Simpsons får ny(?) vinjett
DN Kultur meddelar idag den omvälvande nyheten att Simpsons efter tjugo år och drygt 400 avsnitt får ny vinjett i de nya episoder som nu har premiär i USA. Ny och ny... det är väl att ta i, för visst är den sig lik. Dessutom har ju introt alltid byggt på små variationer. Det är ju liksom det som gjort vinjetten ständigt intressant...
Det är klart att en uppgradering är det ju, men jag undrar om det verkligen är meningen att den här extremlånga versionen ska inleda alla avsnitt..? Soffan som är på rymmen är väl kul en gång, men varje avsnitt..? Mest känns det kanske som om de försökt klämma in så många karaktärer som möjligt i introt, vilket får mig att misstänka att det här är mer av en trailer än ett intro. Men för all del, jag kan ha fel. Vi får väl se när de nya episoderna landar i Sverige.
MGM-lejonet 85 år!
Idag finns det anledning att fira nånting annat än Allahjärtansdag, nämligen att det är exakt 85 år sedan den bekanta lejonvinjetten till Metro Goldwyn Mayers filmer spelades in. Det vill säga den andra av vinjetterna, eftersom inte mindre än fem olika lejon använts under årens lopp. Det första lejonet som användes, vid namn Slats, fick nöja sig med att vara stumfilmstjärna och byttes ut då ljudfilmen gjorde sitt intåg.
Om man ska tro boken Curious Moments (en märklig tysk bok på drygt 700 sidor som beskriver 1900-talet med hjälp av bilder hämtade från Sveriges Televisions(!) arkiv) så var det 14 februari 1929 som lejonet Jackie röt sitt berömda filmryt. På MGMs websida står det att vinjetten användes första gången i en film 1928 men ett Youtube-klipp sägs vara hämtat från en film som kom 1925 och i ett annat klipp anges 1924... ja, så vad ska man tro? Jag tycker det verkar rimligt att vi tror på boken men förlägger inspelningen fem år tidigare, för annars har vi ju ingen anledning att fira idag.
Jackievinjetten användes ända fram till mítten av 1950-talet men parallellt tjänstgjorde lejonet Tanner i bolagets technicolorproduktioner från 1934 och framåt.
Vinjetten har parodierats hur många gånger som helst i olika sammanhang, med allt från möss till människor som stand-in för lejonet. Kanske först ut (och antagligen bäst) är förstås bröderna Marx i A Night at the Opera (1935).
Heja Bamse!
Hur ska man förstå det annat än som en blinkning till alla småbarnsföräldrar som följt Doktor Kosmos från "rockoperan" om Stjärnjerry (1996) till den introspektiva Hallå? (2008). Och kanske framförallt en blinkning till alla som velat belägga Bamse med sympatier för kommunismen! Finns det något svenskt band som kan sägas vara mer vänster än Doktor Kosmos?? Ok, ok, jag inser att det finns delade meningar om det. Att en del kallar Doktor Kosmos för intellektuell pseudovänster (vilket tydligen späds på ytterligare nu när Ujje Brandelius blivit pressekreterare för Vänsterpartiet), men just det faktum att de i sina texter problematiserar vänsterhållningen tycker jag bara gör dem mer trovärdiga.
Själva är Doktor Kosmos tydligen omåttligt stolta över att vara Skalmans favoriter!
Jag tror att Bamse är som Doktor Kosmos: vänster men inte dogmatisk, tänkande men mänsklig (så björn han är...) Och precis som Doktor Kosmos är han på låtsas och på riktigt!
Lekstuga på nätet
Pirinen
Det är ett lätt val! Visserligen har flera av de nominerade kvaliteter som gör dem till värdiga kandidater (men jag får erkänna att jag var tvungen att googla på två av namnen). Ruben Östlunds De ofrivilliga var i och för sig en väldigt bra film, men är det någon som har en så lång, gedigen och bred kulturgärning att visa upp som Pirinen??
Men det kanske är just det som ligger honom i fatet; han är svår att stoppa in i en nisch eftersom han är både bildkonstnär och författare. Dessutom ägnar han sig ju en hel del åt serieformen som det ju fortfarande dessvärre fnyses åt på en del håll...
