En gång när jag var liten - jag var väl kanske tio eller elva år - försökte jag göra en "föränderlig teckning". Jag hade fått en idé om att på något sätt fånga tidens gång, genom att rita ett landskap och sedan, gradvis, sudda ut det jag ritat för att ersätta det med nya saker. Precis som i verkligheten alltså.

 

Jag började med ett ganska vilt, orört, landskap,  symboliserande "nån gång för länge sedan". När jag skapat berg, vatten, träd och lite djur kom min pappa förbi och sade något om att det var en fin teckning. Sedan vidtog dock suddandet: små hus dök upp och försvann liksom en del människor - först jägare i djurhudar men efterhand förvandlade till cyklister och villaägare.

 

Jag måste ha kommit fram till 1970-talet eller så när min pappa åter kom och tittade. Jag  minns så väl hans utrop: "Va! Har du suddat ut den fina teckningen!?" För på sjuttiotalet var skogen borta, bergen sprängda, husen rivna och det som återstod var grävmaskiner, bilar och en och annan byggnadsarbetare. Ur detta växte det så småningom fram ett landskap av skyskrapor innan jag tappade intresset för alltihop.

 

 

När jag tänker på den här händelsen så är det många saker som slår mig: att jag uppenbarligen redan då hade nån slags intresse för tidens gång relaterat till rummet, att jag tyckte att det var fullständigt naturligt att det vilda naturlandskapet raderades till förmån för framtidens stadslandskap (verkligen ett barn av det moderna projektet!) men framför allt är det nog att jag så tydligt minns hur uppbragt min far blev när han förstod att jag suddat ut vad han uppfattade som ett färdigt konstverk! I min värld var det bara en fas på väg mot nåt annat…

 

Jag kommer att tänka på en annan teckning som jag gjorde flera år tidigare. Att jag minns den beror på att den var min första publicering. Fyra år gammal fick jag se mitt verk tryckt i Norrköpings Tidningars avdelning ”Ritblocket”. Teckningen föreställde en traktor med ett hölass bakom. Jag minns faktiskt – eller tror mig minnas – när jag ritade den. Sådana ekipage passerade vår lilla stuga där vi tillbringade somrarna, och jag inbillar mig att jag ritade av den på plats, så att säga.

 

 

Jag minns också att jag inte tyckte att traktorn blev riktigt bra – eller om det är en senare bedömning jag gjort – förmodligen för att framhjul och bakhjul var lika stora på min teckning. ”Hölass är en vanlig syn i bärgningstider” hade redaktören kommenterat under bilden. Detta var i ingången till sjuttiotalet och några år senare skulle jag alltså sitta och rita höghus och asfalt…

 

Jag vet inte riktigt varför och jag vet inte riktigt hur, men i de här två händelserna inbillar jag mig att jag har en nyckel till hur jag faktiskt uppfattade världen när jag var barn. I backspegeln blir de här två teckningarna; en statisk, bevarad och en föränderlig, raderad och förkommen, viktiga knytpunkter till mitt eget diffusa förflutna. Men det enda som finns kvar är lokaltidningens reproduktion av min traktor med dåligt dimensionerade hjul. I övrigt kan jag inte komma åt nånting alls, utom det som finns i min hjärna,  filtrerat genom lager av decennier. Det mesta utsuddat och omritat. Precis som verkligheten.

 

 

---

 

[Jag dubblerar nu inläggen på Matzoves parkering]

Är den här bloggen nedlagd? Jo det kan verka så... men jag tror inte det...
Jag visste bara plötsligt inte vad jag skulle ha den till.
Eller kanske: Det fanns plötsligt inget utrymme att hålla på och publicera meningslösheter på webben.
Eller också: Huvudet har varit så överfyllt av saker och ting att väldigt lite - bara det mest nödvändiga - lyckades rinna ut i fingerspetsarna.

Det vill säga det som blivit skrivet det senaste året är mest sånt som jag måste skriva för att kunna sköta mitt arbete och adminsitrera hus och hem. Rörigt är vad det har varit.

Men nu då..? En omstart kanske? Ja vi får väl se, vi får väl se... Det är i alla fall fantastiskt härligt att kunna sitta och skriva det här på sin egen balkong medan solen är på väg ner över Bråviken och katten tramsar runt och jagar vårsömniga flugor och bortglömda fågelfrön. Jo nog är det en omstart. Det är vår!

