Innan jag somnar på kvällen vill jag gärna varva ner med nånting som inte kräver vare sig tankeverksamhet eller engagemang. Gamla serietidningar till exempel. Min fru funkar tvärtom. Hon har en tendens att börja småprata om jobbiga saker som världspolitik och sociala orättvisor innan hon somnar. Sedan är det jag som kan bli liggande vaken en bra stund, funderande över världsläget, medan hon ligger och sover sött.

Igår kväll berättade hon om ett sällsynt tydligt exempel på hur totalt bizarr världen egentligen är. Hon hämtade det från två påföljande inslag i radions nyhetssändning.

Det första inslaget handlade om Dr Denis Mukwege som fått Olof Palmepriset för sitt arbete med våldtäktsoffer i Demokratiska Republiken Kongo. Eftersom våldtäkt används som strategisk krigsföring i Kongo-Kinshasa tar Mukweges sjukhus emot tio våldtagna kvinnor om dagen och ändå täcker det långt ifrån vårdbehovet eftersom betydligt fler än så våldtas dagligen. Och då handlar det om kvinnor - flickor - i alla åldrar...
Och så raskt över till nästa nyhet... Hockeyproffset Zetterberg har skrivit på ett nytt tolvårskontrakt värt - 570 miljoner kronor! Eller som Sveriges Radio konstaterar: eftersom hockeyspelarna i snitt spelar tjugo minuter per match har Zetterberg en timlön på 1,7 miljoner. Vad gynekologen Mukwege och hans kollegor har i timmen när de dagarna i ända står och försöker rädda fysiskt och psykiskt sönderslitna småflickor har jag ingen aning om, men Palmepriset är i alla fall på hela 75 000 dollar. Det vill säga nästan 600 000 kronor...

Men det här kan man väl inte jämföra??? utbrister nu Vän av Ordning. Nä, man kan väl inte det kanske... Eller kan man? Hockey gör sig ju onekligen så mycket bättre i TV och kan ju därför bära sina egna kostnader på ett helt annat sätt än gynekologiska operationer. Så det är väl logiskt att hockeyproffsen får rejält betalt? Åtminstone är det logiskt i den totalt bizzara värld vi lever i...

László Gönczi fångade in den bizarra tillvaron i en inledare i fria tidningen häromdagen där han leder i bevis att finanskrisen egentligen inte är något annat än ett "låtsasproblem" att fokusera på istället för de verkliga problemen, det vill säga globala miljöhot och orättvisor. Vad Gönczi säger i sin korta text är att allt beror på perspektivet och hur man räknar. Eller med andra ord: det handlar om vem som har rätten att formulera problemet, att bestämma vad som är viktigt och värt att bry sig om.

Så när jag ligger där i mörkret och funderar över den bizarra tillvaron - medan min älskade sover gott intill - så tänker jag att ett litet steg på vägen mot en mindre bizarr värld ändå måste vara att vi tar oss rätten att tänka på andra sätt, att kräva att få vara med och definiera vad som är viktigt. Kan vi inte göra något annat så kan vi ändå börja med att våga ställa frågan Vad är egentligen problemet?

Det rör på sig kring planeringen för Ostlänken i Norrköping. Nu har kommunen kommit ett steg närmare ett ställningstagande kring planeringen av resecentrum och saker och ting börjar ställas på sin spets; vad måste offras i stadsrummet? Jag tror att en och annan Norrköpingsbo satte morgonkaffet i vrångstrupen i lördags morse då de såg den braskande rubriken på NT:s förstasida: "Pihlska skolan offras när Ostlänken byggs". Nu är det ju inget nytt att kommunen vill bygga tunnel även om man inte direkt har basunerat ut vad detta rimligen kommer att innebära. De idéskisser som presenterats sedan några år tillbaka måste för många te sig tämligen främmade och ogripbara eftersom de presenterar en så total make-over av stadsrummet kring resecentrum. Att detta innebär att ett och annat försvinner kan man dock föreställa sig om man tänker till.

