När jag bläddrade i en gammal bok häromdagen hittade jag ett vykort som legat där som bokmärke sedan någon gång på 1970-talet. Jag var inte så gammal när kampanjen "Tjejer kör bättre än killar" gick av stapeln, men jag minns ändå att somliga blev oerhört provocerande.

Kvinnors intrång på manliga domäner har alltid bemötts med motdrag, och kan man inte bränna upp hotet (jfr Jeanne D'Arc m fl) så kan man alltid förvränga budskapet. Uttrycket "Tjejer kör bättre än höns" fick således snabbt fäste och lever fortfarande kvar. En sökning på Google gav 76 träffar på "tjejer kör bättre än killar", medan "tjejer kör bättre än höns" gav 305! Surfar man runt lite upptäcker man att hönsvariantens starka livskraft verkar ha något att göra med att många män helt enkelt känner sig kränkta av tanken på att kvinnor skulle kunna vara överlägsna män. NTF borde givetvis veta bättre än att hävda något sådant på ett så starkt inmutat manligt område som bilkörning!

Faktum är att man (märkväl, "man") inte behöver veta vilket kön en bilförare som beter sig klantigt har. Det går alldeles utmärkt att ändå koppla det till "tjejer" och ännu heller "kärringar". Ett exempel på detta finns här! Utan att man överhuvudtaget ser föraren går det att ta hans eller hennes misstag som en intäkt på kvinnors olämplighet som bilförare. Jag vet att jag själv har gjort mig skyldig till att svära över "kärringar" i trafiken, fast det i själva verket till 90% är GUBBAR som jag har anledning att svära över. Kan någon människa begripa vad det är som sker med oss män då vi sätter oss bakom ratten? Där går det utmärkt att svära, hojta och peka finger åt okända människor. Så gör vi ju knappast inte i några andra sammanhang (möjligtvis viss idrott undantagen). Vad beror detta på? Jag tror att det åtminstone delvis går att förklara med hjälp av begreppet tillit. För att klara av att leva i dagens komplexa samhälle måste vi ha tillit till såväl våra medmänniskor som diffusa "expertsystem". Då vi går omkring i ett köpcentrum förväntar vi oss att andra precis som vi själva ska ta hänsyn till varandras framfart. I kalkylen ingår att man kan stöta emot varandra, tränga sig förbi varandra med en muttrande ursäkt, men inte att man springer rakt på varandra och knuffar omkull varandra. Då man sitter i en bil är läget annorlunda. Här handlar det inte bara om att ha tillit till andra människor. Här måste man också ha tillit till de expertsystem som utgörs av trafikplanering och bilkonstruktioner. I sin bil är man avskärmad från omgivningen. Interaktionen med andra människor sker genom glas och plåt. Kommunikationen kan inte ske med ord, utan genom signaler och åtbörder. Som bilist är man utlämnad åt expertsystemen då de "normala" mänskliga kommunikationskanalerna som ögonkontakten och det talade ordet är satta ur spel. Dessutom innebär manövreringen av bilen en slags förlängning av ens egen kropp som man inte har full kontroll över. Den yttre gränsen är bilens utsida - någon (minns just nu inte vem) har lanserat tanken på bilen som ett "flyttbart revir", man kan sitta kvar i sin lilla håla och ändå samtidigt vara mitt ute i det främmande och farliga... Många har utvecklat tankar kring detta, till exempel sociologen Anthony Giddens, och det kan givetvis diskuteras i det oändliga. Kanske kan det också ge någon nyckel till varför vi förfaller till... nej, inte något nedärvt "urbeteende", vilket en och annan biologist säkert skulle hävda, men till det som har bankats i oss sedan barnsben om hur "män" respektive "kvinnor" fungerar. Det är ju bara att kasta ett öga på gammal bilreklam så ser man ju att den där "Tjejer kör bättre"-kampanjen utmanade en urgammal ordning...