Säga vad man vill om Norrköpings senaste spårvagnstillskott men ganska fula är de. Någon tyckte att de hade fel gul färg, och visst avviker de från den färgskala som spårvagnarna har haft de senaste åren men framför allt är de kantiga på ett sätt som för tankarna till de där ryska Jon Blundanimationerna som drabbade en generation TV-barn på sjuttiotalet.
Men å andra sidan har ju spårvagnarnas utseende ändrats förr och för mig får de gärna se ut lite hur som helst, till och med avvikande färgsättning kan jag fördra så länge de skramlar på rätt sätt. Spårvagnar ska skramla nämligen. Annars vet en inte att det är spårvagnar!

Något annat som är nytt är att spårvagnarna nu fått namn. Med mönster från andra städer – Linköpings bussar till exempel – är vagnarna nu uppkallade efter Norrköpingska storheter. Så heter till exempel en spårvagn Tjadden Hällström. Eller Hellström – ganska snart påpekades att man lyckats stava hans efternamn fel, men det var ju tur att förnamnet ändå var rätt…

 

Idag när jag stod och väntade på bussen åkte Majken Åberg förbi. Spårvagnen Majken Åberg alltså. Jag minns original-Majken, den ursprungliga Majken som nog var något av ett original. I sin ungdom var Majken flerfaldig svensk mästare i slungboll. Hon kom också sjua i diskus vid OS i London 1948.

 

Men om detta visste jag väldigt lite när jag gick i högstadiet och Majken brukade vikariera som idrottslärare (eller om det fortfarande hette gymnastiklärare på den tiden). Jag tror inte hon vikarierade i min klass men hon märktes på så sätt att hon ofta – eller åtminstone vid mer än ett tillfälle – satt och fikade för sig själv i en grässluttning intill skolan. Som jag minns det såg hon ut att ha gjort en tidsresa på femton-tjugo år. Hon hade glasögon med typiska 60-talsbågar, typisk träningsoverall med revärer från samma årtionde och till och med en termos av typiskt 60-talssnitt. Möjligen hade hon inte inhandlat några nya accessoarer sedan den tiden men hon hade en mycket konsekvent look som några årtionden senare antagligen hade upplevts helt annorlunda.

 

Senare i livet fick jag Majkens hem utpekat för mig. Hon bodde i en liten röd kåk som nästan helt doldes av en enorm granhäck som växte tätt inpå huset. Men jag såg aldrig Majken själv. Somliga påstod att hon var skygg. Kanske var hon bara gammal och trött. Idag är både grannhäcken och Majken borta men spårvagnen med hennes namn rullar på genom stadens gator. Undrar vad hon hade tyckt om det…

Jalle, Julle och Hjulius tillhör kanske inte höjdpunkterna i svensk barnTVproduktion, men dom va ju från Norrköping för tjyven! Numera har trion dragit sig tillbaka och sitter nu och tar emot i entrén till SvT:s och Sveriges Radios gemensamma lokaler i Västgötebacken.



Eller vänta... hur är det med den saken egentligen? När jag gick förbi häromdagen insåg jag att Julle inte alls är sig lik! Han liknar mest en... ja, jag vet inte vad! Är det Julle eller är det något annat? Vad har hänt egentligen?? Kan det vara så att Julle har lämnat Jalle för någon annan TV-docka. Kanske bor han ihop med Televinken numera? Eller har han helt enkelt farit dit där gamla dockor hamnar till sist?



Medan jag stod och funderade över Julles öde och hur Jalle nu skulle kunna klara sig på egen hand insåg jag plötsligt att Hjulius var försedd med skylten "Hjulius 2"! Vad är detta? Har det funnits flera Hjulius? Är inte det här den riktiga Hjulius? Jag inser att det är väldigt mycket jag inte vet om den här trion! (Som numera tycks ha blivit en duo!?)

Jaha, så var det dags för sommartid igen. Klockan ska vridas fram en timme, eller om det var tillbaka…

Det finns nån sån där minnesramsa, att man ska ställa fram klockan när man ställer fram trädgårdsmöblerna, eller om det var att man ska ställa in möblerna och ställa in klockan??

