Så var det september, den där månaden när allt ska dras igång, fixas och donas... (Varför känns det som om jag skrivit om detta förr..?) Den här hösten har varit mer påfrestande än vanligt, med en del beslut som kommer att påverka livet framöver. Och då är det inte bara valet jag tänker på, även om det är tillräckligt oroande...

Att det har varit dåligt med bloggandet hänger förstås samman med att humöret och orken inte hela tiden varit på topp den senaste tiden, men nu börjar saker och ting falla på plats och det artar sig att bli riktigt bra framöver!

Men det jag vill skriva om just nu är hur fantastiskt roligt det känns att börja undervisa igen efter en period av bara enstaka enföreläsningsinsatser här och där!
Mitt i bedrövelsen över opinionssiffror och annat känner jag mig upplyft över mötet med studenterna! Att möta dessa unga människor med uppriktigt intresse för samhällsutveckling och frågor om välfärd, demokrati och integration, det skapar ett hopp inför framtiden som lyfter en! Jo, visst finns det fortfarande äldre studenter, men i den här gruppen är alla under 30, och det känns som en ynnest att få vara med i utveckligsprocesserna hos människor som faktiskt är de som ska forma framtiden!

Som forskare kan man ibland undra vem det är man talar till, skriver för, och vart det i det långa loppet leder. Men när man står inför studenterna blir det tydligt att det finns en mottagare och en dialog. Jag hoppas innerligt att jag kan ge studenterna något litet att ta med sig och att jag kanske, kanske kan bidra till att framtidens beslut blir lite klokare än många av de beslut jag studerar i min forskning...

För mig gör det den mörka hösten lite ljusare!