En ny typ av graffiti siktades på Norrköpings gator idag!

Jag antar att rörlig graffiti är en självklar konsekvens av det mobila samhället. Att kunna ta med sig sin graffiti är inte bara arbetsbesparande, det garanterar dessutom att graffiti alltid kan appliceras just där den syns mest, och glädjer eller upprör flest antal människor, allt efter graffitimålarens intentioner...

En annan vinst är förstås att graffitimålarna kan sitta hemma och färdigställa sina verk och inte behöver springa ute i mörkret och frysa!

Glöm det där med suddiga tags på undanskymda väggar och under järnvägsbroar!
Den mobila graffitin är på frammarsch!

Efter att ha kommit ut som stofil är det väl lika bra jag fortsätter på bekännelsespåret: ja ja, jag erkänner att jag gillar Facebook!
Efter att ha varit en ivrig motståndare som hårdnackat stått emot Facebookinviterna under en längre tid så lät jag mig i julas till slut dras in på ”den virtuella fritidsgården”, som någon så träffande namngav det.

 

Och nu är jag fast.

 

Jag håller kontakt (inbillar jag mig) med avlägsna släktingar och folk jag inte träffat ”IRL” på åratal, jag utbyter ”viktiga” tankar med vänner och arbetskamrater, jag håller koll på nyhetsflöden och jag bekräftar min identitet genom att gå med i en massa onödiga grupper…

 

Jo, jag raljerar lite, men samtidigt tycker jag faktiskt att det här i grunden är nånting bra! Idag, till exempel, hade jag en diskussion – via Facebookchatten förstås – med en mig närstående person som undrade över att jag gått med i en Facebookgrupp som tycktes ”ha med Sverigedemokraterna att göra”.
Det handlar om ett upprop mot utestängning av politiska partier i gymnasieskolan: ” JA till politisk kampanj i gymnasieskolan!”

 

Och det är klart att det på ytan kan tyckas gynna partier som SD, men vad det handlar om är – och jag citerar från uppropets sida: ”Låter man inte elever och unga politiker mötas för dialog om viktiga samhällsfrågor lämnar man extremisternas propaganda oemotsagd”.

 

Personen som jag chattade med var helt enkelt omtänksam och ville inte att mitt namn skulle dyka upp i samband med extrema partier. Han hade reagerat på att länkar på sidan hette saker som ”Ja till Sverigedemokrater i skolan”. Men just den rubriken länkar till ett mycket bra inlägg skrivet av en s-politiker som jag känner och en annan länk går till ett folkpartistiskt blogginlägg, så det var inte så mycket med de förmodade sd-kopplingarna...

 

Men reaktionen belyser ändå nånting viktigt. Det är givetvis mycket lättare att bara hålla sig långt borta från de där obehagliga partierna och åsikterna. Om man aldrig skriver ordet ”sverigedemokraterna” i ett blogginlägg så behöver man inte oroa sig för missuppfattningar och kritik från ena eller andra hållet. Och jag förstår den stackars rektor som vill slippa få ilskna telefonsamtal från föräldrar som undrar vad vissa partier har att göra i skolans lokaler.

 

Samtidigt är det just därför vi måste släppa in dem, släppa fram dem. Det är just människors rädsla de här partierna spelar på – på olika sätt – och det ska vi inte bjuda dem på!

 

Kommer givetvis att tänka på Noam Chomskys berömda ord:
“If you're really in favor of free speech, then you're in favor of freedom of speech for precisely for views you despise. Otherwise, you're not in favor of free speech.”
Även om det är ett slitet citat har det en giltighet som gör det i hög grad värt att kontemplera over en stund!

Ja ja, det var inte länge sedan jag raljerade här på bloggen över otidsenliga namn som "Drogcentralen", och vips är det en gammal läkemedelsgrossist som öppnar apotek under namnet "Kronans droghandel". Ett namn som de tydligen haft sedan 1907, så det kan man ju förstå att det är naturligt att fortsätta använda det. Men ändå...

Fast det är klart, det sticker ut och de får en massa uppmärksamhet när en massa pappskallar sitter och bloggar om det...

Funderar lite på om jag skulle ta och starta en egen rörelse med lite alternativa preparat. Idag uppfann jag nämligen ett nytt smärtdämpande läkemedel som funkade jättebra: bubbelplast!