Såna där ramsor funkar ju aldrig... När jag var liten fick jag lära mig att alldrig stavas aldrig med ett L och altid stavas alltid med ett L. Eller hur det nu var. Jag fick också lära mig att 30 dagar har september, april, juli och december, 28 en allen (vilken då??), alla de övriga 31… Nä, det funkar inte heller. Nyårsafton försvinner på det viset…

Nu är det ju alltså bara en timme som försvinner - tror jag - men det är ju illa nog! För var håller den timmen hus hela sommaren? Inte förrän i oktober får vi den tillbaka och då sover vi ju bara bort den. Inte har man någon nytta av en extra timme i oktober!

Om man tänker sig att man lever i åttio år så innebär det att man blir berövad på hela åttio timmar som man bara sover bort i höstmörkret. Det är två hela arbetsveckor. Om man bara kan identifiera de ansvariga för den här ordningen så måste det väl gå att avkräva dem någon form av ersättning? Jag förstår inte att detta bara får fortgå år efter år!

Eller kan man helt enkelt vägra ställa om? Funderar på att bara ställa fram klockan en halvtimme nu och sen behålla den tiden året om! Jag menar, en halvtimme hit eller dit spelar väl sällan någon roll??

Idag, den 7 mars 2011, är det 110 år sedan min morfar föddes.

 

Erik Olivier Nilsson, föddes i Östra Ryd 7 mars 1901.

Tillsammans med föräldrarna Johan och Amalia hamnade Erik så småningom i Skärblacka. Där växte han upp i skuggan av bruket, IOGT och Konsum, där han påbörjade sin yrkesbana. I Skärblacka träffade han Lisa och så småningom hamnade de i Kolmården och Åby, där Erik arbetade på Konsum.

 

Lisa och Erik 1935. Min morbror ligger i vagnen.

 

En tid var han föreståndare för Konsum i Marmorbruket innan familjen flyttade till Norrköping och Skarphagen där Erik öppnade egen butik.Sedan kom kriget med ransonering och inkallelseorder. Det blev svårt att hålla igång rörelsen och efter kriget började Erik istället arbeta i textilindustrin.

 

Det känns alltid lite underligt att se bilderna på min morfar. Jag har hört så mycket om honom av mormor och tycker att jag på något sätt känner honom, men jag har aldrig träffat honom. Han dog hastigt vid 58 års ålder, sju år innan jag föddes. På så sätt är han delvis en mytologisk figur för mig, en del av mitt ursprung som är höljt i dunkel. Samtidigt är hans blick så väldigt bekant där på fotografierna.

 

Det beror förstås på att hans bild hängde på väggen när jag växte upp, men inte bara på det. I blicken ser jag mamma och min morbror, men också mig själv och mina barn. Jag vet egentligen inte vem Erik var, men ändå är han så påtaglig och nära.

 

Det finns inte så många bilder på morfar Erik. Oftast stod han själv bakom kameran. På bilden som hängde på väggen när jag växte upp ser han lite barsk ut. Eller i alla fall ganska allvarsam. Som om han inte riktigt var tillfreds med att bli fotograferad.

 

Senare har jag hittat andra bilder, ofta oskarpa amatörbilder från 1920- och 1930-talen, där han skymtar i ett sammanhang, bland vänner och familj. Roligast är bilderna från teateruppsättningarna med IOGT-logen i Skärblacka. Där kan han dyka upp med lösskägg eller en tjusig vidbrättad hatt, eller viftandes med en pistol… Ganska långt från den morfar som blickade ner från väggen i vårt vardagsrum.

En annan sak som är rolig med dessa bilder är att se hur morfar och mormor ofta finns på samma bild, men på var sin kant. Det är bilder som är tagna innan de fann varandra, innan de blev ett par och bara var två engagerade nykterhetsungdomar i den lilla bruksorten.

 

Mormor Lisa och morfar Erik på var sin sida om herren i cylinder.
Erik, i lösskägg, tittar åt fel håll...

 

Att se de där bilderna är lite som den där filmen om killen som reser tillbaka i tiden för att se till att hans föräldrar faktiskt träffas. Hej, Erik! Titta åt andra hållet! DÄR sitter hon! Där sitter Lisa!!

Men det gick ju bra! Jag är ju beviset!

 

Det har hänt att folk sett någon diffus likhet – rent utseendemässigt alltså - mellan mig och skådespelaren Nicolas Cage. Själv kan jag inte se det, men när jag ser bilderna på morfar så misstänker jag att det är honom de ser lite av.