Visst är Pirinen en generationsidol. För oss som är födda sent sexiotal och tidigt sjuttiotal och uppfödda på Galago och Socker-Conny är han ju liksom en bidragande orsak till hur vi förstår verkligheten. Att referera till Familjen Bra eller de små rackarna i sandlådan har blivit en identitets- och generationsmarkör. Pirinen formulerade vår världsbild.
Själv har jag fortfarande kvar en t-shirt som jag haft sedan 80-talet (Galago-kvalitet!) med Pirinens kommentar till 80-talets främlingsfientligheten personifierad av Olsson i Sjöbo: "Läbbaneiser? Vei traodde dei va judar!"
Men även om man inte fått Pirinen med bröstmjölken, så att säga, så kan man inte bortse från att han står för en unik kombination av litterära och konstnärliga kvaliteter, kombinerat med förmågan att framföra viktiga och ibland obehagliga budskap med humorn som vapen.
Pirinens storhet kan avläsas i bara en enda serieruta. Ta till exempel den klassiska scenen i Socker-Conny där han i leksaksaffären demonstrativt dissikerar en nalle (och hela konsumtionssamhället) med orden: "Här skaru se. Helt tom är han. Läs böcker istället!"
Så gå in på DN Kultur&Nöje och rösta på Joakim Pirinen! Senast 15 februari!
Evig ikon
Häromdagen kom jag in i 13-åringens rum och hajade till när jag såg vad han hade klistrat upp på kakelugnen. Min gamla affisch!!
Jag visste inte ens att den fanns kvar, men tydligen hade jag gett bort den till min tio år yngre svåger nån gång och nu hade min son fått den av honom. Det är alltså tredje gången den pryder ett tonårsrum.
Och ändå hade Jim Morrison varit död i över tio år när jag köpte affischen nån gång på åttiotalet. Här kan man tala om en hållbar ikon för... ja, det som den musikintresserade tonåringen vill identifiera sig med.
Eller också är det bara den svartvita estetiken i bilden som gör det. Hur som helst kommer jag inte att bli förvånad om jag som 90-åring kommer att se den på väggen hos ett barnbarnsbarn.
Förnuftet till fånga...
Nu behöver man alltså inte längre åka utomlands för att få tag i riktiga chips!
Kanske är det vissa påstötningar som har gett effekt??
Sommarens loppisfynd...
Eller vad sägs om den här:
Höj glasen! Höj kopparna ! (!?)
Man anar att det blandats något i den där ölen... Själv kom jag i "stimmung" bara genom att titta på omslaget och har hittills inte känt något skriande behov av att lyssna på - eller sjunga med i - "Na, dann woll'n wir noch einmal", "Der Sanitätsgefreite Neumann", "Bums, da fiel die Lampe um", "Wir haben Hunger", "Jupheidi-jupheida", "Schon wieder eine Seele vom Alkohol gerettettet" eller någon av de övriga 52(!) stämningshöjarna på skivan!
Men det här är en favorit! Hur tänkte man när man gjorde detta omslag? Kvinnan med den röda handduken symboliserar tydligen gamla bortglömda tyska schlagers som hamnat i en låda längst ner i schlagerkällaren. Hur låter sån musik, undrar man? Och är det verkligen - med tanke på kvinnans gester och mimik - verkligen lämpligt att släppa ut den ur lådan?? Döm själva!
Björn Berg 1923-2008
Så har ännu en idol gått ur tiden. Björn Berg var en del av barndomen för den som är uppväxt med Emil i Lönneberga och Teskedsgumman. Björn Berg var en ganska unik tecknare med en stil som man genast känner igen även om hans figurer ofta är små och diskreta. Med bara några få streck kunde han förmedla miner, gester och situationer som få andra tecknare. Ovanstående bild är ett bra exempel på detta. Just den bilden har jag haft sparad på hårddisken i över tio år bara för att det är en så otroligt bra teckning. Tack Björn Berg för den glädje och inspiration dina bilder givit!
