Häromdagen kom jag in i 13-åringens rum och hajade till när jag såg vad han hade klistrat upp på kakelugnen. Min gamla affisch!!
Jag visste inte ens att den fanns kvar, men tydligen hade jag gett bort den till min tio år yngre svåger nån gång och nu hade min son fått den av honom. Det är alltså tredje gången den pryder ett tonårsrum.
Och ändå hade Jim Morrison varit död i över tio år när jag köpte affischen nån gång på åttiotalet. Här kan man tala om en hållbar ikon för... ja, det som den musikintresserade tonåringen vill identifiera sig med.
Eller också är det bara den svartvita estetiken i bilden som gör det. Hur som helst kommer jag inte att bli förvånad om jag som 90-åring kommer att se den på väggen hos ett barnbarnsbarn.