De förorättade
Dagens lokaltidningsbesvikelse är en helt fantastisk blogg som får mig att känna mig otroligt kluven. Bloggen samlar alla dessa notiser från lokalpressen där någon av en eller annan anledning känner sig felbehandlad, upprörd, förfördelad, besviken eller rent av förbannad på grund av något som drabbat dem personligen. Det alla dessa människor har gemensamt är att de och deras historia på ett eller annat sätt hamnat i den lokala avisan. Ofta är de fotograferade tillsammans med något slags bevis på att de har fog för sin upprördhet.
Det är lätt att skratta åt dessa historier. Bara jag ser rubriken "400-årig stubbe beskjuten" börjar jag fnissa okontrollerat. Och när jag sedan ser bilden på den upprörde markägaren som med stirrande blick pekar ut märket efter vad som tros vara prickskytte, då vrider jag mig fullkomligt i skrattkramper. Det bara blir så. Det är inget jag kan kontrollera.
Favoriten är nog mannen som fick en gammal tjugolapp tillbaka i växel. Det räcker inte att han kan byta den mot en giltig på banken; någon har gjort fel och mannen kräver upprättelse! Artikeln är förstås inte komplett utan bilden på mannen som med bister uppsyn håller fram två tjugor - en gammal, ogiltig, och en ny! Varsågod och jämför själv! Se här att det är lätt att bli lurad!
Men någonstans känner jag att jag nog inte borde skratta. Det är faktiskt synd om - nåja, de flesta av - dem som förekommer på sidan. De har faktiskt upplevt sig så förorättade att de känt sig tvungna att kontakta lokala medier för att få berätta för andra vad de känner. Eller tänker de kanske att de kan få upprättelse genom att gå ut med sin historia? Ja, det är inte lätt att veta vad som ligger bakom, men man kan konstatera att det finns en kategori människor som kontaktar lokaltidningen när de fått en sten i salladen istället för att gå tillbaka med salladen till butiken. Jag är lite fascinerad över att de gör så.
Samtidigt har jag en mycket obehaglig känsla av att jag skulle kunna ha varit en av dem. Jag kan leva mig in i hur det känns att vara kränkt. Också jag har drabbats av orättvisor. Skillnaden är att jag aldrig kontaktat lokalpressen. Men jag kan inte känna mig riktigt säker på att jag inte en dag själv står där på bild i lokaltidningen, med bister uppsyn och en eller annan defekt produkt i näven.
Det är nog bäst att jag fortsätter skratta, innan skrattet fastnar i halsen.
Det är lätt att skratta åt dessa historier. Bara jag ser rubriken "400-årig stubbe beskjuten" börjar jag fnissa okontrollerat. Och när jag sedan ser bilden på den upprörde markägaren som med stirrande blick pekar ut märket efter vad som tros vara prickskytte, då vrider jag mig fullkomligt i skrattkramper. Det bara blir så. Det är inget jag kan kontrollera.
Favoriten är nog mannen som fick en gammal tjugolapp tillbaka i växel. Det räcker inte att han kan byta den mot en giltig på banken; någon har gjort fel och mannen kräver upprättelse! Artikeln är förstås inte komplett utan bilden på mannen som med bister uppsyn håller fram två tjugor - en gammal, ogiltig, och en ny! Varsågod och jämför själv! Se här att det är lätt att bli lurad!
Men någonstans känner jag att jag nog inte borde skratta. Det är faktiskt synd om - nåja, de flesta av - dem som förekommer på sidan. De har faktiskt upplevt sig så förorättade att de känt sig tvungna att kontakta lokala medier för att få berätta för andra vad de känner. Eller tänker de kanske att de kan få upprättelse genom att gå ut med sin historia? Ja, det är inte lätt att veta vad som ligger bakom, men man kan konstatera att det finns en kategori människor som kontaktar lokaltidningen när de fått en sten i salladen istället för att gå tillbaka med salladen till butiken. Jag är lite fascinerad över att de gör så.
Samtidigt har jag en mycket obehaglig känsla av att jag skulle kunna ha varit en av dem. Jag kan leva mig in i hur det känns att vara kränkt. Också jag har drabbats av orättvisor. Skillnaden är att jag aldrig kontaktat lokalpressen. Men jag kan inte känna mig riktigt säker på att jag inte en dag själv står där på bild i lokaltidningen, med bister uppsyn och en eller annan defekt produkt i näven.
Det är nog bäst att jag fortsätter skratta, innan skrattet fastnar i halsen.
Kommentarer
Postat av: Tess
Det är ju skillnad på orättvisa och orättvisa. Sådana där småsaker är ju inget att kontakta tidningen för :-) Där kan man istället belysa de som VERKLIGEN blivit orättvist behandlade, som t.ex. en handikappad som blivit vägrad inträde nånstans p.g.a. sitt handikapp eller någon som är sjuk men hånas av läkare (dessa två saker har hänt och uppmärksammats i vår lokala tidning).
Postat av: Mats
Ja det finns ju verkligen olika slags orättvisor. Det värsta är att de som är allra mest orättvist behandlade sällan har ork och möjlighet att kontakta vare sig lokalpress eller andra för att få upprättelse. Och så tycker ju lokaltidningarna att det är mycket roligare att skriva om en gubbe som är arg för att någon skjutit på hans stubbe...
Trackback
