I helgen fann jag mig själv tittandes på sjuttiotalsfilmen Grease tillsammans med sjuåriga dottern.
Gudskelov hinner dottern ännu inte läsa den svenska texten så vi behövde inte bekymra oss så mycket om den bedrövliga handlingen eller den ännu bedrövligare dialogen, utan kunde koncentrera oss på musiken och dansen.

Det är mer än trettio år sedan jag såg filmen senast, på en av Norrköpings biografer. Jag gick på mellanstadiet och Grease var Filmen med stort F som alla pratade om. John Travolta var stjärnan på modet och några av de häftigare i klassen hade sett barnförbjudna Saturday Night Fever – sa de i alla fall. Men Grease var en film som även vi inte fullt så tuffa bara skulle se!

Överhuvudtaget var femtiotalet i amerikansk variant något som engagerade svenska elvaåringar i slutet av sjuttiotalet. Svenska gruppen The Boppers hade just gjort succé med sin debut-LP och på TV gick Gänget & jag (Happy Days) med Ron Howard i huvudrollen. En klasskompis jobbade hårt på att kunna gå samma sätt som Henry Winklers rollfigur Fonzie. Ett uttryck som vi körde med var ”skit en lök” och av någon anledning minns jag ännu idag när Tina, som satt bakom mig i klassrummet, under en lektion lutade sig fram och viskade: ”Vet du… det där ’skit en lök’, det sa dom på femtitalet!”

Ja, det var nånting med femtiotalet som lockade. Antagligen var det starkt kopplat till att såväl Grease som Happy Days handlade om tonåringar, och det var ju på tröskeln till den världen vi stod! Nog ville vi väldigt gärna att våra tonår skulle bli så där färgglatt hamburgertrevliga som i den amerikanska drömfilmvärlden.

Trettio år senare häpnar jag lite över alla usla sexskämt som genomsyrar filmen. Kanske inte så mycket över att de finns där som att jag girigt sög i mig dom vid elva års ålder. Jag minns att jag och mina kompisar tyckte att ett av de allra roligaste skämten i Grease var följande:

Grabbgänget sitter samlat på hamburgerbaren. En av dem säger: ”Tjejer kan man bara ha till en sak men vad gör man med dem övriga 23 timmar och 45 minuter på dygnet?” Den minste killen i gänget lutar sig ivrigt fram och frågar ”Tar det bara en kvart?”

Att vi elvaåringar fanns detta så fantastiskt roligt att vi gick och återberättade detta för varandra kan väl bara förklaras med att vi verkligen gick och undrade över just det där. Tar det bara en kvart? Grease gläntade lite på dörren till det där stora och mystiska som vi hoppades väntade runt hörnet…

När jag nu såg om Grease så tycker jag nog ändå inte att sexismen är så fruktansvärd ändå, trots de usla skämten. Inte ens Sandys förvandling på slutet tycker jag kan tolkas så entydigt manschauvinistiskt som jag föreställt mig den i mitt vuxenomtolkade minne av filmen. Det som var värst, och som jag förstås inte alls uppfattade när jag såg den hösten 1978, var att drömbilden av 50-talets tonårs-USA också är ett apartheid-USA där en färgad person överhuvudtaget inte ens skymtar i periferin. Om det här var den bild vi matades med när vi tog våra första stapplande steg mot vuxenvärlden så är det ju inte konstigt att vi är en vilsen generation. Gudskelov har jag andra filmer att pracka på min dotter!