Idag hände det saker på Skvallertorget i Norrköping. Eftersom torget med viss rätt kan definieras som studenternas vardagsrum så tog kårhuset Trappan sitt pick och pack och flyttade dit.



Om än bara för en dag hade de sin egen lilla soffhörna på torget och fick antagligen kontakt med fler studenter än de får nere i kårhuset mitt emot stadsmuseet. Och samtidigt fick alla som passerade något att tänka på. Vad får man göra på Skvallertorget egentligen? Borde de istället ha ställt soffan mitt på torget? Eller kanske borde nån ställa en rondellhund där??

Inspirerad av Sladden (med vilken jag delar intresset för Lasse O'Månssons verk) och hans "egna tankar" i kategorin "lustifikationer" på hemsidan, vill jag delge er ett par bilder som jag länge funderat över...

Jag visste inte ens att man behövde batterier till den vanliga brunsten.


Men vad ska man då ha den till när man öppnat förpackningen??

...och så en bild som min syster hittat:

Tur att man har så dålig fantasi...

Var en sväng till Köpenhamn och Roskilde i förra veckan och kan konstatera att de gillar att ställa stora saker på sina torg. På Rådhusplatsen i Köpenhamn har någon för tillfället skräpat ner med i tur och ordning ett tuggummipaket, en gammal tidning, en ölburk, en fimp, en läskburk och en pizzakartong. De tre bastanta urnorna på torget framför stationshuset i Roskilde tycks vara av mer permanent karaktär.

I Skottland ser man utmed vägarna en varningsskylt som vi inte har i Sverige. Frånsett att man undrar varför den ena figuren på skylten petar den andre i baken så framgår budskapet även utan den förtydligande tilläggsskylt som ibland sitter under: Elderly people!
I det här fallet har man istället klämt dit en tilläggsskylt med texten: "at any time". Man kan alltså aldrig känna sig riktigt säker...
En anledning till att de här skyltarna är populära i Skottland tycks vara att man på många håll istället för att sätta upp ljusreglering bygger en gångbro över vägbanan. Att inte elderly people är så hågade att knata upp och nerför långa trappor när man ska över gatan har man alltså löst med varningsskyltar!

Kampen om Norrköpings offentliga rum fortsätter! Det senaste - alldeles lysande - inlägget i debatten kommer från tampongtomteverkstan. De har berikat Norrköpings gatumiljöer med ett diskret men högst relevant symbolspråk som förhoppningsvis får en och annan att fundera...

Dessutom har de den goda smaken att länka till Rondellhunden Kurt :)

Igår var temat för mitt veckoliga (heter det så?) gästspel i Radio Ö de dagsfärska lokala morgontidningarna. Dagen till ära hade Extra Östergötland en av sina höjdarlöpsedlar som vi ju bara var tvungna at kommentera i programmet!

Det roliga var att denna braskande nyhet bara var en liten rubrik i hörnet av tidningens förstasida, och med en betydligt mer sansad rubrik: "Kränkte särbon med en rakhyvel".

(Om någon undrar så kommer den dömde från Skänninge...)

I dagens Norrköpings Tidningar läser jag en notis om att Östgötatrafiken nu diskuterar ett nytt prissystem som bland annat kommer att innebära att 30-dagarskortet kommer att bli runt hundralappen dyrare. Ett skäl uppges vara att man vill gynna dem som binder upp sig till kollektivtrafiken genom att köpa årskort.

Nu ska man ju inte dra för stora växlar på en kort tidningsnotis. Det finns förhoppningsvis fler bottnar och en del tankeverksamhet bakom förslaget till nytt prissystem. Ändå blir intrycket att Östgötatrafiken ännu en gång tycks vara inne på fel spår.
Mer än en gång har det påtalats att vi har ett kollektivtrafiksystem som gynnar de bäst bemedlade. Att det finns en klassdimesion i kollektivåkandet är helt klart. Bland annat har jag själv gjort en intervjuundersökning för några år sedan som belyser detta. För att generalisera kan man säga att det finns två kategorier kollektivåkare; dels de som är hänvisade till kollektivtrafiken på grund av att de saknar alternativ och dels de som tillhör en privilegierad kategori med fast arbete, arbetstider, fritidsaktiviteter och bostad som funkar ihop med kollektivtrafikens stråk och tider, och som dessutom kan kosta på sig att välja bort bilen som statussymbol - här pratar vi om en stor del akademiker. Jag hävdar att när man prioriterar årskorten så gynnar man den senare kategorin resenärer på bekostnad av den förra. Vilka är det som kan och vill betala för ett årskort? Är det den deltids- eller säsongsarbetande låginkomsttagaren? Nja...

Oavsett vad som ligger bakom Östgötatrafikens förändringsplaner så känns det som om man hela tiden nystar i fel ände. Om man tänker sig att åtgärderna ska få fler att åka kollektivt så tror jag man biter sig i tummen. Billigare årskort är inget incitament för inbitna bilister att ta bussen. Även om det faktiskt går bussar vid lämpliga tider - vilket är det första man borde se över - så måste folk lära sig att åka kollektivt. Det är en konst att åka buss! Det allra bästa sättet att vänja folk vid att åka kollektivt är att börja med skolungdomarna. Satsa på den biten istället! Varken utbudet av bussar eller pris- och betalningssystem gynnar kollektivåkande bland ungdomarna. Istället har vi en massa föräldrar som till förbannelse sitter och skjutsar med bil till och från olika aktiviteter. Jag vet, för jag är en av dem.

Och så är det ju det här med hanteringen av kontanter och de allt mer begränsade möjligheterna att betala resorna på ett vettigt sätt... Det har ju inte direkt blivit enklare att åka kollektivt. När kan man börja tanka sitt kort via nätet, vilket utlovats så länge?

Häromdagen deltog jag i en rundvandring i Linköping där några representanter för kommunen visade vad som är på gång i innerstaden. Bland annat fick vi möjlighet att bestiga stadens nya stolthet: ett 63 meter högt hus som ska hysa det kommunala(!) bostadsbolaget Stångåstadens huvudkontor.


Tornet

"Tornet" heter byggnaden och det är inte bara ett utslag av dålig fantasi utan anspelar också på ett vattentorn som legat på platsen. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör de här höga husen så otroligt viktiga. Åtminstone för kommunalpolitiker och stadsplanerare. De får liksom nåt konstigt i blicken när de beskriver nödvändigheten av att bygga tillräckligt höga hus i stan. Men det är svårt att få dem att konkret formulera varför det är så viktigt.


Utsikten 63 meter över stan


Jo, ett landmärke, men inte bara det... ett hus som "tar höjd"... man måste se att det är en storstad man är i... de kunde gott byggt det ännu lite högre... Såna luddiga formuleringar hörs inte bara från gubbarna i Linköpings kommun utan från flera andra håll i landet. Däremot är det just gubbarna det hörs ifrån. Jag hör sällan kvinnor tala om höga hus.


Två män i kommunens tjänst funderar på om inte
det här huset borde varit lite högre...

Kan det vara så krasst att de höga husen i första hand är manliga projekt. Att det till och med är relevant att dra till med fallosliknelser? Jag kan inte låta bli att associera till en formulering som jag läste i en dålig bok om barnkalas för en tid sedan:

Ytterligare kommentarer överflödiga...?