Och om det hade kommit förbi en talangscout när IOGT-ungdomarna i Skärblacka spelade teater på tjugotalet, då är jag övertygad om att även morfar hade gjort sig bra på vita duken!

 

Lisa och Erik nyförlovade

En man vigde sitt liv åt att odla fram världens största jordgubbe. Hans far hade redan från att han var mycket liten styrt honom mot denna livsuppgift. Redan innan han lärde sig gå hade hans pappa visat honom bilder av jordgubbar i olika storlek. Han hade tidigt fått lära sig att storleken var det som räknades, och hans första ord var följaktligen ”störst”.

Under hela hans uppväxt hade hans tillvaro cirklat kring odlingsbetingelser; ljus, jordmån, bevattning, gödsling… Nu var han till åren kommen, hans far var död sedan länge, och efter ett helt liv av experimenterande hade han nu fått fram en jordgubbe med en diameter av otroliga 1, 23 meter!

Tillsammans med jordgubben reste han nu till världens största odlarmässa, där världens största jordgubbe skulle utses. Säker på att ha segern som i en liten ask blev han mycket förvånad då hans jodgubbe dömdes ut redan i första tävlingsmomentet. Skälet enligt tävlingsjuryn var att mannens jordgubbe inte var röd.

Mannen hade bara en sak att säga:

”Vad betyder ’röd’?”

Oj oj, man skulle kunna tro att bloggen är nedlagd! Inte ett endaste inlägg under hela december! Inte ens ett litet GOD JUL eller ett GOTT NYTT ÅR har jag lyckats prestera! Och än värre: i förra veckan fyllde bloggen 4 år utan att jag ägnade det en tanke - än mindre några skrivna rader! Jag får helt enkelt ta och skärpa mig!

Jag får skylla på att det varit så mycket annat som pockat på uppmärksamheten den sista tiden. En massa oviktiga nödvändigheter har gjort att jag helt enkelt inte haft ro att sätta mig och ägna mig åt viktiga onödigheter. Så med drygt tre timmars marginal skriver jag nu ett januariinlägg trots att jag inte har mycket att skriva om. Klarar mig på så sätt ifrån skammen att stå där med två blanka bloggmånader...

För att ändå skriva om nånting kan jag rekommendera en fotoutställning på Fotografiska Museet i Stockholm som jag var och såg i helgen. Fram till april kan man beskåda ett retrospektiv av den franska fotografen Sarah Moons verk. Jag kände inte alls till henne och min första tanke var "oj oj det här verkar pretentiöst". Men jag föll fullständigt för hennes drömska bilder! Det var en sådan där omedelbar, spontan känsla som man inte kan förklara. Jag fastnade särskilt framför en bild - Ombre Portée / Fallande skuggor - och jag kan för mitt liv inte förklara vad det var som fick mig att gå tillbaka och titta på just den bilden tre gånger!

Som väl var hade jag, som sagt, ingen förkunskap om Sarah Moon - hade jag läst i förväg om hennes koppling till modefoto eller att hennes papegojbilder är "banala" så kanske jag inte hade kunnat ta in bilderna med så pass öppna ögon.

Nu blev jag helt enkelt berörd, och dessutom barnsligt lycklig när jag upptäckte att just Ombre Portée var en av de sex bilder som valts ut bland över hundra för att säljas i vykortsform i museishopen.

Övriga utställningar på fotografiska var säkert väldigt fina men de kändes på något sätt ointressanta vid sidan av Sarah Moons suddiga bildvärld. Konst är definitivt som bäst när den drabbar en utan att man begriper ett smack!

Dagens lokaltidningsbesvikelse är en helt fantastisk blogg som får mig att känna mig otroligt kluven. Bloggen samlar alla dessa notiser från lokalpressen där någon av en eller annan anledning känner sig felbehandlad, upprörd, förfördelad, besviken eller rent av förbannad på grund av något som drabbat dem personligen. Det alla dessa människor har gemensamt är att de och deras historia på ett eller annat sätt hamnat i den lokala avisan. Ofta är de fotograferade tillsammans med något slags bevis på att de har fog för sin upprördhet.

