Etnologen Robert Willim i Lund har lanserat begreppet Industrial Cool som ett samlingsnamn för återbruket av industriepokens artefakter. Det kan handla om allt från förvandlingar av gamla fabriker till återanvändning av industrins ljud och arbetsvillkor. Willim diskuterar och experimenterar med fenomenet med hjälp av musik, film och i bokform. Dessutom på en blogg där det senaste inlägget diskuterar Industrial Cool som heminredning. Och varför inte? Lite Stalkerkänsla i bokhyllan är väl inte helt fel. Dessutom ett slags motstånd mot slitochslängmentaliteten...
Men här är vi också inne på en estetik som vi haft med oss ett tag. Det handlar om fascinationen inför modernitetens förfall, hur det som alldeles nyss var symbolerna för nyheter och framsteget plötsligt ratas, överges och vittrar. Men i detta ligger också kontrastverkan, hur det rostande och sönderfallande ställs mot det ordnade och vackra. Det är samma estetik som min fru använder när hon låter växterna i trädgården klättra på rostiga armeringsjärn eller den som bidrar till att göra dataspel som Myst intressanta. Samspelet mellan byggda miljöer i förfall och naturens livskraft är något som uppmärksammas alltmer som en estetisk och funktionell kvalitet.
Inomhus funkar förfallet förstås lite annorlunda, men en sak är säker: Den där rostiga och trasiga järngrunkan som blivit ljusstake funkar bara i en mycket välordnad omgivning. Den industricoola inredningsestetiken kräver att vi städar ordentligt!