Idag har jag suttit och försökt skriva hela dagen. Det händer något märkligt när man sitter och jobbar hemma för sig själv. Först är det morgon och man har en lång effektiv arbetsdag framför sig! Tänk så mycket man ska hinna få gjort! Sedan sätter man sig och bläddrar bland alla papper. Läser lite. Skriver lite. Äter något i förbifarten eftersom det plötsligt börjar kurra i magen. Precis när man tycker att man har börjat komma igång så känner man plötsligt att man är ganska trött. Man tittar på klockan och inser att hon är åtta på kvällen! Var tog dagen vägen?? Och hur ska man hinna med allting?

I Halberstadt i Tyskland framförs just nu John Cage orgelverk ORGAN2/ASLSP. ASLSP vilket står för As SLow aS Possible. Verket framförs i en kyrka som byggdes 1361. Det betyder att år 2000 var kyrkan 639 år gammal. Eftersom ORGAN2/ASLSP verkligen ska spelas så långsamt som möjligt så tyckte man att just 639 år kunde vara en lämplig tid att hålla på. Just när jag skriver detta är det bara 19961341283 sekunder kvar av verket. Undrar vad de ska spela sedan? På projektets hemsida kan man köpa en CD där verket framförs på 75 minuter. Jag tycker att det låter lite stressigt. Jag åker nog till Halberstadt någon gång och lyssnar istället.

Verkar det helt knäppt? Det är det inte. Det är en väldigt väl genomtänkt idé och det finns all anledning att sprida den och fundera över den. Vi behöver långsamheten mer än vi anar!

En annan ännu mer sympatisk idé verkar The Long Now Fundation vara. En av grundarna är en annan långsam kompositör och konstnär, Brian Eno. Idén med The Long Now är inte bara att vi ska göra allting långsammare och därmed också mer grundligt. Vi ska också få in i vårt medvetande att NU inte är något som bara passerar utan som pågår hela tiden. Vi behöver sträcka ut Nuet bakåt i tiden och framåt. Det är viktigt, inte minst med tanke på den hotande globala uppvärmningen!

Jag kommer att tänka på Walter Benjamins historieängel men det är alldeles för djupt för att jag ska få ihop tankegången så här sent på kvällen. Jag får nog återkomma till det. Jag nöjer mig med att hänvisa till professorn i samtidshistoria Bo Stråth i en essä i Tvärsnitt där han bland annat nämner Benjamins ängel. Han skriver också

Avslutningsvis: På The Long Now's hemsida står det att organisationen grundades 01996. 01996. Inte 1996. Varför? Jo, för att inte riskera att datorerna kraschar vid tiotusenårsskiftet om bara knappt 8000 år! Där kan man prata om långsiktigt tänkande!

Rondellhunden har redan uppmärksammats av lokalpressen!
Kolla här! Och här!

 

Jag har fascinerats av det här med rondellhundarna och hur de spridits som en löpeld över landet. I grunden tror jag det handlar om att sätta avtryck. En känsla av delaktighet. Att man faktiskt kan vara med och påverka hur vår fysiska miljö ser ut. För några år sedan genomförde studenterna på ett program vid universitetet i Norrköping ett projekt där de placerade ut små, små röda stugor i stadsmiljön. Det retade tydligen somliga. Någon stuga slängdes i strömmen. En annan forslades snabb bort av kommunens gubbar. Kanske finns det en koppling mellan rondellhundarna och trädgårdstomtarnas befrielsefront som spred sig på ett liknande sätt för några år sedan. Skillnaden var väl att där var det något som försvann ? om än temporärt ? medan rondellhundarna är något som bara adderas till den befintliga miljön.

Jag har inte full koll på rondellhundarna, men jag har funderat på det här med storleken. Både på hundarna och rondellerna. Jag fick idén att man borde ställa en väldigt liten rondellhund i en väldigt stor rondell. Den skulle ju visserligen vara svår att upptäcka, men det skulle lägga ytterligare en dimension till rondellhundskulturen genom att problematisera storleksförhållanden. Den lilla hunden i den stora rondellen symboliserar den enskilda människans möjlighet att påverka de stora strukturerna. Även en liten rondellhund kan ge återskall?

Trots att jag inte vet om någon annan experimenterat med mycket små rondellhundar bestämde jag mig för att skrida till verket. Jag stal lite Play Doh-lera från min dotter och skulpterade av denna en ca 5 cm lång rondellhund som jag idag, onsdag 14 februari 2007, placerat ut i rondellen vid Norr Tull i Norrköping.

