter: några moln svävar förbi, och ännu längre ner skymtar man klyftans botten.”

 

Nätet är det som håller staden uppe och som gör den möjlig att färdas genom. Under nätet hänger invånarnas boningar och allt annat som behövs för livet i staden. Staden är inte statisk, men avgrunden avgör hur staden kan utvecklas. Calvinos poäng går inte att missa:

 

”Svävande över avgrunden är invånarnas liv i Ottavia mindre osäkert än i andra städer. De vet gränsen för vad nätet kan bära.”

Precisering av det slitna uttrycket "Smaken är som baken":

- Bekväm att sitta på om än lite luddig
- Väldigt svårt att skärskåda och bedöma kvaliteterna hos den egna
- Något vi inte funderar så mycket över förrän någon ger oss en rejäl spark...

Igår var det 96 år sedan min farfar föddes. Han dog för sexton år sedan, på dagen åttio år efter sin födelse.
Även om det är länge sedan jag träffade min farfar finns han ständigt nånstans i bakhuvudet. Det finns ett gammalt visdomsord, från nån gammal indian eller så, som handlar om att kroppen är en buss som förfäderna åker i. Eller hur det nu var. Farfar är hursomhelst med på resan och det finns en trygghet i det som jag bär med mig genom livet.
Den här bilden på farfar är tagen långt innan jag föddes. Ändå är det på något sätt så jag minns honom. Farfar hänger ihop med den östgötska landsbygden och naturen. Jag tror att han ännu idag sitter så här, nånstans, och tittar ut över landskapet.

Så var det september, den där månaden när allt ska dras igång, fixas och donas... (Varför känns det som om jag skrivit om detta förr..?) Den här hösten har varit mer påfrestande än vanligt, med en del beslut som kommer att påverka livet framöver. Och då är det inte bara valet jag tänker på, även om det är tillräckligt oroande...

Att det har varit dåligt med bloggandet hänger förstås samman med att humöret och orken inte hela tiden varit på topp den senaste tiden, men nu börjar saker och ting falla på plats och det artar sig att bli riktigt bra framöver!

Men det jag vill skriva om just nu är hur fantastiskt roligt det känns att börja undervisa igen efter en period av bara enstaka enföreläsningsinsatser här och där!
Mitt i bedrövelsen över opinionssiffror och annat känner jag mig upplyft över mötet med studenterna! Att möta dessa unga människor med uppriktigt intresse för samhällsutveckling och frågor om välfärd, demokrati och integration, det skapar ett hopp inför framtiden som lyfter en! Jo, visst finns det fortfarande äldre studenter, men i den här gruppen är alla under 30, och det känns som en ynnest att få vara med i utveckligsprocesserna hos människor som faktiskt är de som ska forma framtiden!

Som forskare kan man ibland undra vem det är man talar till, skriver för, och vart det i det långa loppet leder. Men när man står inför studenterna blir det tydligt att det finns en mottagare och en dialog. Jag hoppas innerligt att jag kan ge studenterna något litet att ta med sig och att jag kanske, kanske kan bidra till att framtidens beslut blir lite klokare än många av de beslut jag studerar i min forskning...

För mig gör det den mörka hösten lite ljusare!

Aknni sdkriba rm nytsj yrtam atyy yiyya op tankjrtntbbotnfdryn

Kan nbi sjtuva en test yran att titgta lop tabnherbntbotrndet5

Kan ni sktribv´vba en text utan att rita på tabgentbirdet

Kan ni skrivba eb rtext utan att titta op yankemnteboerdet

Ksn ni sjruva en text utanb att tutta op tanbgebtrvoirdet

Kan ni skriva en text utan att titta på tangentbordet?

 

Jag kan inte. Uppenbarligen. Den sista meningen skrev jag medan jag sänkte blicken mot tangenterna. Tangentfuskare, såg jag i Språktidningen att alla vi skrivmaskinsamatörer kallas, vi som tittar lika mycket på tangentbordet som på bildskärmen.

