I dagens Norrköpings Tidningar läser jag en notis om att Östgötatrafiken nu diskuterar ett nytt prissystem som bland annat kommer att innebära att 30-dagarskortet kommer att bli runt hundralappen dyrare. Ett skäl uppges vara att man vill gynna dem som binder upp sig till kollektivtrafiken genom att köpa årskort.

Nu ska man ju inte dra för stora växlar på en kort tidningsnotis. Det finns förhoppningsvis fler bottnar och en del tankeverksamhet bakom förslaget till nytt prissystem. Ändå blir intrycket att Östgötatrafiken ännu en gång tycks vara inne på fel spår.
Mer än en gång har det påtalats att vi har ett kollektivtrafiksystem som gynnar de bäst bemedlade. Att det finns en klassdimesion i kollektivåkandet är helt klart. Bland annat har jag själv gjort en intervjuundersökning för några år sedan som belyser detta. För att generalisera kan man säga att det finns två kategorier kollektivåkare; dels de som är hänvisade till kollektivtrafiken på grund av att de saknar alternativ och dels de som tillhör en privilegierad kategori med fast arbete, arbetstider, fritidsaktiviteter och bostad som funkar ihop med kollektivtrafikens stråk och tider, och som dessutom kan kosta på sig att välja bort bilen som statussymbol - här pratar vi om en stor del akademiker. Jag hävdar att när man prioriterar årskorten så gynnar man den senare kategorin resenärer på bekostnad av den förra. Vilka är det som kan och vill betala för ett årskort? Är det den deltids- eller säsongsarbetande låginkomsttagaren? Nja...

Oavsett vad som ligger bakom Östgötatrafikens förändringsplaner så känns det som om man hela tiden nystar i fel ände. Om man tänker sig att åtgärderna ska få fler att åka kollektivt så tror jag man biter sig i tummen. Billigare årskort är inget incitament för inbitna bilister att ta bussen. Även om det faktiskt går bussar vid lämpliga tider - vilket är det första man borde se över - så måste folk lära sig att åka kollektivt. Det är en konst att åka buss! Det allra bästa sättet att vänja folk vid att åka kollektivt är att börja med skolungdomarna. Satsa på den biten istället! Varken utbudet av bussar eller pris- och betalningssystem gynnar kollektivåkande bland ungdomarna. Istället har vi en massa föräldrar som till förbannelse sitter och skjutsar med bil till och från olika aktiviteter. Jag vet, för jag är en av dem.

Och så är det ju det här med hanteringen av kontanter och de allt mer begränsade möjligheterna att betala resorna på ett vettigt sätt... Det har ju inte direkt blivit enklare att åka kollektivt. När kan man börja tanka sitt kort via nätet, vilket utlovats så länge?

"I denna värld kan ingenting sägas vara säkert utom döden och skatterna" är ett uttalande som brukar tillskrivas Benjamin Franklin. Jag skulle vilja hävda att det finns en tredje oundviklig företeelse i våra usla jordeliv: Direktreklamen!



På vår brevlåda står det klart och tydligt "Ingen reklam TACK!" och det funkar faktiskt! Till 95% i alla fall!
De flesta som sprider direktreklam har fattat att man inte kan få folk positivt inställda till en produkt eller tjänst genom att tvinga på dem oönskad information.
Men det finns en typ av direktreklam som det är betydligt svårare att gardera sig emot, nämligen de där fruktansvärt irriterande reklamlapparna som någon smyger fram och sätter på vindrutan när du ställt bilen på varuhusets parkering!

Man kommer utramlandes från stormarknaden med en överlastad kundvagn i ena näven och en glassätande femåring i den andra. Trycker in kassarna i bagaget, spänner fast femåringen i baksätet med förmaningar att inte drälla glass på sätet, ställer tillbaka kundvagnen, kastar sig in i bilen, sätter på sig bältet och startar motorn när man plötsligt ser att det sitter ett papper inkilat under vindrutetorkaren.
Alltså ut igen för att slita bort pappret som innehåller ett totalt ointressant budskap från nån möbelfirma. Impulsen är förstås att bara slänga pappret ifrån sig, men så gör man ju inte! Så får man ju inte göra! Så VILL man ju inte göra! Alltså in med det hopknycklade pappret på bilgolvet som man redan innan förtvivlat försöker hålla fritt från gamla parkeringsbiljetter, rester av för länge sedan timade snabbmatsmåltider samt den där tidningen och det gamla bananskalet som ligger där trots att man åtskilliga gånger inpräntat i samtliga familjemedlemmar att bilen varken är förvaringsplats eller soptipp!
När man så äntligen kommer hem med alla kassar, glasskladdig femåring och begynnande huvudvärk så blir förstås den irriterande lappen kvar på golvet. Den enda nytta den gör där är att nästa gång jag sätter mig i bilen påminna om att jag minsann aldrig nånsin i livet ska handla i den möbelbutiken!

Hur ska man kunna undvika att nån smyger fram och petar in en reklamlapp under vidrutetorkaren?? Funkar det med att sätta en lapp på vindrutan?



Eller måste man montera bort vindrutetorkarna när man går in och handlar?? Det är klart att man skulle kunna fälla ut dom som man gör när man inte vill att de ska frysa fast på vintern och se om någon har mage att fälla in dem för att fästa lappen. Men då är problemet förstås - frånsett att folk givetvis kommer att undra varför man gör så - att man ska komma ihåg det, vilket man givetvis inte gör...