Lada med logga
Oavsett vad man tycker om hur externhandelsområdena breder ut sig så har Stadiums distributionscentral norr om Norrköping ändå en viss stil. Dessvärre skäms den relativt sett stilfulla ladan sedan en tid av Stadiums nya apfula logga. Ja, ja, jag vänjer mig nog snart och kommer förmodligen att tycka att den är... acceptabel ganska snart, för att sedan åter klaga högljutt om tjugo år när de byter nästa gång. (Fast då är antagligen externhandelsområdet utanför Norrköping en ödemark, men det är en annan historia...)
Egentligen är Stadiums nya grafiska profil och logga inte alls fula utan tvärtom oerhört genomtänkta, nydanande och fräscha. Åtminstone enligt de som förstår sig på sånt där. Det är till och med så att trots att loggan gör så mycket väsen av sig så är den inte lika viktig längre. Det ska räcka med att se en enda liten designad bokstav ur den grafiska profilen för att man ska haja vad det handlar om.
Den grafiska profilen har experimenterats fram i Stadiums jättebutik utanför Göteborg och man gör ett stort nummer av samspelet mellan grafisk design och arkitektur. När jag läser om hur mycket arbete man lagt ner på den fula loggan (som alltså egentligen inte alls är ful) så kommer jag osökt att tänka på ståuppkomikern Ronny Erikssons funderingar kring en Pavarottikonsert där biljetterna gick loss på... typ... åttatusen eller så. Hans fundering gick ut på att om man nu betalat åttatusen och gått på konserten och någon sedan frågar "va de nå bra då?" - vad svarar man?
Stadens ljudmaskiner
Ljudet av vävstolarna (en inspelning av maskinerna som finns på Stadsmuseet) hörs alltså då man passerar Holmbron i industrilandskapet. I utställningsdelen på Konstmuseet är det däremot alldeles tyst. Där kan man istället betrakta en videosekvens där kvinnorna lyssnar på maskinernas ljud, en 3D-rendering av maskinernas rörelse samt utskrifter av kvinnornas kommentarer kring de minnen som ljuden väckt.
Man kan konstatera att Shalev-Gerz installation är spännande men ack så svåråtkomlig. Jag menar inte att det är svårt att höra vävstolarna på Holmbron (åtminstone inte då ljudet är igång) eller att det skulle vara knepigt att smita in på konstmuseet och beskåda de lyssnande kvinnorna. Nej, det som är svårt är att få ta del av tankarna bakom. Jag tror att det här är ett konstverk som mer eller mindre kräver att man känner till processen bakom. Det går liksom inte att tolka det på något meningsfullt sätt annars. Och det är ju lite synd med tanke på att det faktiskt är ett väldigt genomtänkt verk som problematiserar hur minnen egentligen fungerar.
Det som också är lite spännande är vad som händer med en ljudinstallation då den placeras ut bland en stads alla ljud. Först fick den konkurrens av en annan ljudinstallation: en råmande kossa som skulle göra reklam för en fofoutställning på Stadsmuseet. Lite intressant att Stadsmuseet - som är en av arrangörerna till Sound Machine och annars sällan sysslar med ljudinstallationer - lyckades köra två konkurrerande ljud samtidigt vid Holmbron. Väl hade kossan tystnat så fick Stadsmuseet - som tydligen sköter volymknappen - hot om polisanmälan om de inte sänkte det störade maskinljudet. Enligt ett rykte ska det ha varit grannen Arbetets museum - som inte är delaktig i installationen - som hade tröttnat...
Det senaste är att man bilar bort det yttersta betonglagret i det torrlagda vattenfallet mellan Strykbrädan och Bomullsspinneriet - en verksamhet som låter väldigt mycket. Det är trångt i stadens ljudmiljö och inte helt lätt att nå ut med ett konstnärligt budskap, men lite uppmärksamhet har det hela ändå väckt. Och det kanske är et viktigaste.
Esther Shalev-Gerz lär ha uttryckt idéer om relationen mellan industriepokens ljud och den postindustriella erans technomusik. Några som verkligen laborerat med de kopplingarna är upphovsmännen till projekten Industrial Cool och Skiftet. Säga vad man vill, men det blir ofta väldigt intressant när folk vågar arbeta i gråzonen mellan konst och vetenskap.