 

Men om jag övar så kanske jag kan lära mig så småningom. Jag misstänker att min arbetsställning skulle förbättras om jag slapp sitta och snegla mot tangenterna medan jag skriver. Jag kanske skulle skaffa ett sånt där tangentbord med helt svarta tangenter? Det lär vara ett effektivt sätt att lära sig tangentbordet utantill.

 

Men jag befarar att de ergonomiska vinsterna skulle uppvägas av att min mentala hälsa kraftigt skulle försämras under övningarna…

Det är alltid lika fascinerande att kommunicera med datatekniker... Här är ett par favoritsvar som jag fått från datorsupporten på jobbet.

Jag hade problem med att publicera saker på webben och fick följande klara och tydliga förklaring från supporten:

"Eftersom det ser ut att vara löst nu har jag lite svårt att se exakt vad som var fel. En kvalificerad gissning är dock att något inte fanns publicerat i den avdelning det ansåg sig ligga. Eftersom det fram till för någon månad sedan fanns ett fel som gjorde att även avpublicerade saker kunde visas har det här dock inte varit ett problem tidigare."

Att "något" anser sig ligga nånstans där det inte finns ger nästan lite religiösa vibbar... Och visst är det intressant att så länge det var fel så var det inte ett problem!

 

Vid ett annat tillfälle undrade jag hur sökfunktionen för att hitta folk på universitetet kunde vara så otroligt usel. Även det fanns det svar på:

 

”Tyvärr så är det så att i stort sett all information som finns/syns på Sök en anställd kommer från vår LDAP-katalog. Den i sin tur populeras av information som vi får från olika enheter. Detta är information som vi inte kan styra över. Det som saknas är en bättre mappning mellan avdelning och institution. Det finns planer på att byta ut tjänsten Sök en anställd till en tjänst som är mer informativ. Men tiden för detta vet vi inte.”

Eller som en kollega så träffande tolkade svaret: tjänsten är dålig för att den är dålig, och för att bli bra borde vi byta ut den mot en bättre.

Det är skönt med raka besked!

Inte trodde jag väl att jag skulle blogga om kungabröllop men nu känner jag att jag måste kommentera en sak som har med det där att göra...

Jag såg en annons för kaffe, minns inte vilken sort det var men det handlade i alla fall om en särskild produkt framtagen just för prinsessbröllopet. Kaffet ingår i "Den Officiella Bröllopsserien" vilket visar sig vara en lång rad produkter av varierande karaktär. Sjutton företag har fått tillstånd att rida på bröllopsvågen genom att lansera "bröllopsrelaterade" produkter. Motprestationen är att en del av intäkterna ska gå till Kronprinsessparets bröllopsstiftelse, vars ändamål är att ”motverka utanförskap och främja god hälsa bland barn och ungdomar i Sverige”.

När man hör ordet "Utanförskap", då börjar varningsklockorna genast ringa. Det är ett ord som liksom tassar runt omkring nånting annat. Något som antagligen beskrivs bättre i termer av maktlöshet, isolering, främlingskap... fattigdom...  Men det där är ju så besvärliga ord...
Det luddiga utanförskapsordet förpackar alltihop i ett snyggt och begripligt paket. Man slår fast en norm, ritar en cirkel på marken och säger att om man står utanför cirkeln så är det inte bra. Målet är att alla ska in i den där cirkeln, och då kan det väl passa med lite filantropi..?
Men ordet utanförskap mörkar maktrelationer och ojämlikhet och förstärker föreställningar om vi och dom, om rätt och fel. Precis som alla buzzwords som plötsligt finns överallt gör det ingen större nytta så länge man inte diskuterar vad det egentligen betyder.

Tidningen Råd&Rön har försökt ta reda på vad bröllopsstiftelsens pengar egentligen ska användas till, men det verkar väldigt svävande och oklart. En av stiftelsens ledamöter säger att pengarna ska gå till organisationer "som är vana att arbeta inom de områden som stiftelsen stödjer", vilka områden det nu är...
Stiftelsens representant säger också att styrelsen består av "ett par personer" men att de ännu inte har "någon representation från områdena barn, hälsa och utanförskap". Utanförskap ses med andra ord som ett särskilt område som någon kan representera! Frågan är vem...

