Vänta... Det är nåt fel på den här bilden... Aha, det är ju boven från Hasse Alfredssons klassiska barnbok Varför är det så ont om Q? som har varit framme med sin lettrosug! Alla bokstäver är borta ur stadsbilden!

Det här är en grej som jag har funderat en del på... Hur vi översköljs, nej överfalls, av skrivna budskap precis hela tiden när vi rör oss i stan. Hur skulle den byggda miljön se ut utan alla bokstäver och siffror, ja utan skyltar? Skulle vi känna oss vilsna? Eller bara lättade?

Noterar att Sladden påbörjat ett fotoprojekt på sin hemsida (klicka på Bildserier - Alfabetet) med utgångspunkt i stadens bokstäver. Hans ambition är att fotografera hela alfabetet, så som man möter det ute på stan. Ska bli spännande att se om han lyckas finna dem alla. (Han har redan hittat Q!)

Själv fick jag en liknande idé i vintras, men utan samma fotografiska ambition. Jag fick för mig att jag med mobilens hjälp skulle dokumentera alla siffror jag stötte på - men i ordning, d v s att jag inte fick fota en femma förrän jag hade fyran... osv... Jag fick inte heller använda samma typ av siffra två gånger (annars hade jag ju bara kunnat plåta bilars regskyltar, till exempel).

     

Jag fick idén och påbörjade projektet den 11 mars klockan 16:45 i hissen på jobbet. I bilen den 11 mars klockan 16:46 lades projektet på is och har inte återupptagits sedan dess. Det kanske inte var en så särskilt kul idé trots allt...

I mitt jobb träffar jag allt oftare män i 50-60-årsåldern med "viktiga" jobb i statlig och kommunal förvaltning. Direktörer, ekonomer, professorer... De har ofta slips och nästan alltid identiska kavajer. Och de säger ungefär samma saker. När de pratar minnen från sin barndom under femtiotalet och det tidiga sextiotalet så känns min egen barndom under framför allt sjuttiotalet som något helt väsenskilt. Trots att jag bara är tio-femton år yngre än många av dem så känns det som om de hör till en helt annan värld.

De säger ofta hur det är. - Det här kan man tycka bra eller illa om, men så här är det, säger de. Vi kommer att bli mer och mer rörliga, säger de. Vi kommer att vilja resa längre och längre. Anledningen till att de vet detta så bergsäkert är att deras egna barn pluggar i Lund eller jobbar i Bryssel, medan de själva gick på närmsta läroverk och har förflyttat sig mellan grannkommunerna i sitt yrkesliv. Framtidens ungdomar kommer att vilja bo i storstaden för det är det enda de känner till, säger en kommunal direktör i femtioårsåldern som själv bor på landet utanför den stad han vill göra "storstadsmässig". Till och med en föredragande professor - i likadan slips och kavaj som sin publik av kommunaltjänstemän - åsidosätter i retorikens namn de vetenskapliga kraven och baserar sina förutsägelser om framtiden på den egna livssituationen, familjen och vänkretsen. Vi kommer att bli mer och mer mobila. Vi kommer att vilja resa. Mera. Längre.

Vi är förstås inte dessa män födda på 1940- och 1950-talen, utan några andra som kommer sedan. Och visst är det komplicerat att planera för alla dessa människor, varav en del inte ens är födda ännu. Och visst är det skönt att därför veta så mycket. Om hur det är och hur det kommer att bli. Och vad man måste göra för att det ska bli bra.

När jag sitter med alla dessa herrar och hör dem berätta om hur det är, så inser jag att det inte är åldersskillnaden eller barndomsminnena som är avgörande. Det är inte ens kavajerna. Det som gör att jag känner mig totalt utanför är att de ingår i ett sammanhang där de hela tiden bekräftar varandras tankar, värderingar och kompetens.
Eftersom de alla delar samma horisont kan de ge varandra legitimitet och berättigande i sina roller. Känslan av att veta, att tillhöra en viktig klick som har framtiden i sina händer byggs ständigt, om och om igen, genom de berättelser om verkligheten som de delger varandra och delar med varandra. När man står utanför blir man lätt lite häpen över hur trångt det är och hur svårt de har att se sina egna begränsningar, att det finns annat bakom deras egen horisont. Samtidigt slås man av insikten hur lätt det är att låta sig stelna i den egna formen och vara till freds med de påståenden man tillsammans med de sina upphöjt till sanningar...