Intressant nog reproduceras den här bilden tämligen oreflekterat av dagens bilbransch. Häromdagen fick jag en broschyr från Toyota i handen där man pushade för Toyotaverkstädernas effektivitet. Broschyrens exempel på detta gick ut på att en kvinna fått "låna" sin mans nya Toyota för att åka och... ja, just det, HANDLA förstås. Givetvis hade hon stött emot något och bucklat till makens ögonsten. I panik vände hon sig till den lokala Toyotaverkstaden där de raska gossarna snabt fixade skadan utan att hennes man behövde få veta något! Påminner inte detta på ett ganska pinsamt sätt om ovanstående Opelreklam från tidigt 60-tal? Har ingenting hänt i bilbranschen sedan dess?? Minuspoäng, Toyota!

Noterar med glädje att det faktiskt finns folk som läser min blogg! Samtidigt förpliktigar det ju. Måste ju se till att skriva nytt... Om det nu är någon som läser det här denna vecka så kan jag passa på att tipsa om två åtta år gamla filmer som går i TV1 den kommande veckan.
Har man inte sett Magnolia så har man chansen på lördag (31/3) kl 21. Till och med Tom Cruise är bra i den här märkliga historien, eller "historierna" i pluralis kanske man ska säga...

På onsdag 21.55 visas en film med en annan skådis som inte alltid är lyckad, nämligen Jim Carrey. I Milos Formans film Man on the moon gör han dock ett lysande tragikomiskt porträtt av komikern Andy Kaufman. Nu har jag inte sett tillräckligt mycket av den riktige Andy Kaufman för att riktigt kunna avgöra porträttlikheten, men som historia om en udda existens är filmen riktigt bra. Kaufman var mest känd för sin medverkan i Saturday Night Live och i sitcomserien Taxi under 70-talet och tidigt 80-tal. Kaufmans signum var Den Stora Bluffen - att på olika sätt testa gränser och lura världen tycks ha varit något av en passion för honom. Åtminstone - det ska påpekas - om man ska lita till att Formans/Carreys tolkning säger något om verkligheten.

Följaktligen ägnade sig Kaufman bland annat åt fribrottning, imitationer och att gestalta uppdiktade personer, där den odräglige Tony Clifton är den mest kända. Ibland lät Kaufman andra personer gestalta Clifton för att ge sken av att det rörde sig om en verklig person (eller kanske bara för att förvirra ännu mer).

Kaufman dog i cancer vid 35 års ålder 1984 och slutscenerna i filmen om honom skulle kunna ha ackompanjerats av Eric Idles odödliga rader: "Life's a laugh and death's a joke, it's true". Nu gör den inte det, utan i stället av en ännu bättre låt, nämligen REMs låt från 1992 som även den heter Man On the Moon, och som handlar om Kaufman:

De två elektriska apparater som jag först slår på varje morgon (efter att ha slagit av den hemska väckarklockan) är perkulatorn och radion. Alltid P1. Sedan springer jag runt och rör i grötkastrullen, plockar fram bröd och hojtar åt mina barn att de ska gå upp, samtidigt som jag lyssnar på hur kaffets puttrande blandas med radions svada. Även om det blir lite fragmentariskt så kan jag i alla fall tillgodogöra mig en del av vad som sägs. Hinner till och med reta upp mig lite emellanåt. P1:s nyhetsmorgon lever högt på att vara den objektiva sakliga nyhetsförmedlaren, men kvällstidningsjournalistiken lurar under ytan. Allt oftare hör jag intervjuare som gång på gång återkommer till samma infantila fråga i desperata försök att hitta det skandalartade och sensationella.

