Fula skivomslag kan man ju knappast få nog av, vilket märks på den uppsjö av bloggar och sajter som ägnar sig åt detta fenomen. Nyligen kom också en bok som behandlar Sveriges sämsta skivomslag. Även om svenska dansband från 1970-talet intar en särställning också internationellt i den här genren så verkar det vara ett ganska tidlöst fenomen. Nya gräsliga skivomslag dyker ständigt upp, även om de nog var mer iögonenfallande i LP-formatet än i dagens CD-format.
Men nu tycker jag att det är dags att uppmärksamma de bästa skivomslagen! Att utse dem kan tyckas vara en knepigare företag än att peka ut de sämsta. Jag inbillar mig att det finns en större samstämighet kring vilka skivomslag som kan klassas som riktigt fula, än vilka som kan anses som mest lyckade. Det finns ju förstås en massa kriterier för ett lyckat skivomslag. Någon slags korrespondens mellan omslaget och skivans ljudinnehåll kan vara ett sådant. En harmoniserande färgsättning ett annat. Nu tänker jag emellertid gå förbi allt sådant tyckande och tänkande och en gång för alla slå fast vilka som är de bästa skivomslagen genom tiderna.



Det näst bästa skivomslaget är (i stark konkurrens med The Beatles "White album") är förstås Brian Enos Music for Films (1978). Den grå matta ytan harmonierar inte bara med musiken - som är ett slags fragmentarisk ambientmusik - utan är det enda tänkbara omslaget på en skiva som är ett soundtrack till filmer som inte finns utan som skapas inne i lyssnarens huvud. Ett annat omslag än den grå ytan hade varit orimligt!

Men nu till det bästa skivomslaget genom tiderna:



Monty Pythons Another Monty Python Record (1971).
Genialt är det enda ord som kan beskriva detta skivomslag! Man har helt enkelt tagit ett befintligt skivomslag och ändrat titeln. Mer än så behövs ju egentligen inte! Ett mer optimalt skivomslag kan inte göras!