Just nu är jag väldigt fascinerad av den så kallade slow-rörelsen. Av den anledningen läser jag en bok som heter Slow - lev livet långsamt!, skriven av den brittiske journalisten Carl Honoré.
Jag köpte den på Myrorna (femton spänn) till min fru, men nu läser jag den själv. Och den är bra. Även om den är skriven på ett typiskt journalistsätt (vad det nu betyder) så är den bra. Eller snarare intressant. Jag tror att det boken handlar om - vägen bort från en fartkult, en dyrkan av hastigheten - är grunden till förverkligandet av ett hållbart samhälle, må det gälla trafik, mat eller arbetsliv...

Samtidigt känner jag en slags oro när jag läser om slow food, citta slow och organisationer som Long Now Foundation och Society of Deceleration of Time. Oron handlar om nånting som Carl Honoré själv berör i boken: Är inte långsamheten egentligen en lyx för de som har råd med den? Handlar inte det här i grunden om klass?
Alla har väl inte möjlighet att leva "slow"?? Honoré nämner just detta som kritik mot slowrörelsen. Särskilt slow food kan uppfattas som något som vänder sig till dem som kan kosta på sig dyra, lokalt producerade delikatesser. Honoré avfärdar den här kritiken ganska lättvindigt med att det finns slow food för alla plånböcker. Bara för att ett par sidor senare sitta och välja lokalt producerade viner på en fashionabel slow food-restaurang...

Jag vill också tro att alla har råd med slow, men oron finns kvar. Jag inser också motvilligt att jag själv inte längre hör till låginkomsttagarna. Jag hade till exempel råd att åka till Skottland med min fru nu i höst och räkningen på sonens trumundervisning förorsakar ingen sömnlöshet. Vi hör definitivt till en kategori människor som är intresserade av slow-filosofin och - som har råd med den.

Men hur ska man då kunna ställa om samhället så att fler har råd att ta det lugnt?? Eller kanske rättare: hur ska vi kunna göra omställningen till ett långsammare samhälle smidig och behaglig för alla samhällsklasser? För det långsamma samhället kommer. Var så säker. På ett eller annat sätt är det där vi hamnar. Men jag hoppas att det blir ett lätt och rätt sätt.