Mer anmärkningsvärt är att Magnentus som köpte fastigheten 2004 inte säger sig veta om dessa planerna på att riva fastigheten. Och så är det ju givetvis ganska snopet för Alstom som flyttade till Norrköping från Finspång så sent som 2006 och där den renoverade och tillbyggda Pihlska skolan sågs som ett perfekt läge ur kommunikationssynpunkt. Verkar rimligt att tänka sig att Alstoms förtroende för Norrköpings kommun får sig en knäck nu...
Å andra sidan är det väl inte nån som vet när Ostlänken byggs - om den nu över huvud taget kommer till stånd. Mytbildningen kring möjligheten och betydelsen av snabba pendlingsmöjligheter har ju tydligt börjat krackelera...

[Pihlska skolan byggdes som flickskola 1902 och är uppkallad efter flickskoleläraren Aurore Pihl som drev skolan under många år och var en känd profil och debattör i Norrköping.]

På torsdagarna springer jag upp till Radio Östergötland och pratar lite om tidskrifter i förmiddagsprogrammet. Det finns väl flera skäl till att jag gör det, men mest för att det är kul och att det skapar chanser att bredda kunskaperna om vad som är på gång inom olika områden. Jag tror att det har att göra med ett behov av kontakt med nån slags "verklighet" utanför den skyddade verkstaden Universitetet där jag tillbringar större delen av dagarna.

Det finns ingen solklar koppling till mitt jobb som forskare även om det är som "samtidshistoriker" jag brukar presentera mig och det är ur det perspektivet jag reflekterar över tidningar och tidskrifter; som samhällsfenomen som speglar vår tid och vår kultur. Jag kan tänka mig att det finns en och annan som retar sig på att jag sitter och låtsas vara "medieforskare", men det är väl kul om man lyckas reta upp någon...;)

I tordags pratade vi hälsotidningar i alla dess skepnader. En sak som slog mig var att oavsett om det handlar om kost och motion eller mer psykologiska hälsoaspekter så lägger tidskrifterna stor vikt vid att det de skriver är "vetenskapligt".

Det är klart man drar öronen åt sig när en tidskrift redan på omslaget påstår att allt är "vetenskapligt visat". Och visst drar det på sig kritik att påstå att något är grundat på någon slags forskning och därför SANT. Föreningen Vetenskap och Folkbildning kritiserar till exempel tidskriften och stiftelsen Prosana för att dela ut sitt årliga pris till personer med dragning åt "mysticism och pseudovetenskap". Tidskriften Prosana - som nu byter namn till "Vitalt Vetande" - har just frasen "Vetenskapligt visad" som tagline på omslaget. Själv blir jag genast misstänksam när jag ser ett sånt påstående. Prosanas omslag tycks vilja signalera en annan nivå, en annan seriositet, än de annars så rikligt förekommande glättade hälsotidningarna vars omslag nästan uteslutande pryds av leende kvinnor. Prosana har istället en bild av rotfrukter på sitt matta, lite gultonade papper. Det signalerar jordnära, rejält och ekologiskt. Men så läser jag då: Vetenskapligt visat, och genast tänker jag på hälsofanatism och okritiska sanningsanspråk... Vem försöker de lura? Och varför?

 Jag blir väldigt ambivalent till den här typen av tidningar. Som forskare kan jag hålla med kritiken mot att "pseudovetenskap" får breda ut sig i namn av "forskningsresultat". Samtidigt tenderar den här kritiken många gånger att själv hamna i det den går till storms mot, nämligen att hävda "sanningar". Genom att peka ut det "pseudovetenskapliga" lyfter man lätt upp vissa etablerade vetenskapliga traditioner till just "sanningar" och följden blir att kritiken i sig får en begränsande, konserverande effekt.

Det jag efterlyser är en reflexion över att även en del av fasthållandet vid "riktig" vetenskap har sin grund i revirpinkande snarare än i sanningssökande. Vi måste vara medvetna om att uppfattningen av vad som är vetenskap är bunden till vår tid och kultur. Vetenskap kan delas in i "paradigm" där man genom gemensamma referensramar kommit fram till vad som är vetenskap, vilket ju också handlar om inflytande och makt.

Alltså behöver vi vara medvetna om vår egen horisont och vara öppna för att det finns andra sätt att se på världen för att kunna komma med relevant kritik mot det som vi anser är "ovetenskapligt". Här har humanioravetenskaperna en viktig roll i att lyfta fram vetenskap som något som inte bara är "sanningar" som står helt utanför människan.