Sjuåringen som varit lite hostig några dar fick plötsligt väldigt ont i ena örat. Ingenting hjälpte, varken alvedon, värmedynor eller film. Jag hörde henne kvida framför TV:n medan jag stökade omkring och försökte sortera veckans samlade sopor i köket. Plötsligt står jag och försöker reda ut var jag ska slänga ett vadderat kuvert - plast eller papper - när jag inser att insidan består av bubbelplast. Ja! tänkte jag. Det är ju det roligaste som finns!

Sprang alltså in med bubbelplasten till sjuåringen. Den följande timmen hördes inte det minsta snyft eller kvidande. Bara ett frenetiskt ploppande inifrån TV-soffan. När ploppandet till slut upphörde gick jag och kollade läget. Då hade den färdigploppade bubbelplasten istället förvandlats till bandage åt ett antal gosedjur som led av allt från bruten svans (hunden) till ont i örat (kaninen).

Jag förstod att jag hade upptäckt en otroligt bra smärtdämpare som inte bara drog bort uppmärksamheten från det onda utan också förde över den till andra objekt... Lite synd om gosedjuren i och för sig, men de var ju i alla fall flera att dela på smärtan.

Om det nu inte blir av att starta något bubbelplastapotek så kan jag i alla fall tipsa om kuren! Men det måste nog vara riktig bubbelplast. Numera kan man ju även ploppa virtuellt, men det är ju inte riktigt samma känsla...

Och en sak till: visa inte den här filmen för barnen! Då kommer ni inte att få höra ett enda plopp!

För alla med rätt sorts humor är bloggen Lou Reed i Tweed ett måste!
Dessutom är det ett snabbt sätt att få sig ett extra leende (alt gapflabb) för den mediastressade som försöker hinna ha koll på alla nyhets- och andra flöden i vardagen.
Och visst hittar man sina favoriter! Mina är (hittills) Thomas Mann i en spann, Nina Hagen på Skagen och Nick Cave på rejv...

Sedan 1 februari har bloggens upphovsman lyckats producera en ny kändis i oväntad miljö varje dag! Vi får väl se hur länge han/hon orkar...


Sartre mä barrträ...

Jag blev faktiskt så inspirerad att jag blev tvungen att göra en egen!
Prova själv! Vem vet, det kanske kommer att sprida sig som en epidemi...

Tidningen Dagens Samhälle listar de populäraste kommunerna. Det handlar om SCB:s "nöjdhetsindex" där 219 av landets 290 kommuner deltagit. "Bra att leva i", "Kommunal verksamhet" och "Möjlighet till inflytande" är det som kommunernas invånare har fått ta ställning till. Bland östgötakommunerna är Linköping "bäst" med en 42:a plats och strax där efter kommer Mjölby som nr 45.

Men Norrköping då?? Norrköping finns inte med! Man undrar ju vad det beror på... Särskilt som man kan konstatera att bara 190 av de deltagande kommunerna "har låtit publicera resultaten"! Kan det vara så illa att Norrköpings kommun valt att avstå? Kanske räcker det - om man nu ska vara lite elak - att resultatet var sämre än trätobrodern Linköping för att resultatet inte skulle passa i tryck..?? Nä nu spekulerar jag, men visst vore det intressant att få veta hur det gick för det kära, småtaffliga Norrköping...

Sen måste man ju fundera på de där kommunerna i toppen... Danderyd har jag inte så mycket uppfattning om, men Vellinge har jag fått en lite speciell bild av... Dels på grund av hur en person anställd i Vellinge kommun beskrev enpartistaten Vellinge och dels på grund av att kommunen utmärkte sig i en annan undersökning nyligen. Det handlade om viljan att ta emot flyktingar och i den hamnade Vellinge sist... (Vem som var bäst? Finspång!)
Det här är hur som helst saker som fått mig att tänka att jag aldrig nånsin skulle vilja flytta till Vellinge, hur fint det än är där nere på sydkusten...

Jag tror att en starkt bidragande orsak till de där kommunernas topplaceringar stavas NIMBY. Resursstarka invånare som är vana att få sin vilja fram kanske blir ganska nöjda när de får vanka omkring där på golfbanorna...