I fredags, 31 juli, var det dax för en tur till Göteborg. Vi var några stycken... 110 000 biljetter ska ha sålts till konserten.
Och visst var det värt det. Givetvis inte lika magiskt som Globen 92, men ändå en värdig uppföljning sjutton år senare:)

'Det är klart att det blir en viss nostalgifaktor även om sönerna (som missade konserten 92 eftersom de inte var födda då) tycktes uppskatta konserten lika mycket.
Until the end of the world är en låt som är lite speciell att höra för ett gammalt fan. Dels därför att den var en av de nya låtarna när man hörde den 1992, en av höjdpunkterna från Achtung Baby (1991) (som för övrigt är en av deras allra bästa album över huvud taget - den innehåller ju även One!)
Dels är den lite speciell för den som gillar Wim Wenders filmer. Until the end of the world är också soundtrack till Wenders film med samma namn från 1991. Filmen är en framtidsvision i det kortare tidsperspektivet - den utspelar sig nämligen 1999 - och Wenders bad därför ett antal artister (bla Lou Reed, Talking Heads och R.E.M.) att bidra med låtar som lät som de trodde att musiken skulle låta 1999.

Med det i huvudet blir det onekligen lite extra speciellt att år 2009 stå framför den enorma futuristiska scenen som byggts upp på Ullevi och höra de gamla U2-farbröderna framföra ett verk från 1991 som då var tänkt att låta som om de skulle komma att låta i framtiden, vilket nu, 2009, var tio år sedan... Framtiden var bättre förr, brukade jag säga. Nu får jag väl säga framtiden var förr...


Texten till Until the end of the world är för övrigt en dialog mellan Jesus och Judas:

Waves of regret and waves of joy
I reached out for the one I tried to destroy
You...you said you'd wait 'til the end of the world