I morse var ett av huvudnumren att Rysslands ambassadör gjort uttalanden om svenskarnas syn på Ryssland och det ryska. Anledningen var förstås den ryska gasledningen och den sågfilarstämning det piskat upp. Ambassadören menade att i svenska ögon är allt ryssarna företar sig dåligt och undrade vad det kunde bero på. Ett svar ger Henrik Berggren i en DN-krönika; visst handlar det om "dunkla minnen ur vårt kollektiva förflutna", men det intressanta är väl hur den här Rysslandsbilden reproduceras. Förgäves väntar jag på att P1s Rysslandkorrespondent ska dyka upp i inslaget om den ryske Sverige-ambassadören. Hon brukar annars höras ganska ofta i P1:s morgonsändningar. Varje gång jag hör henne brukar jag undra varför hon egentligen stannar kvar i Moskva. Hon tycks verkligen hata allt vad ryssar och Ryssland heter. Den bild denna Moskvakorrespondent förmedlar till oss morgontrötta svenskar är en bild som passar väl ihop med sågfilare, Vodka och Sovjetbyråkrati; Ryssar är pälsmössebeklädda, snednäsade alkisar som tar mutor och kör som galningar. Detta är vad nämnda korrespondent försökt hamra in i min skalle under hösten och vintern. Själv tycks hon vara den klanderfria motbilden mot allt hemskt och löjeväckande hon ser runt omkring sig i den ryska vardagen. Hon håller sig borta från representations-Vodkan och spänner ordenligt fast sina barn när hon kör dem till skolan. Jag stängde av radion en morgon. Det var när hon gjorde en utvikning kring en mans sneda näsa som jag fick nog. Kanske missade jag något väsentligt. Kanske skulle hon komma fram till en poäng kring näsan, men jag hade hört henne spy galla över ryssarna en gång för mycket för att ha några sådana förväntningar?

Ja, var kommer den negativa Rysslandsbilden ifrån? Kanske en fråga för de mer seriösa delarna av P1-journalistiken att ta sig an, innan kvällstidningsnormen tagit över helt.

Bråviken 2007-02-11

Nedisade träd och fastfrusna båtar. Isen ligger, fast den är varken särskilt tjock eller särskilt skridskojämn. Men det är ändå 7 minusgrader och riktig vinter. Det kanske finns anledning att minnas det här. Kanske blir det inte några sådana här vinterdagar när mina barn går här med sina barn, eller barnbarn? Vi kan inte veta hur det blir, men har vi råd att chansa?

Häromdagen gick min äldste son och släckte alla lampor som lyste i onödan där hemma. Han hittade tre. Illa att även vår familj bidrar till resursslöseriet och energiberoendet, men positivt att en trettonåring bryr sig om att gå och släcka? Men orkar vi hela tiden gå och tänka på om vi gör saker och ting rätt? Eller är det enklare att bara koppla bort det och köra på? Det kanske inte blir så farligt trots allt...? Det kanske inte är på grund av oss som det är varmt och blåsigt?? Titta, isen ligger ju! Det är vinter! Ska vi ta en tur med bilen?

Nu börjar det klarna! Jag börjar förstå lite mer av varför jag har satt igång med det här bloggandet. En på sätt och vis ganska meningslös sysselsättning kan man ju tycka...

Saken är den att jag håller på och skriver en avhandling. Ska vara klar i höst. Det innebär en väldig massa strukturerat skrivande. Och en väldig massa strukturerat (nåja) tänkande. Men sen är det ju det där andra. Alla restprodukter som det genererar. Alla de där tankarna som inte passar in i avhandlingen. En del som befinner sig i gränstrakterna och så en massa annat som handlar om helt andra saker. Det verkar som att ju mer jag försöker koncentrera mig på avhandlingsskrivandet, desto större behov får jag att skriva om annat. Det är förstås därför jag håller på med det här. Det fungerar som en slags säkerhetsventil. Det är väl av samma anledning jag heter Wintermute här och inte det där andra namnet som ska stå på avhandlingen. Jag behöver hålla världarna åtskilda. Och dessutom är jag inte säker på att jag vill att den här bloggen ska associeras med avhandlingen. Åtminstone inte innan den är klar. Jag tänker så här: jag förhåller mig vetenskapligt till saker och ting i min avhandling, det gör jag oftast inte här. I avhandlingen är det analys. Här är det åsikter och förvirrade tankar. Jag sorterar och håller isär, men en del skulle kunna missta sig. Wintermute får nog citeras för sig och ... får citeras för sig. Tills vidare. Sedan är det säkert så att den som verkligen anstränger sig nog skulle kunna lista ut vad Wintermutes avhandlingsskrivande alter ego egentligen heter... Men i så fall: var så god.

Vad avhandlingen handlar om? Det kommer att framgå av en del kommande tankar här i bloggen. När den ska vara klar? I höst...