För en liten men hängiven skara är Lasse O'Månsson en ständig källa till inspiration. Kanske mest för att han passar så dåligt in i alla ramar man försöker stoppa in honom i. Jag har i dagarna bistått några medmänniskor med texten till klassikern Läns-Jätten. En text sjungen på den klassiska stadsbudsvisemelodin som kanske mest är känd genom en annan Lasses försorg, nämligen Åberg. Denne har dock i sin apansson-gestalt  spridit en något förvrängd version, där vissa ord bytts ut och de mest absurdistiska delarna utlämnats. Man får trots detta hedra Åberg för hans insats att sprida O'Månssons anda!

Personligen minns jag O'Månsson från min sjuttiotalsbarndom genom tre media: dels en 45-varvare med Lindeman från Gröna Hund-revyn (det var ju O'Månsson som var Alfredssons/Lindemans ursprungliga samtalspartner), dels från tidningen Svenska Mad (som var svenskare med O'Månsson som redaktör - bland annat blev "åkerbock" ett begrepp!) och slutligen och framför allt via radio. O'Månssons storhetstid i radio var ju främst sextiotalet, men någon gång under sent sjuttiotal sändes inslag från klassiska Blå Tummen. Detta var under en period - jag var väl tolv år - då jag ägnade en hel del tid åt att spela in saker från radio. Mest musik, men vid ett tillfälle fastnade Blå Tummen på bandet. Inspelningen är nu sorgligt förkommen men jag kommer ihåg att det bland annat var "Greven i helg och söcken", "Nattidningarna" och så något som jag tror hette "Disneyland du Välsignade". Det var något nästan magiskt med de där inslagen. Det gick liksom inte att bestämma vad de egentligen var för något. Mitt emellan det mest naiva och tramsiga och det mest svårmodigt absurda svävade Blå Tummen liksom i en egen sfär, helt befriad från hur saker och ting skulle vara och förhålla sig. För en tolvåring i slutet av sjuttiotalet med författarambitioner var det här något stort! Man kunde faktiskt göra precis som man ville! Allra mest påverkad tror jag att jag blev av "Nattidningarna". Det har påpekats förut att en viktig del av grejen med Blå Tummen var inte vad som framfördes, utan hur det framfördes. "Nattidningarna" framfördes av radiomannen och båtexperten Berndt Friberg (1930-2004), en person som annars var mest känd som den ursprunglige programledaren för "Vi i Femman". Fribergs karaktäristiskt tydliga och korrekta röst kontrasterade mot "Nattidningarnas" absurda innehåll. Att höra Friberg säga "en mystisk gumma befanns på tisdagsmorgonen ha papper i mössan" - det var sinnesutvidgande!

Tio år senare återfann jag en del av Blå Tummen-materialet då jag på skivmässor hittade LP-skivorna Blå Tummen och Lasse O?Månsson avslöjar Mitzi Gaynors hemliga liv. Och det höll fortfarande! Nu har jag noterat att SR Minnen sänder Blå Tummen emellanåt, men jag har aldrig lyckats pricka in sändningstiderna. Blå Tummen som POD-radio - det vore en insats för bevarande av ett kulturarv!

Såg i en blogg att Bertil Pettersson gjorde ett inlägg och korrigerade uppgiften om upphovsmannen till "Korven" från Blå Tummen. Det är på sin plats att han gör det, eftersom upphovsmannen inte är någon annan än Bertil Pettersson. Trots det tillskrivs den ofta Lasse O'Månsson. O'Månssson var som sagt lysande på många sätt; som lågmäld scenkonstnär (titta till exempel på hans simlärare i HasseåTages Gröna Hund) och som författare (läs Magiska berättelser!) men, när det gäller Blå Tummen så är det ändå Bertil Pettersson som står för de allra bästa texterna. Detta framgår inte minst av boken Daddy O' - En bok om och av Lasse O'Månsson där flertalet av de utvalda texterna från Blå Tummen är signerade Bertil P. Nu är det ju så att Lasse O' - även om han sällan benämns "folklig" - är förbunden med Hasseåtage, Skäggen och Svenska Mad och dessutom avliden. Bertil P envisas med att vara poet och har mig veterligen inte varit med i några revysammanhang (om man undantar Blå Tummen och The Fån Show). Därför tror jag inte att Bertil P får den uppmärksamhet han förtjänar. Som författare. Som absurd humorist.

Vid sidan av hans diktsamlingar, där de absurdistiska givetvis är de bästa, vill jag också lyfta  fram en slags dokumentärroman som jag köpte när den gallrades ut från Norrköpings stadsbibliotek för några år sedan: Så är det bara. En dokumentär om senildemens (1989). Bertil Petterssons intresse för det absurda omsätts här i en skildring av hur tillvarons absurditet blottas då demensen fått sitt grepp om en människa i livets slutskede. Boken handlar om hans mors sista tid i livet och jag har sällan läst en så äkta skildring av en nära anhörigs sjukdom och bortgång. Återgivningen av dialogen mellan författaren och modern som allt mer svävar bort i demensens dimma återger helt enkelt livet som det är: absurt, sorgligt, komiskt, varmt och allt igenom mänskligt.

Ref.:

Urban Nilmander och Kenneth Ahlborn (2002) Daddy O' - En bok om och av Lasse O'Månsson (Galago)

Pettersson, Bertil (1989) Så är det bara. En dokumentär om senildemens (Fripress)