Ibland tycker jag inte att kritiken mot det som definieras som "ockultism" och "New Age" innehåller tillräckligt mycket självreflexion för att effektivt kunna möta be behov som olika pseudovetenskapliga rörelser ofta är uttryck för. Resultatet blir en polarisering, dels mellan "vetenskap" och "pseudovetenskap" men också mellan olika vetenskapliga inriktningar och traditioner.

Man måste ha klart för sig att vetenskap inte kan uppfattas som oklanderlig bara för att den bedrivs vid ett universitet. Visst kan den ofta ses som mer trovärdig genom att den sker inom ett etablerat kontrollsystem där den hela tiden prövas på olika sätt, men även olika inomakademiska vetenskapliga traditioner innehåller mycket olika, och ibland konkurrerande, sanningsanspråk.

Ibland tror jag att vi lägger alldeles för mycket energi på att definiera vad som är "rätt" och "fel" och alldeles för lite på att fundera över hur vi kommunicerar med varandra.

Ovanstående citat är hämtat ur en bok som följt mig genom livet, nämligen Våra dumma vänner i naturen av Lasse O'Månsson. Som 12-åring hittade jag den i min pappas bokhylla och insåg genast att här fanns en alldeles speciell slags humor som passade mig perfekt. När jag städade bokhyllan häromdagen började jag bläddra i den och fick syn på Madame Vetts frågespalt. Jag hajade till lite när jag läste just det ovan citerade. När jag var liten var den fiktiva frågeställaren en gammal dam som berättade om sin lika urgamle make: "Han är 42 år, har begynnande flint och passar egentligen inte ihop med möblemanget." Nu insåg jag att det där skulle ju kunna vara skrivet av min egen fru! Ja, nu hoppas jag att hon inte går och grunnar på just en sån här frågeställning, men beskrivningen skulle kunna vara en beskrivning av mig år 2008. Ja, det där med möblemanget vet jag inte riktigt - men 42 år och begynnande flint... Det är på pricken! Boken (en pocket i Delfinserien utgiven 1966 - alltså för 42 år sedan!) och dess innehåll lär ju inte ha förändrats. Alltså måste det trots allt vara jag som genomgått en viss förändring.

Häromdagen lyssnade jag på Coldplays senaste, Viva la Vida, som med Brian Enos hjälp blivit en riktigt bra platta. Detta trots att den vid första genomlyssningen kan verka ganska anonym - det tar en stund att upptäcka godbitarna. Bland annat fastnade jag för en låt som börjar ganska stillsamt och sedan växer till en riktigt svultstig komposition. Sträckte mig efter skivomslaget och noterade att låten hette, kort och gott, "42".

"42" - det är ju förstås en siffra som väcker vissa associationer. Åtminstone för den som kan sin Douglas Adams. "42" är ju förstås svaret på frågan om livet, universum och allting. Med tanke på texten -

Time is so short and I'm sure

There must be something more

- så ligger det ganska nära till hands att tänka sig att titeln är en referens till Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Sedan upptäckte jag att det även finns en Coldplay-låt som heter Don't Panic! och därmed undanröjdes alla tvivel...

Hursomhelst så får alltså kopplingen mellan meningen med tillvaron och det magiska talet 42 just under det gångna året en extra dimension för oss som är födda 1966. Själv var Douglas Adams inte 30 fyllda när han skrev böckerna om Artur Dent så för honom fanns antagligen inte kopplingen till ålder. Adams dog i början av 2000-talet, före sin femtioårsdag, och lär inte ha lämnat någon djupare föklaring till att det blev just 42, men det är antagligen ganska ovidkommande. Det viktiga är att komma ihåg vad 42 är. Somliga blandar ihop det där... 42 är alltså svaret på frågan om livet, universum och allting, men vad hur själva frågan lyder har ingen lyckats klura ut ännu. Det är liksom Adams poäng. Hur vi än anstränger oss får hålla till godo med 42. Och det kanske inte är så illa ändå...

För att avsluta det här långa, förvirrade och totalt meningslösa inlägget på ett värdigt sätt ska jag be att få dela med mig av den kunskap som jag nyss inhämtat på nätet och som onekligen lägger ytterligare en dimension till... Ja, till hela tillvaron. Douglas Adams har förutom att - på sin 42-årsdag! - ha deltagit som gästmusiker på en konsert med Pink Floyd också skrivit - jo det är sant... två av de tretton avsnitten av - Doktor Snuggles!! Där ser ni - allting hänger ihop!