Rondellhunden är döpt till Kurt som en hyllning till Kurt von Schmalensee, stadsarkitekt i Norrköping mellan 1929 och 1961, en av funktionalismens främsta företrädare och skapare av trafikcirkulationsplatsen vid Norr Tull 1960. (Enligt en icke bekräftad uppgift ska von Schmalensee även ha varit bosatt vid Norr Tull.)

På grund av materialet och storleken finns antagligen inte Kurt kvar att beskåda särskilt länge, men han kanske kan följas av andra hundar?

Se gärna det här som en utmaning! Norr Tull-rondellen är ju onekligen ganska stor och Kurt är onekligen ganska liten, men man kan ju pusha det här ytterligare. I Linköping, där rondellhundsföreteelsen startade finns en av landets största rondeller, Vallarondellen. Borde inte någon ta på sig uppgiften att placera Sveriges minsta rondellhund där??

De två elektriska apparater som jag först slår på varje morgon (efter att ha slagit av den hemska väckarklockan) är perkulatorn och radion. Alltid P1. Sedan springer jag runt och rör i grötkastrullen, plockar fram bröd och hojtar åt mina barn att de ska gå upp, samtidigt som jag lyssnar på hur kaffets puttrande blandas med radions svada. Även om det blir lite fragmentariskt så kan jag i alla fall tillgodogöra mig en del av vad som sägs. Hinner till och med reta upp mig lite emellanåt. P1:s nyhetsmorgon lever högt på att vara den objektiva sakliga nyhetsförmedlaren, men kvällstidningsjournalistiken lurar under ytan. Allt oftare hör jag intervjuare som gång på gång återkommer till samma infantila fråga i desperata försök att hitta det skandalartade och sensationella.

I morse var ett av huvudnumren att Rysslands ambassadör gjort uttalanden om svenskarnas syn på Ryssland och det ryska. Anledningen var förstås den ryska gasledningen och den sågfilarstämning det piskat upp. Ambassadören menade att i svenska ögon är allt ryssarna företar sig dåligt och undrade vad det kunde bero på. Ett svar ger Henrik Berggren i en DN-krönika; visst handlar det om "dunkla minnen ur vårt kollektiva förflutna", men det intressanta är väl hur den här Rysslandsbilden reproduceras. Förgäves väntar jag på att P1s Rysslandkorrespondent ska dyka upp i inslaget om den ryske Sverige-ambassadören. Hon brukar annars höras ganska ofta i P1:s morgonsändningar. Varje gång jag hör henne brukar jag undra varför hon egentligen stannar kvar i Moskva. Hon tycks verkligen hata allt vad ryssar och Ryssland heter. Den bild denna Moskvakorrespondent förmedlar till oss morgontrötta svenskar är en bild som passar väl ihop med sågfilare, Vodka och Sovjetbyråkrati; Ryssar är pälsmössebeklädda, snednäsade alkisar som tar mutor och kör som galningar. Detta är vad nämnda korrespondent försökt hamra in i min skalle under hösten och vintern. Själv tycks hon vara den klanderfria motbilden mot allt hemskt och löjeväckande hon ser runt omkring sig i den ryska vardagen. Hon håller sig borta från representations-Vodkan och spänner ordenligt fast sina barn när hon kör dem till skolan. Jag stängde av radion en morgon. Det var när hon gjorde en utvikning kring en mans sneda näsa som jag fick nog. Kanske missade jag något väsentligt. Kanske skulle hon komma fram till en poäng kring näsan, men jag hade hört henne spy galla över ryssarna en gång för mycket för att ha några sådana förväntningar?

Ja, var kommer den negativa Rysslandsbilden ifrån? Kanske en fråga för de mer seriösa delarna av P1-journalistiken att ta sig an, innan kvällstidningsnormen tagit över helt.

Bråviken 2007-02-11

Nedisade träd och fastfrusna båtar. Isen ligger, fast den är varken särskilt tjock eller särskilt skridskojämn. Men det är ändå 7 minusgrader och riktig vinter. Det kanske finns anledning att minnas det här. Kanske blir det inte några sådana här vinterdagar när mina barn går här med sina barn, eller barnbarn? Vi kan inte veta hur det blir, men har vi råd att chansa?

Häromdagen gick min äldste son och släckte alla lampor som lyste i onödan där hemma. Han hittade tre. Illa att även vår familj bidrar till resursslöseriet och energiberoendet, men positivt att en trettonåring bryr sig om att gå och släcka? Men orkar vi hela tiden gå och tänka på om vi gör saker och ting rätt? Eller är det enklare att bara koppla bort det och köra på? Det kanske inte blir så farligt trots allt...? Det kanske inte är på grund av oss som det är varmt och blåsigt?? Titta, isen ligger ju! Det är vinter! Ska vi ta en tur med bilen?