Johansson tolkar Waits
Att döma av det som kan avlyssnas på nätet kan det här vara en skiva värd att lyssna mer på. Tom Waits musik är ju - åtminstone för mig - så starkt knuten till hans säregna röst. Att höra någon annan sjunga hans sånger blir lite grann som att upptäcka dem på nytt. Särskilt som Johansson också har en ganska säregen röst, men på ett annat sätt. Dessutom medverkar David Bowie på en del av låtarna!
[Jag hade lagt en inbäddad spelare här som spelade smakprov från skivan, men när jag insåg att den började spela så fort kom in på bloggen så tog jag bort den. Lyssna här istället!]
Ord är kul...
En lågstadieklass passerade just i gåsmarsch och pluggade glatt in alla orden. Det är väl mest det sista ordet som man kan reagera på. Kan man verkligen skriva det på en reklampelare? För några år sedan hade det varit otänkbart. Nu funkar det tydligen.
Men visst väcker det tankar om ord och deras laddning och innebörder. Vad kan man inte skriva i reklamsammanhang? Skulle den kvinnliga motsvarigheten, f-ordet, ha funkat? Kanske inte? Varför är det så?
Skylten är reklam för klister och idén är förstås att den ska synas. Och det gör den ju uppenbarligen. Här till exempel. (Men jag har redigerat bort varumärket. Så lätt ska de inte ha det!)
Bra musik
Den senaste veckan har jag lyssnat på en finsk grupp/artist som jag laddat ner helt lagligt från nätet. Moosefrog heter de och spelar någon slags... ja, enligt deras MySpace-sida är det "Down-tempo / Nu-Jazz / Trip Hop", vad det nu kan betyda. Nej, musik ska lyssnas på, inte etiketteras. Perfekt bilkörarmusik är det i alla fall. Bäst är "Come EP" som kan laddas ner från lo-kiwi.org.
Världens bästa skivomslag
Fula skivomslag kan man ju knappast få nog av, vilket märks på den uppsjö av bloggar och sajter som ägnar sig åt detta fenomen. Nyligen kom också en bok som behandlar Sveriges sämsta skivomslag. Även om svenska dansband från 1970-talet intar en särställning också internationellt i den här genren så verkar det vara ett ganska tidlöst fenomen. Nya gräsliga skivomslag dyker ständigt upp, även om de nog var mer iögonenfallande i LP-formatet än i dagens CD-format.
Men nu tycker jag att det är dags att uppmärksamma de bästa skivomslagen! Att utse dem kan tyckas vara en knepigare företag än att peka ut de sämsta. Jag inbillar mig att det finns en större samstämighet kring vilka skivomslag som kan klassas som riktigt fula, än vilka som kan anses som mest lyckade. Det finns ju förstås en massa kriterier för ett lyckat skivomslag. Någon slags korrespondens mellan omslaget och skivans ljudinnehåll kan vara ett sådant. En harmoniserande färgsättning ett annat. Nu tänker jag emellertid gå förbi allt sådant tyckande och tänkande och en gång för alla slå fast vilka som är de bästa skivomslagen genom tiderna.
Det näst bästa skivomslaget är (i stark konkurrens med The Beatles "White album") är förstås Brian Enos Music for Films (1978). Den grå matta ytan harmonierar inte bara med musiken - som är ett slags fragmentarisk ambientmusik - utan är det enda tänkbara omslaget på en skiva som är ett soundtrack till filmer som inte finns utan som skapas inne i lyssnarens huvud. Ett annat omslag än den grå ytan hade varit orimligt!
Men nu till det bästa skivomslaget genom tiderna:
Monty Pythons Another Monty Python Record (1971).
Genialt är det enda ord som kan beskriva detta skivomslag! Man har helt enkelt tagit ett befintligt skivomslag och ändrat titeln. Mer än så behövs ju egentligen inte! Ett mer optimalt skivomslag kan inte göras!
Sveriges mest sålda singel!
Den singel som sålde allra bäst under perioden 1975 - 2000, det vill säga ett fjärdedels sekel, var naturfilmaren Jan Lindblads fågelimitationer från 1977! Vad ska man säga om det? Att svenskar har... eh... intressant smak, kanske..?
På andra plats kom för övrigt "Moviestar" med Harpo (1975) och på tredje plats Elton Johns "Candle in the wind" (1997).
