Igår kväll låg jag och läste en intervju med Brian Eno i marsnumret av Mojo, där han bland annat beskrev samarbetet med U2. Eftersom U2 är såna perfektionister, enligt Eno, så kan de fördärva en från början riktigt bra låt i sina försök att göra den bättre. Men om de sedan får hålla på tillräckligt länge så brukar den blir bra igen. Ibland blir den sämre efter att de arbetat vidare med den och så där håller det på. Enligt Eno gäller det att försöka passa in tiden när skivan ska vara klar med topparna i låtarnas upp-och-ner-kurva...
I år är det 25 år sedan Enos och U2s första studiosamarbete - klassikern The Unforgettable Fire och jag tänkte när jag läste intervjun att det ska bli spännande att höra den nya plattan när den nu kommer. Eftersom jag inte har så mycket koll på sånt som jag en gång haft så är det tur att det finns en yngre generation som har det. Min fjortonårige son kom hem på eftermiddagen och hade inhandlat den nya plattan - No Line on the Horizon - som släppts i butikerna just idag!

Jag har just lyckats lägga vantarna på skivan - vilket inte är mer än rätt med tanke på att sonen redan i tioårsåldern lade beslag på alla mina U2-skivor - och sitter nu och lyssnar på den. Att döma av det jag hittills hört är det mer av The Unforgettable Fire än av de senaste mer rockorienterade alstren. Ja, även skivomslaget, med svartvita bilder av Anton Corbijn, fotografen som följt U2 sedan åttiotalet, gör att ett gammalt U2-fan känner igen sig.
Klart att ett nytt studioalster av U2, Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite skapar förväntningar. Recensioner jag läst på nätet ikväll, i väntan på att få låna skivan av sonen, har gett den ett ganska blandat mottagande, men med den röda tråden att den är ojämn - här ska tydligen finnas både aska och diamanter.
Jag tror inte jag kan urskilja vad som är vad efter bara en lyssning, men jag kan säga så mycket som att det jag hört hittills åtminstone infriar mina förväntningar. Framförallt låter det Eno, som det ska och alltid gör när han har producerat!