Järnvägstunnlar och höga hus: det är trenden idag! Alla vill ha det.

Malmös Turning Torso har fått Stockholmspolitiker att avundsjukt utbrista att de också vill ha högre hus. Även i lilla Norrköping finns det de som tycker att vi borde ha (minst) en rejäl skrapa centralt. Ska man nu bygga om Centralstationen så varför inte klämma dit ett torn? Och så ska järnvägen grävas ner. I Norrköping precis som i Malmö och förmodligen Stockholm och Göteborg också. Varför vill alla ha det likadant? Jo, det de två ledorden är Urbanitet och regionalisering! Vi måste ha enormt snabba järnvägskommunikationer så att vi kan röra oss i de allt större regioner som vi är allt mer beroende av för att få till det här med jobb och bostäder... Samtidigt ska städerna vara just Städer - urbana centra i regionerna som både samarbetar och konkurrerar i nätverksekonomin. Staden ska ropa till folk: Kom och bo här! Kom och lev det urbana livet här! Kom hit med lite företag! Vi har väntat länge nog nu! Titta på våra höga urbana hus! Det är ju här allt ska hända!

På det här viset blir Sverige ett nätverk av stora städer förbundna med motorvägar och järnvägar där tåg och bilar går i skytteltrafik genom ett slags wasteland där en och annan efterbliven lantis frågande stirrar efter det som swischade förbi i tillräckligt hög hastighet för att säkra den ekonomiska tillväxten! ...Eller hur blir det..?

Den gamla tanken från tågets och bilens barndom, att vi blir vansinniga av att färdas snabbare än 30 km/h...Vi skrattar åt den ibland, men tänk om det är det som har hänt! Vi kanske verkligen har blivit galna? Eller vad beror det annars på att vi diskuterar betydelsen av att det går att åka på 45 minuter mellan Norrköping och Stockholm istället för att diskutera om det överhuvudtaget är försvarligt att bygga ett samhälle som grundas på att fler och fler människor ska förflyttas längre och längre sträckor varje dag.  I det specialiserade samhället har vi idag platser där vi bor och platser där vi arbetar. Få har gångavstånd - eller ens cykelavstånd - mellan hemmet och arbetsplatsen. Och denna uppdelning accentueras allt mer då den "ekonomiska utvecklingen" och "marknaden" kräver att arbetsmarknaderna sträcks ut över större och större ytor. I den framgångsrika, utvecklingsbara regionen krävs det dagliga folkomflyttningar. Och fort ska det gå!

Men borde vi inte prata mer om hur vi kan skapa ett samhälle där inte klockan och ekonomiska kalkyler utgör grunden för all utveckling, all förändring? Ett samhälle som inte bygger på att vi dagligen måste rusa fram i bra mycket mer än 30 km/h...

Bodil Jönsson gör en intressant förflyttningskalkyl i sin bok Tio Tankar om Tid som visar på att vi borde tänka lite mer och fara omkring lite mindre. Exemplet ser ut så här: Vi antar att jag har fem mil till arbetet och kör bil till jobbet varje dag. Om vi vidare antar att bilen håller en snitthastighet på 100 km/h så använder jag alltså ungefär en timme för resande varje dag. Men låt oss säga att det kostar 200 kr att köra dessa tio mil. Då måste jag ju använda en del av min inkomst för att bekosta detta. Om jag skrapar ihop 50 kronor i timmen efter skatt, så betyder det att jag måste arbeta fyra timmar för att tjäna ihop pengarna för mitt resande. Alltså är det rimligt att addera denna tid till restiden, vilket innebär att jag inte använder en utan fem timmar varje dag för att kunna förflytta mig tio mil. Räknar man så blir ju snitthastigheten bara 20 km/h vilket är ungefär den hastighet man kunde förflytta sig med i mitten av artonhundratalet. Eller, som Jönsson påpekar, cykelhastighet.

Vad gäller siffrorna i exemplet så påpekar Jönsson i boken, vilken kom år 2000, att siffrorna är lite föråldrade och de är väl därför än mer föråldrade idag. Trots det så är exemplet ganska talande. Vad är det vi håller på med egentligen? Vi kanske har blivit galna trots allt?