Ett litet smakprov från Sveriges mest sålda singel här!
Saknade chips
För några år sedan kunde man knata in i minsta Konsumbutik för att stilla begäret efter de oumbärliga VINÄGERCHIPSEN. Numera måste man nästan resa utomlands för att få tag i dem. I Sverige lär de bara finnas i en och annan udda butik i de större städerna. Enligt en obekräftad uppgift ska de dock gå att få tag i på CityGross. Jag får väl kolla upp det eftersom vi just fått CityGross till Norrköping. Tills vidare kan man applådera Johan Rydén som startat en namninsamling för att kräva Vinägercipsen åter till svenska folket. Det är bara att skriva på! Insamlingen ska skickas till OLW men borde kanske även skickas till Estrella som ju faktiskt hade vinägerchipsen i sortimentet i mitten av 1990-talet.
Ge oss våra vinägerchips åter!
A real nowhere man
Det är en dryg månad sedan jag skrev blogg. För mycket jobb och pollen har bidragit till att bloggandet fått stå tillbaka. Idag måste jag dock skiva ett inlägg för att påminna om att det är den 8 maj idag, det vill säga 41-årsdagen av Tiny Tims första kyss. Sveriges främste tillskyndare av magrinaliserad och bortglömd kultur, Martin Kristensson (för övrigt aktuell med en ny bok om Sveriges fulaste skivomslag), påminner oss om denna händelse i sin omistliga bok Partyt är ett faktum:
Hurra! Idag firar vi att sångaren och levnadskonstnären Tiny Tim (Herbert Khaury) fick sitt livs första kyss den 8 maj 1966 klockan 13.20.Kristenssons text finns också på Kapten Stofils hemsida där man också kan ta del av Tiny Tims egen beskrivning av händelsen.
Tiny Tim, som var född 1932 och alltså 34 år då kyssen utdelades, är antagligen en av de mest udda artisterna som gjort sig ett namn i västerländsk populärkultur. Idag gör han verkligen skäl för att kallas "kult". Googla på "Tiny Tim" så får ni se! Trots att det är dags att ordna med årets tomatplantor (Tiny Tim är även namnet på en körsbärstomat!) så handlar de flesta av de 160000 träffarna om artisten Tiny Tim. Att känna till Tiny Tim hör med andra ord till allmänbildningen. Även om det går att beskriva Tiny Tim som artist så känns det ganska meningslöst att göra det. Att han gjorde sig ett namn på att framföra 20-talshits med ukulele och falsettsång gör honom i sig värd ett äreminne, men den beskrivningen säger bara en del om fenomenet Tiny Tim. Antagligen ska han bara upplevas, utan allt för mycket analyserande. Mest känd var han väl ändå för sitt paradnummer, tjugotalsschlagern Tiptoe Through The Tulips men han gjorde också en mycket minnesvärd storbandsversion av Stairway to Heaven. Bland annat. Julen 1968 medverkade Tiny Tim på The Beatles julsingel där han på typiskt Tiny Tim-sätt framförde en ukuleleversion av Nowhere Man.
Tvivlar ni på Tiny Tims storhet så kolla honom på Youtube!
Officiell minnessida: http://www.tinytim.org/
Ett idolporträtt signerat Martin Kristensson: http://hjarnstorm.com/hjaernstorm/6364/kristenson.html
http://fudgeland.blogspot.com/2007/02/tiny-tim-live-in-vancouver-1968.html
Sågad musik
Tänk så mycket man missade innan Internet fanns! En som hjälper till att vidga vyerna är Magnus Sandberg. På sajten Bellybongo.com finns det mycket märkligt som man aldrig hade stött på annars. Och som man definitivt inte visste att man ville höra. Vissa saker blir man aldrig riktigt säker på om man nånsin hade velat höra.
Till exempel Bellybongos senaste fynd:
Definitivt en bortglömd musikform. Ladda ner och spela nästa gång du har folk hemma! Kommer definitivt att skapa en annorlunda partystämning!
Missa inte heller Magnus Sandbergs fantastiska "They" från 1976. Jag känner igen mig precis! Det var så 70-talet var!!