Det finns ju faktiskt en expertis på området: Kronprinsessparet själva förstås!
Jag menar, finns det någon som verkligen upplever ett utanförskap i Sverige idag så måste det väl vara kungafamiljen, undantagna som de är från alla de värden och regler vi andra delar.
Kanske är det också kronprinsessparet som är målgruppen för bröllopsfondens avkastning? Det där med ungdomars hälsa syftar förstås på dem: Den ena har haft ätstörningar och den andre taskiga njurar. Visserligen är de väl inte riktigt ungdomar längre men i vissa fall (bussresor t ex) är man ju ungdom upp till 26 idag så även det kan väl passera.

Uppfattat på det viset behöver man inte grubbla över ordet utanförskap utan köpa sitt kaffe i trygg förvissning om att man bidrar med en liten slant till två överåriga ungdomar i deras strävan att som gifta börja bearbeta det utanförskap de hamnat i.

En av mina Fäjsbokvänner... vadå? Ja ja, jag erkänner att jag är Facebook-addict sedan några månader... Grupptrycket blev för starkt... Nå, i alla fall... var var jag? Jo, en av mina så kallade fäjsbokvänner skrev att hon hade en orimligt lång todolist att hantera. Eftersom jag läste lite slarvigt fattade jag först inte att det skulle utläsas to-do-list, utan tolkade det som en benämning av en person tillhörig en viss filosofisk, politisk eller religiös inriktning. Alltså i stil med nihilist, existentialist, fatalist, liberalist... todolist... sen fattade jag vad det stod men samtidigt tänkte jag att jag var ju inte så fel ute trots allt!
Jag menar, är det det någon ism som verkligen kan beskriva vår tid så är det väl just todolismen!

Det är ju så mycket vi ska hinna med hela tiden så det är ju fullständigt omöjligt att hantera utan alla dessa att-göra-listor! Själv är jag så fast i list-träsket att jag ibland blandar ihop min egen person med mina listor. Listorna lever sitt eget liv och ibland känns det som de håller på att ta över kommandot. Jag har en liten fin anteckningsbok som jag fått av min dotter. "Pappa är bäst" står det på framsidan så jag vet verkligen att det är min bok. I den har jag tänkt att jag ska skriva allting som jag har att göra, men av nån anledning funkar det inte så. Istället har jag massor av små lösa listor precis överallt. Dessutom har jag minst lika många listor digitalt, som filer i datorn. En del av min tid går åt bara till att sammanställa olika listor och synka listor mot varandra. När framgång och tillfredsställelse kan mätas i hur många överstrykningar man gjort på listorna är man förmodligen illa ute. Ett annat illavarslande tecken är när den översta punkten på listan visar sig vara "gå igenom alla listor och kolla vad som måste göras"...

Antagligen borde man göra nåt radikalt, som att ta det gamla kloka råd på allvar som säger att man ska ha EN lista och på den ska man skriva TVÅ saker och det man sedan ska göra är att stryka den ena. Och den uppgift som sedan står kvar - den gör man!

Eller också kanske man bara ska resignera och inse att det är just så här strukturerat ostrukturerat som mitt liv fungerar. Med hjälp av listor.
Jag googlade på begreppet "todolism" och fick bara en enda träff: från ett diskussionsforum kopplat till nånting... ja, titta själva...
Lite märkligt att ingen annan tycks ha anammat detta fantastiskt användbara ism-begrepp.
Tack Anna O, för att du öppnade mina ögon! Nu vet jag vad jag ska skriva nästa gång jag ställs inför ett formulär där jag anmodas uppge tillhörighet till någon slags "ism" - jag är todolist helt enkelt!

Efter att ha kommit ut som stofil är det väl lika bra jag fortsätter på bekännelsespåret: ja ja, jag erkänner att jag gillar Facebook!
Efter att ha varit en ivrig motståndare som hårdnackat stått emot Facebookinviterna under en längre tid så lät jag mig i julas till slut dras in på ”den virtuella fritidsgården”, som någon så träffande namngav det.

 

Och nu är jag fast.