Det är lätt att skratta åt dessa historier. Bara jag ser rubriken "400-årig stubbe beskjuten" börjar jag fnissa okontrollerat. Och när jag sedan ser bilden på den upprörde markägaren som med stirrande blick pekar ut märket efter vad som tros vara prickskytte, då vrider jag mig fullkomligt i skrattkramper. Det bara blir så. Det är inget jag kan kontrollera.

Favoriten är nog mannen som fick en gammal tjugolapp tillbaka i växel. Det räcker inte att han kan byta den mot en giltig på banken; någon har gjort fel och mannen kräver upprättelse! Artikeln är förstås inte komplett utan bilden på mannen som med bister uppsyn håller fram två tjugor - en gammal, ogiltig, och en ny! Varsågod och jämför själv! Se här att det är lätt att bli lurad!

Men någonstans känner jag att jag nog inte borde skratta. Det är faktiskt synd om - nåja, de flesta av - dem som förekommer på sidan. De har faktiskt upplevt sig så förorättade att de känt sig tvungna att kontakta lokala medier för att få berätta för andra vad de känner. Eller tänker de kanske att de kan få upprättelse genom att gå ut med sin historia? Ja, det är inte lätt att veta vad som ligger bakom, men man kan konstatera att det finns en kategori människor som kontaktar lokaltidningen när de fått en sten i salladen istället för att gå tillbaka med salladen till butiken. Jag är lite fascinerad över att de gör så.

Samtidigt har jag en mycket obehaglig känsla av att jag skulle kunna ha varit en av dem. Jag kan leva mig in i hur det känns att vara kränkt. Också jag har drabbats av orättvisor. Skillnaden är att jag aldrig kontaktat lokalpressen. Men jag kan inte känna mig riktigt säker på att jag inte en dag själv står där på bild i lokaltidningen, med bister uppsyn och en eller annan defekt produkt i näven.

Det är nog bäst att jag fortsätter skratta, innan skrattet fastnar i halsen.

"Den som kommer till Tecla ser mycket lite av staden bakom planken, säckvävsskydden, byggnadsställningarna, armeringsjärnen, gångbräderna [...] Vid frågan: 'Varför pågår byggandet av Tecla så länge?' fortsätter invånarna bara att hissa upp hinkar, sänka ner lod och röra långa penslar upp och ner. 'För att hindra förstörelsen att börja', svarar de."

Tecla är en av de städer som Italo Calvino beskriver i boken De osynliga Städerna, en bok där han lyckas fånga in snart sagt varenda aspekt och tema som man kan diskutera kring städer. Jag återkommer ständigt till den boken och varje gång upptäcker jag nya infallsvinklar på staden som fenomen. I staden Tecla har Calvino, trots att det snart är fyrtio år han skrev om den, fångat in något centralt för vår tid. Tecla är en stad som ständigt byggs. (Om man googlar på Tecla så får flera träffar på Tecla som en underjordisk stad, men detta beror på att ett fel i baksidestexten till Bonniers svenska utgåva hela tiden reproduceras. Den underjordiska staden heter Argia.)

Teclas stora gåta är varför staden hela tiden byggs och varför invånarna fruktar att staden ska läggas i ruiner ”så snart byggnadsställningarna tas bort”. Tillfrågade om detta svarar de ”brådskande och med låg röst: ’Inte bara staden.’”

Den undrande får till slut svaret på vilken plan byggandet följer:

”Vid solnedgången upphör arbetet. Natten faller över byggplatsen. Det är en stjärnklar natt. ’Där ser du planen’, säger de.”

Det Calvino beskriver kan utan allt för mycket ansträngning tolkas som vår tids tilltro till den ständiga tillväxten. Det som inte växer förfaller, är en tanke som länge nog präglat det västerländska tänkandet, men en tanke som nu är i akut behov av omprövning. Det går inte att förneka att ekonomisk tillväxt fortfarande bidrar till att göra tillvaron lite drägligare för många människor runt om i värden, men det finns också mycket som pekar på att vi i den så kallade västvärlden har passerat en gräns där ständig tillväxt inte längre höjer vår livskvalitet. Tvärtom börjar en alltmer pockande miljö- och klimatproblematik sätta stora frågetecken för den starka tillväxtdiskursen. Visst behövs tillväxt i världen, men vi måste omvärdera dess innehåll och syften!