Nej, det enda är väl att hoppas att de företag som anlitar folk för att antasta folks vindrutetorkare inser att ingen köper deras produkter eller nyttjar deras tjänster på grund av detta utan helt enkelt instället UNDVIKER dem! För det gör vi väl?

Egentligen... E G E N T L I G E N.... (eller äjänklien som vi öschöttar brukar säja - med tjockt L...), alltså, EGENTLIGEN har jag inte tid att sitta och skriva blogginlägg. Avhandlingsarbetet pågår nästan dygnet runt nu. Guschelov så sover jag ändå när jag sover, om man säger så. Så på nåt sätt känns det ändå stabilt. Disputationsdatum är satt och det är äjänklien bara att "göra färdigt". Trots att jag alltså inte har tid så måste jag bara få göra en kort reflektion över sakernas tillstånd. Och då tänker jag främst på det vardagliga symbolspråket. Jag kom att tänka på det häromdagen när jag satt i bilen och väntade på någon som inte behagade dyka upp. Mitt på ratten finns det en liten skylt som talar om att en ballong kommer att blåsas upp i ansiktet på mig om jag råkar köra in i nånting, men under den finns det en liten trumpet.



Betyder trumpeten att det kommer att spelas en fanfar när krockkudden utlöses? Eller betyder den kanske att det är OK att spela trumpet medan man kör? (Men kanske inte trombon?)
Nej, utan att egentligen tänka på det vet jag vad trumpeten betyder. Det fanns en sån på ratten när jag var liten också. Då ville man väldigt gärna trycka just där i mitten på ratten där trumpeten fanns, men det var sällan man fick. Numera är trumpeten användbar till exempel när den där personen som skulle åka med aldrig blir klar. Eller när den majoritet bilförare som kör sämre än jag själv (80% av alla manliga förare kör bättre än alla andra, enligt dem själva) gör vägarna osäkra. När jag var liten så tänkte jag mig att det fanns en liten mässingsblank trumpet fastmonterad i motorns inre. Nu har jag letat, men jag kan inte hitta vare sig trumpeten eller trumpetaren, så lite lurad känner jag mig.

Det slog mig hur självklara en del symboler är, och hur ofta de anspelar på det förgångna. Jag vet inte om det var så att det tidiga 1900-talets bilister medförde en trumpet som de tutade i när någon liten gumma irrade ut i vägbanan, men visst får man associationer till postiljoner och andra som signalerade sin ankomst med en trumpetstöt. (Se där, ytterligare en trumpetsymbol som dröjt sig kvar - Postens käcka trumpet med kungakrona och allt!)

Något som mer än annan är uppbyggt av små symboler är ju programmiljöerna i våra datorer. Eftersom min laptop är ganska seg så sitter jag en stor del av dagarna och stirrar på en liten symbol som markerar tidens gång (och alltings förgänglighet?). Symbolen föreställer en tidmätare, men av en modell som numera bara förekommer i sällskapsspel, nämligen ett timglas!



Varför inte en klocka? En liten rund symbol med snurrande visare, skulle inte det funka lika bra? Det finns säkert några finurliga anledningar till att timglaset används istället, men jag känner inte till dem. Jag bara VET vad det där timglaset betyder (när lärde jag mig det??), och så får det vara bra med det...

Ännu märkligare är det väl äjänkLien symbolen för att SPARA saker som används i till exempel Windowsapplikationer: En treochenhalvtumsdiskett!



Hur många använder idag en dator som kan hantera sådana disketter? Mina barn fnissar lite generat när jag visar att jag faktiskt har sparat en förpackning disketter "för säkerhets skull". Idag har vi inga maskiner som de kan användas i, men om kassettbandet kunde komma tillbaka så...

Men i ikonraden högst upp i mitt Word-program finns den lilla disketten, och de flesta tvekar inte att klicka på den. Den skulle ju lika gärna kunna betyda: "Beställ 3 ½ -tumsdisketter" eller nåt, men nu betyder den inte det, utan SPARA. En mer logisk symbol - mer i stil med trumpeten - vore ju en spargris!

litet hus vid nätets slut...

En annan nostalgiladdad symbol är den lilla stugan som betyder "hem". Den finns i webbläsaren och i en del hjälpfiler och liknande. Och jag begriper. Fast borde jag göra det? Borde jag inte tänka "Men jag är ju redan hemma? Menar de att detta inte är mitt riktiga hem? Att jag borde söka mig ett hem i en sån där liten stuga? Var kanske folk lyckligare förr när de bodde i små dragiga torp utan rinnande vatten och bredband? Kom, ja kom, i stugan min - räck mig handen din... Drömmen om ett genuint gemeinschaft, är det vad symbolen vill signalera?" Nej, den lilla stugan berättar bara att om jag klickar på den så kommer jag tillbaka till utgångspunkten, där jag en gång började, så den riktiga associationen är väl till barndomens teckningar av små stugor med en dörr och ett fönster och lite rök ur skorstenen. Ur det perspektivet kunde ikonen lika gärna ha varit en streckgubbe.

Trumpeter, timglas och disketter... Symbolerna som ska skapa ordning och reda i vår omgivning appellerar på ett eller annat sätt till det förflutna och frågan är i vilken omfattning de egentligen slår fast vad som är rätt och riktigt... Det allra mest slående och samtidigt det allra mest oreflekterade symbolspråket finns väl ändå på offentliga toaletter. Den ena toaletten är till för varelser i kjol, den andra för varelser i hatt... Och ändå är det ganska sällan någon tar fel toalett!

Tolkning: Endast de som sitter ner och kissar får bära hatt.
Alternativ tolkning: Förbud mot att medföra kamrat in på toaletten i de fall då hatt bäres.