I onsdags var jag med på ett seminarium på VTI i Linköping där vi var arton kvinnor och tre män som diskuterade genus i relation till transporter. Det finns en hel del att säga om genus och transporter (något har jag sagt i tidigare blogginlägg). Bland annat är det konstaterat att kvinnor och män har olika resmönster. Män reser längre sträckor och kör oftare bil. Kvinnor har mer fragmenterade resmönster, det vill säga fler och kortare delresor. Allt det där har förstås att göra med kulturellt formade strukturer där kvinnor har lägre löner och tar mer ansvar för det oavlönade reproduktionsarbetet, det vill säga att ta hand om barn, göra inköp och så vidare. Det här är ju förstås strukturer i förändring, men ibland känns de väldigt sega.
En aspekt av det här med transporter är att det är produktionsperspektivet som styr - inte REproduktionsperspektivet. Det betyder att allt som har att göra med det dagliga resandet har arbetsresor och avlönat arbete som utgångspunkt. Eller med andra ord den ekonomiska tillväxten, så som den brukar definieras av traditionella ekonomer.

Det är till exempel vanligt att busstider är anpassade till traditionella arbetstider, det vill säga att bussarna går mest på morgonen och på sen eftermiddag. Folk som arbetar deltid eller som behöver åka och hämta sjuka barn på dagis mitt på dagen får alltså svårt att kunna åka kollektivt. Och statistiskt är det mest kvinnor som blir satta på pottkanten av produktionsperspektivet.

Nu blev det inte så mycket seminarium för min del i onsdags eftersom jag fick ägna förmiddagen mestadels åt just transporter. Jag roade mig att räkna ut hur långt jag egentligen körde i onsdags. Det blev arton mil. Geografiskt kom jag dock inte längre än de fem milen mellan mitt hem och Linköping. Ur ett "rationellt" produktionsperspektiv kan jag alltså motivera ungefär hälften av sträckan. Ur detta perspektiv borde jag ha kört min dotter till hennes dagis på morgonen (5 km) och därefter åkt direkt till Linköping (5 mil). Sedan borde jag gjort det omvända i slutet av dagen.
Nu råkar det vara så att just på onsdagar kör vi istället dottern till farmor och farfar som bor tre mil bort. Anledningen är att både dottern och hennes farmor och farfar trivs väldigt bra med det, att vi tror att det är viktigt för dottern att få en bra kontakt med den äldre generationen, att det är bra att hon inte behöver vara allt för mycket på dagis etc etc. Alltså ett val vi gjort på helt andra grunder än produktionsperspektivet. Sedan slumpade det sig så just denna morgon att dottern hade lite diffusa sjukdomssymptom. Så som det är ibland när man har barn. Alltså ringde jag vårdcentralen för att få deras åsikt om saken. En automatisk stämma meddelade att vårdcentralen skulle ringa en och en halv timme senare. Dottern var inte sämre än att hon kunde åka till farmor och farfar så jag körde henne dit. När vårdcentralen sedan ringde på min mobil tyckte de att jag skulle komma med dottern kl 11 så det var bara att åka tillbaka till vårdcentralen där vi bor. Sedan - efter att det konstaterats att det inte var så farligt - tillbaka till farmor och farfar igen och så vidare till Linköping där jag var vid 13-tiden.

Allt detta bilåkande är ju egentligen helt vansinnigt. Men vad är alternativet? Så här ser ju verkligheten ut för många idag. Med boende här, jobb där, och ett socialt nätverk utspritt i geografin. Och så bilen då, som både blir en tillgång och ett tvång. Om jag vill välja bort bilen - hur gör jag då? Är lösningen att vi klumpar ihop oss i täta städer med korta ressträckor? Kanske, men varför planeras det då samtidigt för att vi ska kunna resa ännu längre, ännu snabbare, i vårt vardagliga arbetsliv? Är det kanske så att det ensidiga produktionsperspektivet skapar denna motsättning? Behöver vi kanske byta fokus?