Stadens ljudmaskiner
Vi har ett ganska säreget konstverk på besök i Norrköping just nu. Det är konstnären Esther Shalev-Gerz som skapat en installation som består av en visuell del på Norrköpings Konstmuseum och en ljuddel på Holmbron mellan Stadsmuseet och Arbetets museum. Sound Machine heter skapelsen och handlar i grunden om hur människans minne fungerar. Konstnären och hennes medarbetare har spelat upp ljudet av vävmaskiner för ett antal kvinnor som arbetat i Norrköpings textilindustrier och deras nu vuxna döttrar som låg i sina mammors magar då de arbetade i de bullriga fabrikerna. Man kan läsa mer om installationens idé på annat håll så jag fördjupar mig inte mer än så i detta.
Ljudet av vävstolarna (en inspelning av maskinerna som finns på Stadsmuseet) hörs alltså då man passerar Holmbron i industrilandskapet. I utställningsdelen på Konstmuseet är det däremot alldeles tyst. Där kan man istället betrakta en videosekvens där kvinnorna lyssnar på maskinernas ljud, en 3D-rendering av maskinernas rörelse samt utskrifter av kvinnornas kommentarer kring de minnen som ljuden väckt.
Man kan konstatera att Shalev-Gerz installation är spännande men ack så svåråtkomlig. Jag menar inte att det är svårt att höra vävstolarna på Holmbron (åtminstone inte då ljudet är igång) eller att det skulle vara knepigt att smita in på konstmuseet och beskåda de lyssnande kvinnorna. Nej, det som är svårt är att få ta del av tankarna bakom. Jag tror att det här är ett konstverk som mer eller mindre kräver att man känner till processen bakom. Det går liksom inte att tolka det på något meningsfullt sätt annars. Och det är ju lite synd med tanke på att det faktiskt är ett väldigt genomtänkt verk som problematiserar hur minnen egentligen fungerar.
Det som också är lite spännande är vad som händer med en ljudinstallation då den placeras ut bland en stads alla ljud. Först fick den konkurrens av en annan ljudinstallation: en råmande kossa som skulle göra reklam för en fofoutställning på Stadsmuseet. Lite intressant att Stadsmuseet - som är en av arrangörerna till Sound Machine och annars sällan sysslar med ljudinstallationer - lyckades köra två konkurrerande ljud samtidigt vid Holmbron. Väl hade kossan tystnat så fick Stadsmuseet - som tydligen sköter volymknappen - hot om polisanmälan om de inte sänkte det störade maskinljudet. Enligt ett rykte ska det ha varit grannen Arbetets museum - som inte är delaktig i installationen - som hade tröttnat...
Det senaste är att man bilar bort det yttersta betonglagret i det torrlagda vattenfallet mellan Strykbrädan och Bomullsspinneriet - en verksamhet som låter väldigt mycket. Det är trångt i stadens ljudmiljö och inte helt lätt att nå ut med ett konstnärligt budskap, men lite uppmärksamhet har det hela ändå väckt. Och det kanske är et viktigaste.
Esther Shalev-Gerz lär ha uttryckt idéer om relationen mellan industriepokens ljud och den postindustriella erans technomusik. Några som verkligen laborerat med de kopplingarna är upphovsmännen till projekten Industrial Cool och Skiftet. Säga vad man vill, men det blir ofta väldigt intressant när folk vågar arbeta i gråzonen mellan konst och vetenskap.
Ljudet av vävstolarna (en inspelning av maskinerna som finns på Stadsmuseet) hörs alltså då man passerar Holmbron i industrilandskapet. I utställningsdelen på Konstmuseet är det däremot alldeles tyst. Där kan man istället betrakta en videosekvens där kvinnorna lyssnar på maskinernas ljud, en 3D-rendering av maskinernas rörelse samt utskrifter av kvinnornas kommentarer kring de minnen som ljuden väckt.
Man kan konstatera att Shalev-Gerz installation är spännande men ack så svåråtkomlig. Jag menar inte att det är svårt att höra vävstolarna på Holmbron (åtminstone inte då ljudet är igång) eller att det skulle vara knepigt att smita in på konstmuseet och beskåda de lyssnande kvinnorna. Nej, det som är svårt är att få ta del av tankarna bakom. Jag tror att det här är ett konstverk som mer eller mindre kräver att man känner till processen bakom. Det går liksom inte att tolka det på något meningsfullt sätt annars. Och det är ju lite synd med tanke på att det faktiskt är ett väldigt genomtänkt verk som problematiserar hur minnen egentligen fungerar.
Det som också är lite spännande är vad som händer med en ljudinstallation då den placeras ut bland en stads alla ljud. Först fick den konkurrens av en annan ljudinstallation: en råmande kossa som skulle göra reklam för en fofoutställning på Stadsmuseet. Lite intressant att Stadsmuseet - som är en av arrangörerna till Sound Machine och annars sällan sysslar med ljudinstallationer - lyckades köra två konkurrerande ljud samtidigt vid Holmbron. Väl hade kossan tystnat så fick Stadsmuseet - som tydligen sköter volymknappen - hot om polisanmälan om de inte sänkte det störade maskinljudet. Enligt ett rykte ska det ha varit grannen Arbetets museum - som inte är delaktig i installationen - som hade tröttnat...
Det senaste är att man bilar bort det yttersta betonglagret i det torrlagda vattenfallet mellan Strykbrädan och Bomullsspinneriet - en verksamhet som låter väldigt mycket. Det är trångt i stadens ljudmiljö och inte helt lätt att nå ut med ett konstnärligt budskap, men lite uppmärksamhet har det hela ändå väckt. Och det kanske är et viktigaste.
Esther Shalev-Gerz lär ha uttryckt idéer om relationen mellan industriepokens ljud och den postindustriella erans technomusik. Några som verkligen laborerat med de kopplingarna är upphovsmännen till projekten Industrial Cool och Skiftet. Säga vad man vill, men det blir ofta väldigt intressant när folk vågar arbeta i gråzonen mellan konst och vetenskap.
Kommentarer
Trackback