Jag erkänner. Jag är en 1900-talsstofil.

- Ska du köpa Them Crooked Vultures skiva, frågade jag min son. (Han snodde genast mitt exemplar av Mojo när han såg att Dave Grohl var på omslaget.)
- Varför ska jag det, frågade han oförstående. Jag lyssnar ju på den på Spotify.

Jo, det är klart... Själv är jag helt fascinerad av att jag kan läsa skivrecensionerna i Mojo och samtidigt lyssna på 80% av det recenserade via Spotify. Jag har börjat göra spellistor med allt nytt som fått fyra stjärnor eller mer och så sitter jag med en massa ny spännande musik i öronen medan jag jobbar. Igår gjorde jag en spellista med fjorton skivor som fick fyra stjärnor i Mojos januarinummer.

Min son förstår inte alls tjusningen med detta. - Men du förstår inte, försökte jag förklara för honom. Du förstår inte hur det var en gång i tiden. Man läste om ny musik i Schlager, sånt som man aldrig hade hört men som hade fått jättebra kritik. Vad skulle man göra för att få höra det och se om man gillade det? Ja, om inte nån kompis råkade ha den så var ju den enda möjligheten att gå till skivaffären och köpa den. Om den fanns. Var det något smalare fanns den bara på Pet Sounds. Om ens det. Det var åttiotal men det känns som otroligt länge sedan.
- Tänk dig det, sa jag till min son. Det fanns inget Spotify, inget Youtube, inga bloggar och inga olagliga fildelningssajter. Det fanns inget jämrans Internet över huvud taget! Man kunde inte ens låna CD-skivor på biblioteket! Det som fanns var radio. Och TV. Och hur ofta tror du man lyckades höra just den där spännande skivan som man läst om i Schlager? Nej, det var en helt annan musikvärld! Det var en värld av vinylskivor och blandband där musiken var svåråtkomlig och åtråvärd, på gott och ont.

Idag har vi det mesta på några musklicks avstånd. Det är klart att det är svårt att förstå hur vi hade det på åttiotalet... Ungefär lika svårt att förstå som när min pappa förklarade för mig att det en gång fanns en värld utan plast. Jag är uppenbarligen ett barn av plaståldern. Plast och vinyl.

Och samtidigt - en stofil. Men en stofil som verkligen njuter av den här nya sköna världen där man kan göra spellistor i Spotify och upptäcka ny musik utan att behöva jaga den på stan.

Men sedan, när jag raderat allt det från spellistan som nog ändå inte var min musik, trots Mojostjärnorna, då kommer jag med största sannolikhet att köpa en eller annan skiva med det som finns kvar... Jo, så funkar vi stofiler.

Idag hittade jag nånting som jag nog kommer att köpa. Satt och försökte läsa en text och var på vippen att somna när jag plötsligt fick Laura Veirs i öronen. Otroligt bra musik som jag på stofilers vis kan tänka mig att addera till skivsamlingen...