 

En annan av Calvinos städer, Ottavia, kontrasterar mot Tecla. Planen utgår inte från stjärnorna, utan från avgrunden. Ottavia är konstruerad som en svävande spindelvävsstad: med hjälp av rep, kedjor och hängbroar svävar staden i mellanrummet mellan två branter. ”Under en finns ingenting på hundratals och åter hundratals meter: några moln svävar förbi, och ännu längre ner skymtar man klyftans botten.”

 

Nätet är det som håller staden uppe och som gör den möjlig att färdas genom. Under nätet hänger invånarnas boningar och allt annat som behövs för livet i staden. Staden är inte statisk, men avgrunden avgör hur staden kan utvecklas. Calvinos poäng går inte att missa:

 

”Svävande över avgrunden är invånarnas liv i Ottavia mindre osäkert än i andra städer. De vet gränsen för vad nätet kan bära.”

På jobbet kryddar vi onsdagsfikat med hemliga gäster som framträder med små presentationer av stort och smått. Gästerna är så pass hemliga att de oftast uppenbarar sig i form av någon av medarbetarna som plötsligt ger sig till känna som dagens stora attraktion.

 

Eftersom jag arbetat på institutionen sedan 2002 har jag känt mig manad att agera hemlig gäst vid flera tillfällen. I mina bidrag har jag försökt hålla en småtramsigt populärkulturell nivå. 2003 bidrog jag och en kollega till exempel med "Materiell kultur från pilsnerfilm till pilsnerkorv - Bullens 50-årsjubileum" varvid vi visade gamla filmklipp och bjöd på korv och pilsner, med anledning av att Bullens Pilsnerkorv jubilerade som produkt.

Just pilsnergrejen var nog ett lättare övertramp insåg vi - ingen vågade byta ut förmiddagskaffet mot en öl. Men formerna hade väl inte riktigt hunnit sätta sig ännu och det var kanske bra att testa var gränserna gick...

Senare har jag också presenterat "IFK Norrköping och sambaepoken 23/5 1983 - 5/6 1983", "Glokal turism, media och säkerhetspolitik i sydöstra Hebriderna" (efter en resa till den trevliga ön Islay) samt "Chefen och invandraren: Ett biblioteksretrospektiv från Norrköping" med anledning av en ganska märklig gammal film där lokala bibliotekarier läser Norrköpingslitteratur.

 

Men nu var det egentligen inte alls det jag skulle skriva om utan vad som inträffade senaste gången jag var hemlig gäst för ett par veckor sedan. Jag uppmärksammade då att en av Sveriges viktigaste kulturtidskrifter, Kapten Stofil, läggs ned efter elva år. Bland annat visade jag tidskriftens storhet genom att gå igenom Joakim Lindengrens fantastiska omslag som ofta varit pastischer på såväl serier som andra litterära och konstnärliga företeelser. Ett av mina favoritomslag är nummer 33 där Lindengren har gjort en fantastisk pastisch på den legendariske konstnären och illustratören Hans Arnold. Han har lyckats fånga något som gör att man bara behöver kasta en blick på bilden så tänker man ”Arnold”.

 

Döm då om min förvåning – ja det var snarast en chock – när det visade sig att i princip ingen av de närvarande ens tycktes ha hört talas om Hans Arnold, än mindre känna igen hans bildstil! Alla såg lite lätt oförstående ut när jag nämnde den schweizisk-svenske konstnären!

Och sedan, bara några dagar senare, står det i tidningen att Hans Arnold gått bort, 85 år gammal. Jag måste helt enkelt få skriva något om honom här på bloggen!

 

Jag inser att det kanske är lite generationsbundet att känna till Hans Arnold. Alla har inte växt upp med Matulda och Megasen, skräckhistorier illustrerade av Arnold och ABBAs Waterloo-LP med omslag signerat Arnold.

Men ändå, Arnold hade en helt unik stil. Jag hoppas verkligen inte att han glöms bort!

 

Ett annat skivomslag av Hans Arnold

 

 

Den här hösten är liksom turbulent. Bergochdalbaneliknande.
Hej va de går!

Men så mycket bloggat blir det inte...

Precisering av det slitna uttrycket "Smaken är som baken":

- Bekväm att sitta på om än lite luddig
- Väldigt svårt att skärskåda och bedöma kvaliteterna hos den egna
- Något vi inte funderar så mycket över förrän någon ger oss en rejäl spark...