 

Jag håller kontakt (inbillar jag mig) med avlägsna släktingar och folk jag inte träffat ”IRL” på åratal, jag utbyter ”viktiga” tankar med vänner och arbetskamrater, jag håller koll på nyhetsflöden och jag bekräftar min identitet genom att gå med i en massa onödiga grupper…

 

Jo, jag raljerar lite, men samtidigt tycker jag faktiskt att det här i grunden är nånting bra! Idag, till exempel, hade jag en diskussion – via Facebookchatten förstås – med en mig närstående person som undrade över att jag gått med i en Facebookgrupp som tycktes ”ha med Sverigedemokraterna att göra”.
Det handlar om ett upprop mot utestängning av politiska partier i gymnasieskolan: ” JA till politisk kampanj i gymnasieskolan!”

 

Och det är klart att det på ytan kan tyckas gynna partier som SD, men vad det handlar om är – och jag citerar från uppropets sida: ”Låter man inte elever och unga politiker mötas för dialog om viktiga samhällsfrågor lämnar man extremisternas propaganda oemotsagd”.

 

Personen som jag chattade med var helt enkelt omtänksam och ville inte att mitt namn skulle dyka upp i samband med extrema partier. Han hade reagerat på att länkar på sidan hette saker som ”Ja till Sverigedemokrater i skolan”. Men just den rubriken länkar till ett mycket bra inlägg skrivet av en s-politiker som jag känner och en annan länk går till ett folkpartistiskt blogginlägg, så det var inte så mycket med de förmodade sd-kopplingarna...

 

Men reaktionen belyser ändå nånting viktigt. Det är givetvis mycket lättare att bara hålla sig långt borta från de där obehagliga partierna och åsikterna. Om man aldrig skriver ordet ”sverigedemokraterna” i ett blogginlägg så behöver man inte oroa sig för missuppfattningar och kritik från ena eller andra hållet. Och jag förstår den stackars rektor som vill slippa få ilskna telefonsamtal från föräldrar som undrar vad vissa partier har att göra i skolans lokaler.

 

Samtidigt är det just därför vi måste släppa in dem, släppa fram dem. Det är just människors rädsla de här partierna spelar på – på olika sätt – och det ska vi inte bjuda dem på!

 

Kommer givetvis att tänka på Noam Chomskys berömda ord:
“If you're really in favor of free speech, then you're in favor of freedom of speech for precisely for views you despise. Otherwise, you're not in favor of free speech.”
Även om det är ett slitet citat har det en giltighet som gör det i hög grad värt att kontemplera over en stund!

Ja ja, det var inte länge sedan jag raljerade här på bloggen över otidsenliga namn som "Drogcentralen", och vips är det en gammal läkemedelsgrossist som öppnar apotek under namnet "Kronans droghandel". Ett namn som de tydligen haft sedan 1907, så det kan man ju förstå att det är naturligt att fortsätta använda det. Men ändå...

Fast det är klart, det sticker ut och de får en massa uppmärksamhet när en massa pappskallar sitter och bloggar om det...

Funderar lite på om jag skulle ta och starta en egen rörelse med lite alternativa preparat. Idag uppfann jag nämligen ett nytt smärtdämpande läkemedel som funkade jättebra: bubbelplast!

Sjuåringen som varit lite hostig några dar fick plötsligt väldigt ont i ena örat. Ingenting hjälpte, varken alvedon, värmedynor eller film. Jag hörde henne kvida framför TV:n medan jag stökade omkring och försökte sortera veckans samlade sopor i köket. Plötsligt står jag och försöker reda ut var jag ska slänga ett vadderat kuvert - plast eller papper - när jag inser att insidan består av bubbelplast. Ja! tänkte jag. Det är ju det roligaste som finns!

Sprang alltså in med bubbelplasten till sjuåringen. Den följande timmen hördes inte det minsta snyft eller kvidande. Bara ett frenetiskt ploppande inifrån TV-soffan. När ploppandet till slut upphörde gick jag och kollade läget. Då hade den färdigploppade bubbelplasten istället förvandlats till bandage åt ett antal gosedjur som led av allt från bruten svans (hunden) till ont i örat (kaninen).

Jag förstod att jag hade upptäckt en otroligt bra smärtdämpare som inte bara drog bort uppmärksamheten från det onda utan också förde över den till andra objekt... Lite synd om gosedjuren i och för sig, men de var ju i alla fall flera att dela på smärtan.

