De senaste dagarna har jag varit involverad i en diskussion på en annan blogg kring huvuvida framtiden var bättre förr eller inte och, om den nu var det, hur man ska kunna återerövra en sån där lovande framtid där tekniska innovationer har skapat lösningar på all världens problem och där alla är glada och lyckliga. Jag tror att framtiden i och för sig varit bättre och sämre periodvis. Runt sekelskiftet 1900 till exempel var nog framtiden rätt så lovande vilket man kunde beskåda på diverse världsutställningar, men så blev det ju krig...

Så bra som framtiden var under 1950- och 1960-talen har den nog aldrig varit. Jag misstänker att många av oss som diskuterade den försämrade framtiden på den där bloggen är födda på sextiotalet. Vi är generationen som började bli medvetna om hur världen är konstruerad precis samtidigt som framtiden övergick från att vara lovande till att vara problematisk. Under 1950-talet utlovades en bekväm framtid, där man med teknikens hjälp inte skulle behöva anstränga sig så mycket, oavsett om det gällde matlagning eller transporter.

Min mamma skrev en uppsats 1954 som handlade om "Norrköping om 50 år", det vill säga början av 2000-talet. Där skrev hon att "Jag tar alltså min bil eller varför inte min helikopter och tar en flygtur över staden ... Det är mycket folk på gatorna, men på de största gatorna går man inte, utan står. Man har nämligen rullande trottoarer". Det var så framtiden såg ut på femtiotalet! Och på 1960-talet skulle man förenkla ännu mer. Nya material och produktionsmetoder innebar att man inte längre behövde rengöra och laga prylar när man hade använt dem. Man kunde ju lika gärna slänga och köpa nytt.

Men då plötsligt, just när vi som är födda i mitten av 1960-talet skulle börja skolan, då var det något som hände med framtiden. Ett stort hotfullt moln seglade upp vid horisonten. För mig fick det hotet ett namn när jag var fem år. Han hette Sprätten. Jag träffade Sprätten i bibliotekets låda med bilderböcker. Sprätten satt på toaletten, och när han gick därifrån rann bajset ut i ån. Som om det inte räckte med det så anlade han också en fabrik vid en badsjö. Det blev bara elände där Sprätten drog fram. (Annika Elmqvist som skapade Sprätten har gjort ett antal uppföljare på ett mycket konsekvent sätt, men det är en annan historia.)

Sprätten var en första varningsklocka: framtiden kanske inte bara är en lång och solig motorväg mot lyckan. Som väl är hade jag Kalle Anka som tröst. 1971 publicerades i Kalle Anka Pocket nr 8 en serie som hette Kalle Anka 2001. I den serien skickas Kalle av sin gnidne farbror trettio år (ursprungligen fyrtio år eftersom serien publicerades i Italien redan 1961) in i framtiden för att kontrollera om han är kapabel att förvalta Joakims pengar. Själva storyn gick väl mest ut på att Kalle blev lika snål som sin farbror, vilket man kunde ha anat.

Det som var fascinerande var den miljö som Kalle och knattarna hamnade i. Här fanns rubbet: robotar, monorailbanor högt uppe mellan skyskraporna, små flygande farkoster och rullande trottoarer. Faktum är att det mesta av den visuella framtidsskildringen i det framtida Ankeborg handlade om transporter. Följaktligen drevs alla fordon 2001 med atomenergi vilket inte fungerade så bra i Kalles lilla röda kärra som han tagit med sig in i framtiden. Så här skulle framtiden se ut! Inte underligt att vi är en förvirrad generation. 2001 är passerat för länge sedan och inte ens Ankeborg blev som de italienska Disneytecknarna tänkte sig det på sextiotalet. Ändå vill vi så förtvivlat gärna att framtiden ska se ut så där. Åtminstone en egen liten helikopter kunde man väl få? Nähä, men en snabb bil och en rak motorväg? Då kan man åtminstone låtsas att man är på väg mot framtiden. Peak oil är väl ännu långt borta..? Eller?