Nog skulle väl jag också vilja känna att det går åt rätt håll, att vi måste göra si eller så, att det kommer att bli så här, istället för att gå och grubbla på hur vi kan veta nånting säkert när framtiden egentligen bara finns i våra huvuden. När den väl dyker upp visar den sig alltid bara vara gammal vanlig nutid som hela tiden glider mellan våra fingrar och förvandlas till en dåtid som vi inte kan ha till annat än att knåda nya påhittade framtider av...

I förra veckan var jag och pratade genus på ett seminarium i Linköping. Nu ser jag mig ju inte som "genusforskare" vilket somliga anser att man måste vara för att få uttala sig om hur genus skapas kulturellt och socialt och vad det egentligen betyder för hur vi beter oss. Att jag inte definierar mig som genusforskare beror på att jag ser genus som en aspekt av socialt samspel och kulturellt formade samhällsstrukturer. Men en viktig aspekt!
Så jag var alltså inbjuden för att lägga lite genusperspektiv på hur våra stadsmiljöer planeras. Det kändes som ett lyckat seminarium med en engagerad samling arkitekter, planerare och andra. Det som alltid är lite fascinerande när man pratar om genus i relation till planerandets yrkeskulturer är att det alltid finns några kvinnor i församlingen som blir provocerade av att höra det som är allmänt känt; att kvinnors arbete inte värderas lika som mäns arbete, att kvinnor tilldelas och tar ett större ansvar för hem och barn, att det alltid är kvinnan som tilldelas "könsegenskaper" medan mannen är den dolda normen som mänskligheten ("MANkind") vilar på...



Anledningen till att några kvinnor blir provocerade är att de inte känner igen sig i beskrivningen. För det här är ju inte någon beskrivning på individnivå utan en beskrivning av strukturer som etablerats under århundraden och som det inte bara går att skak av sig i ett nafs, även om man skulle vilja. Och det är klart att en 27-årig barnlös arkitekt i karriären inte upplever könsskillnader på samma sätt som en 50-årig invandrad flerbarnsmamma... Men det är just det här - att genus hela tiden samspelar med en massa andra faktorer som dessa provocerade kvinnor i karriären har så svårt att ta till sig. De vill inte prata om strukturer utan om individer. Och visst kan man diskutera vad strukturerna där bakom egentligen betyder, och visst har de olika betydelse för olika människor - men de finns där lik förbannat! Som forskare kan jag presentera statistik och peka ut exempel, men när jag möter skeptikerna och deras personliga erfarenheter måste man mötas på ett annat plan, och det är inte alltid så lätt.

Och det är klart att det blir ännu mer provocerande när en man kommer och pratar om det här... Det är nånting av ett moment 22 över mäns intresse för genusfrågor. Antingen kan vi på traditionellt sätt skjuta över genusfrågorna till kvinnorna och anse att det är de som har "något  att vinna" på att diskutera dem. Eller så kan vi börja försöka sätt fokus på genus som nånting som rör både kvinnor och män - och då är vi plötsligt lite påpassade, ibland till och med misstänkliggjorda. Ska man ta i genusfrågor som man så måste man vara i det närmsta fri från manliga later, oreflekterade fördomar och leva ett vardagsliv som saknar alla spår av traditionell arbetsdelning (dvs man måste vara händig på alla nivåer). Ibland känner jag att det är inte konstigt att så många män väljer bort att se genusproblematiken - man (!) är helt enkelt rädd att blotta sig som ofullkomlig man. En av de främsta manliga genusforskarna, australiensaren Robert Connell, drog nyligen konsekvenserna av det här. Eller hur ska man tolka att han numera heter Raewyn?

Men inte kan det vara så att man måste vara kvinna för att få prata om genus! Jag tänker fortsätta hävda att genusfrågorna rör oss män minst lika mycket och det tänker jag hävda trots att det oftast är jag som tvättar bilen medan min fru är den som håller koll på barnens kläder... Vi jobbar på det, men vi har också ett arv att bära på. En början är väl ändå att vi faktiskt allt mer lägger märke till hur vi  skapar genus i vår vardag. Vi går inte längre på att Legomamman och Legoflickan ska vara i Legoköket medan Legopappan kör Legobilen och Legomotorcykeln. Och vi kanske inte köper den där boken om barnkalas som slår fast att pojkar och flickor alltid gör olika saker...