Om det nu inte blir av att starta något bubbelplastapotek så kan jag i alla fall tipsa om kuren! Men det måste nog vara riktig bubbelplast. Numera kan man ju även ploppa virtuellt, men det är ju inte riktigt samma känsla...

Och en sak till: visa inte den här filmen för barnen! Då kommer ni inte att få höra ett enda plopp!

Tidningen Dagens Samhälle listar de populäraste kommunerna. Det handlar om SCB:s "nöjdhetsindex" där 219 av landets 290 kommuner deltagit. "Bra att leva i", "Kommunal verksamhet" och "Möjlighet till inflytande" är det som kommunernas invånare har fått ta ställning till. Bland östgötakommunerna är Linköping "bäst" med en 42:a plats och strax där efter kommer Mjölby som nr 45.

Men Norrköping då?? Norrköping finns inte med! Man undrar ju vad det beror på... Särskilt som man kan konstatera att bara 190 av de deltagande kommunerna "har låtit publicera resultaten"! Kan det vara så illa att Norrköpings kommun valt att avstå? Kanske räcker det - om man nu ska vara lite elak - att resultatet var sämre än trätobrodern Linköping för att resultatet inte skulle passa i tryck..?? Nä nu spekulerar jag, men visst vore det intressant att få veta hur det gick för det kära, småtaffliga Norrköping...

Sen måste man ju fundera på de där kommunerna i toppen... Danderyd har jag inte så mycket uppfattning om, men Vellinge har jag fått en lite speciell bild av... Dels på grund av hur en person anställd i Vellinge kommun beskrev enpartistaten Vellinge och dels på grund av att kommunen utmärkte sig i en annan undersökning nyligen. Det handlade om viljan att ta emot flyktingar och i den hamnade Vellinge sist... (Vem som var bäst? Finspång!)
Det här är hur som helst saker som fått mig att tänka att jag aldrig nånsin skulle vilja flytta till Vellinge, hur fint det än är där nere på sydkusten...

Jag tror att en starkt bidragande orsak till de där kommunernas topplaceringar stavas NIMBY. Resursstarka invånare som är vana att få sin vilja fram kanske blir ganska nöjda när de får vanka omkring där på golfbanorna...

Lite flykt tillbaka till barndomen... (Har det att göra med att jag fyllde år i förra veckan??)
Hittade en gammal serietidning, Scooby Doo, från 1974 och blev sittande stirrande på den här annonsen.

Det slog mig plötsligt hur motsägelsefulla budskap man fick av den där Dunderklumpen...
Beppe Wolgers och Per Åhlins film var fantastisk när den kom och den är fortfarande en av de bästa svenska barnfilmer som gjorts.

Handlingen kretsade ju kring trollet (? jo men han hade väl svans..??) Dunderklumpen från fjället Dunderklumpen som i sin längtan efter vänner dristade sig till att stjäla och blåsa liv i en bunt gosedjur. Och så var det den där Enöga som kommit på sned i tillvaron och tryckte upp egna pengar vilka han, som hämnd mot det kapitalistiska samhället, kastade ut över folk... "Så att människorna skulle trampa ihjäl varandra när de försökte fånga pengarna i luften"... om jag nu inte minns fel...

Och så var det då kampen om skattkistan, vilken i slutscenen inte alls visade sig innehålla guld och ädla stenar, utan "en liten fin sten, en liten fågelfjäder, och så frihetens vind som blåser och gör alla människor glada"...

Samtidigt tror jag att Dunderklumpen var den första barnfilm som verkligen kopplades till en uppsjö av prylar! Det var böcker, skivor, tröjor och som det står i annonsen, "massor med andra roliga saker"...

Vad hände egentligen med filmens budskap, kan man fråga sig... Vart tog frihetens vind vägen? Och den lilla fågelfjädern - kan man skicka efter den om man bifogar tillräckligt stort belopp i ostämplade frimärken..?

Jag har sagt det förr: inte underligt att vi sextiotalister är en förvirrad generation...

