Vissa dagar når man liksom inte fram dit man vill. I radioinslaget Returkultur (SR P4 Östergötland) pratar vi om inte helt dagsfärsk kultur på torsdagsförmiddagarna. Det kan vara allt från 1800-talslitteratur till 1960-talsmusik till 1990-talsfilm till andra märkliga mer eller mindre bortglömda kulturella fenomen.
En halvtimme har jag på mig att utveckla mig kring veckans ämne. Minus den musik som spelas... Ja, många minuter blir det inte.

Oftast brukar jag ändå känna att jag hinner få med det mesta av det jag vill ha sagt, även om jag skulle kunna prata i timmar om vissa ämnen (vilket radiolyssnarna lyckligtvis slipper höra). Men just idag känner jag att jag liksom svek min självpåtagna roll att få med någon lite djupare reflektion och analys...
Vi pratade om filmbröderna Coen och det jag sade kan väl mest uppfattas som en hyllning till brödernas filmskapande. Och det är väl OK, för jag gillar verkligen många av deras filmer. Men så var tiden plötsligt slut och jag hade inte hunnit med en viktig kritik mot Coens filmer som jag verkligen hade velat få med!
Så det jag skulle vilja ha sagt får jag väl skriva här istället:

En negativ sak att säga om bröderna Coens filmer är att det handlar om utpräglat manliga världar! Inte så att det inte förekommer några kvinnor i filmerna, men de tilldelas vissa bestämda, ofta undanskymda roller. Mer ofta är de framställda som objekt än som handlande subjekt.

 

I O Brother, Where Art Thou? finns flera exempel. Visserligen skulle man kunna hävda att det bygger på Odysseen och att det utspelar sig på 1930-talet, men det borde inte vara skäl nog att framställa Holly Hunters karaktär Penny som en karikatyr på den klassiska ragatan; för att få nåd hos henne måste Everett (George Cloney) till varje pris lyda hennes order, vilket sånär kostar honom livet… Sirenerna som förvrider huvudet på männen är ett exempel på något genomgående i flera filmer: att kvinnor och deras manipulativa förmåga är orsak till männens våld och intriger. Här kan man anföra exempel från kärleksintrigerna i Blood Simple och Miller's Crossing till Bunny Lebowskis ansvarslösa handlande i The Big Lebowski...

 

Även en stark självständig kvinna som den feministiska konstnären i The Big Lebowski tycks vara mest fixerad vid att bli befruktad och kunna träda in i en modersroll. Och så har vi Marge Gunderson i Fargo... Här måste jag nog se om filmen... Men nog är det påtagligt att hon framställs i en specifik, traditionell kvinnoroll med den putande magen. Eller?