Igår sken en blek vintersol över Bråviken medan stora snöflingor seglade ner över ett landskap som mest påminde om en främmande planet... Idag, den förste februari fortsätter snön att falla. Solen har gömt sig och gårdagens 18 minusgrader har krupit upp mot nollstrecket. Det är fortfarande vinter, precis som det ska vara så här års. Det är otroligt vackert och antagligen ganska bra för ett och annat i naturen att snötäcket nu fått ligga kvar så här länge.

Men ibland känns det som om vi inte vare sig kan eller vill njuta av att det är vinter. Riktig vinter. Tidningarna fylls av reportage och notiser som signalerar det märkliga och onormala i att snön ligger kvar, att gatorna behöver skottas och att barnen har kul i pulkabacken.
I såna där fråga-folket-på-gatan grejer som bara blir fler och fler (enkel snabbjournalistik?) och som mest roar de tillfrågade själva och deras närmsta bekanskapskrets ("15 minutes of fame"?), så lyckas de för det mesta bara få med en massa kverulanter som tycker att snö är jobbigt och att det borde bli vår nu. Vår i slutet av januari? Kom igen, njut av vintern istället!
Den dummast rubriken hade NT häromdagen: "Om tre månader är det Valborg"... Jaha? Tre månader, eller ett kvartal om man så vill, ja det är ju alldeles snart. Och då brukar det ju alltid vara högsommar, eller? Vad är poängen? Tänkte den som satte rubriken att "oj oj oj, det kommer aldrig att hinna smälta bort på tre månader! Hur ska det gå!?"

Nä, nu raljerar jag lite, men jag har svårt att bli riktigt engagerad i den sortens skriverier. Det är som att det finns ett omåttligt nyhetsvärde i en vinter som är "extrem" (det vill säga ganska normal) efter ett antal ganska milda vintrar.
När jag jobbade på SMHI för några år sedan minns jag att klimatgurun Haldo brukade säga att när man pratar om "mannaminne", då handlar det om två år, max. Det ligger nog mycket i det.
Men om vi nu blir så förvånade över vintervädret, varför inte njuta av snön den korta tid som den ligger kvar istället för att gå och gnälla över att den är besvärlig och att det borde bli vår snart? Nej, januari och februari är vintermånader. I mars, då kan man få börja klaga. Och på kvällen den 30 april kommer vi alla att stå där vid eldarna, huttrande i vårkylan, och tänka tillbaka på en vinter som för första gången på länge var riktigt vit.

Satt hemma och jobbade på fredageftermiddan medan mörkret sänkte sig utanför. Jag var djupt försjunken i det jag höll på med när det plötsligt ringde på dörren.

Signalen ryckte mig bryskt ur de tankegångar jag var sysselsatt med och smått förvirrad gick jag och öppnade. Där utanför stod två unga leende människor. ”Jehovas vittnen!” hann jag tänka innan jag såg att den unge mannen hade ett kort i handen som det stod Tele2 på. Jag måste ha sett mycket förvirrad – eller kanske skräckslagen – ut, för han skyndade sig att säga att ”det är bara (nn) från Tele2 och det här är (nn) och vi är bara ute och rekar lite i området”.

Medan jag försökte få ordning på tankarna och förstå vad de var ute efter frågade han om jag ”hade bytt till Tele2 som grannen eller om jag fortfarande ringde med Telia”.
Jo, jag har Telia fick jag ur mig innan jag hann tänka att vadå Telia och vadå "fortfarande"? Det finns väl fler operatörer och jag kunde ju ha bytt fram och tillbaka lite hur som helst. Det kunde ju inte han veta. Vadå "fortfarande"?

Men det frågade jag inte. Istället började han prata om bredband och telefoni men mest i frågande ordalag och fortfarande utan att egentligen säga nåt om vad han och hans kollega hade att erbjuda. För att de ville sälja nåt var jag säker på även om det handlade om en annan typ av frälsande produkt än den jag först hade trott.

När han så började fråga – hans kvinnliga kollega sa inte ett ord på hela tiden – om mina telefonvanor så kände jag att jag inte orkade längre utan förklarade att jag aldrig köper något vare sig via telefon eller vid dörren.  När han då fortsatte prata sa jag vänligt tack och hej och stängde dörren. Det sista jag hörde var kommentaren ”det är upp till dig…”

Ja tacka fan för att det är upp till mig! Inte ens om Tele2 kan jag tro att de faktiskt skulle försöka tvinga till sig kunder. Men det kanske inte är helt självklart för alla deras säljare var gränsen går..? Jag fick lite vibbar av den där envise försäljaren i serien Blondie, han som ringer på bakdörren när han får ett nej i entrén… Men nej, Jehovas telefonförsäljare försvann i mörkret för att terrorisera fler i grannskapet och jag kan bara hoppas att de inte tillämpar Jehovas vittnens praktik att återkomma efter en vecka…

Det hela var ju egentligen ganska komiskt men jag upptäckte till min förfäran att jag gick omkring och var förbannad efter besöket. Det värsta var att jag insåg att jag framför allt var förbannad på mig själv. Varför hade jag stått där och sagt att ”jo jag ringer med Telia…” istället för att bara fråga vad fan han hade att göra med vilket företag jag anlitade för min telefoni. Eller varför sa jag inte – lite mer sofistikerat: ”Vänta! Jag tror jag vet vad du försöker säga – försök med ’Jag har ett erbjudande från Tele2. Är du intresserad?’ I så fall är svaret NEJ!”

Men problemet är ju att man aldrig har garden uppe när det ringer, vare sig det är på dörren eller telefonen. Och anledningen till att man blir lika överrumplad varje gång är att försäljarna arbetar efter en metod som står helt i motsats till all normal mänsklig interaktion. Försök själv att gå fram till nån på stan och var inställsamt trevlig och klämkäck på ett tillkämpat personligt sätt samtidigt som du ställer frågor om den helt främmande personens privatliv och konsumtionsvanor. Du kommer omedelbart att tas för antingen en galning eller en försäljare. Eftersom båda parter är pinsamt medvetna om att det bara finns ett syfte med det trevliga pratet så blir det så genomfalskt.

Det fanns ett gammalt revynummer (tror det var Lars Ekborg och nån mer) om två blomsterförsäljare på dekis som sjöng ”Köp en tulpan annars får du en snyting!” Vad skönt det skulle vara om dagens försäljare kunde säga så när det ändå är det de menar!

Inte konstigt om en del inte orkar uppehålla den falska masken. Innan jag förstod det där med Nix telefoni och att det faktiskt funkar drabbades jag en sommarkväll för några år sedan av en försäljare som uppenbarligen var på väg att spåra ur. Det var en ovanligt varm sommardag i juli, klockan var över elva på kvällen och jag hade dragit på mig nån slags influensa mitt i sommarvärmen och låg och svettades i sängen med ganska hög feber. Då ringer telefonen och en överdrivet hurtfrisk kvinnoröst säger ”Men hej på dig Mats! Hur står det till med dig i sommarvärmen?” Medan jag försöker komma underfund med om det är nån som driver med mig eller om jag helt enkelt feberyrar svarar jag att ”klockan är halv tolv på kvällen och jag ligger till sängs med fyrtio graders feber…” Då säger kvinnan: ”Det var roligt att höra! Jo det är så att vi erbjuder…”

Där lade jag faktiskt på luren i örat. För att förkorta lidandet för oss båda. Natten var lång och hon hade säkert fler att ringa till. Och har hon inte slutat än så håller hon väl på än idag. Men jag köper inget av nån som tränger sig in i min privata sfär. Och det är faktiskt – tro det eller ej – upp till mig!

Industriområdet mellan Malmgatan och Kiselgatan i Norrköping genomkorsas av ett järnvägsspår som tydligt är skyltat "Privat spår".
Det är alltså ingen mening med att ta med sig sitt lok eller sin dressin dit för att köra lite...

Är det inte både lite intressant och lite oroande att skylten sitter där? Man kan fundera på vad som gjort att någon känt sig manad att påpeka att här kan minsann inte vem som helst komma farande med sitt tåg. Och så undrar man ju, har det nånsin hänt att nån växlat in på spåret, sett skylten, tänkt "jäklar! det är privat!" och sedan behövt backa ut på stambanan igen..?