[Bodil Jönsson (2000) Tio Tankar om Tid (Brombergs)]

För en liten men hängiven skara är Lasse O'Månsson en ständig källa till inspiration. Kanske mest för att han passar så dåligt in i alla ramar man försöker stoppa in honom i. Jag har i dagarna bistått några medmänniskor med texten till klassikern Läns-Jätten. En text sjungen på den klassiska stadsbudsvisemelodin som kanske mest är känd genom en annan Lasses försorg, nämligen Åberg. Denne har dock i sin apansson-gestalt  spridit en något förvrängd version, där vissa ord bytts ut och de mest absurdistiska delarna utlämnats. Man får trots detta hedra Åberg för hans insats att sprida O'Månssons anda!

Personligen minns jag O'Månsson från min sjuttiotalsbarndom genom tre media: dels en 45-varvare med Lindeman från Gröna Hund-revyn (det var ju O'Månsson som var Alfredssons/Lindemans ursprungliga samtalspartner), dels från tidningen Svenska Mad (som var svenskare med O'Månsson som redaktör - bland annat blev "åkerbock" ett begrepp!) och slutligen och framför allt via radio. O'Månssons storhetstid i radio var ju främst sextiotalet, men någon gång under sent sjuttiotal sändes inslag från klassiska Blå Tummen. Detta var under en period - jag var väl tolv år - då jag ägnade en hel del tid åt att spela in saker från radio. Mest musik, men vid ett tillfälle fastnade Blå Tummen på bandet. Inspelningen är nu sorgligt förkommen men jag kommer ihåg att det bland annat var "Greven i helg och söcken", "Nattidningarna" och så något som jag tror hette "Disneyland du Välsignade". Det var något nästan magiskt med de där inslagen. Det gick liksom inte att bestämma vad de egentligen var för något. Mitt emellan det mest naiva och tramsiga och det mest svårmodigt absurda svävade Blå Tummen liksom i en egen sfär, helt befriad från hur saker och ting skulle vara och förhålla sig. För en tolvåring i slutet av sjuttiotalet med författarambitioner var det här något stort! Man kunde faktiskt göra precis som man ville! Allra mest påverkad tror jag att jag blev av "Nattidningarna". Det har påpekats förut att en viktig del av grejen med Blå Tummen var inte vad som framfördes, utan hur det framfördes. "Nattidningarna" framfördes av radiomannen och båtexperten Berndt Friberg (1930-2004), en person som annars var mest känd som den ursprunglige programledaren för "Vi i Femman". Fribergs karaktäristiskt tydliga och korrekta röst kontrasterade mot "Nattidningarnas" absurda innehåll. Att höra Friberg säga "en mystisk gumma befanns på tisdagsmorgonen ha papper i mössan" - det var sinnesutvidgande!

Såg i en blogg att Bertil Pettersson gjorde ett inlägg och korrigerade uppgiften om upphovsmannen till "Korven" från Blå Tummen. Det är på sin plats att han gör det, eftersom upphovsmannen inte är någon annan än Bertil Pettersson. Trots det tillskrivs den ofta Lasse O'Månsson. O'Månssson var som sagt lysande på många sätt; som lågmäld scenkonstnär (titta till exempel på hans simlärare i HasseåTages Gröna Hund) och som författare (läs Magiska berättelser!) men, när det gäller Blå Tummen så är det ändå Bertil Pettersson som står för de allra bästa texterna. Detta framgår inte minst av boken Daddy O' - En bok om och av Lasse O'Månsson där flertalet av de utvalda texterna från Blå Tummen är signerade Bertil P. Nu är det ju så att Lasse O' - även om han sällan benämns "folklig" - är förbunden med Hasseåtage, Skäggen och Svenska Mad och dessutom avliden. Bertil P envisas med att vara poet och har mig veterligen inte varit med i några revysammanhang (om man undantar Blå Tummen och The Fån Show). Därför tror jag inte att Bertil P får den uppmärksamhet han förtjänar. Som författare. Som absurd humorist.

Vid sidan av hans diktsamlingar, där de absurdistiska givetvis är de bästa, vill jag också lyfta  fram en slags dokumentärroman som jag köpte när den gallrades ut från Norrköpings stadsbibliotek för några år sedan: Så är det bara. En dokumentär om senildemens (1989). Bertil Petterssons intresse för det absurda omsätts här i en skildring av hur tillvarons absurditet blottas då demensen fått sitt grepp om en människa i livets slutskede. Boken handlar om hans mors sista tid i livet och jag har sällan läst en så äkta skildring av en nära anhörigs sjukdom och bortgång. Återgivningen av dialogen mellan författaren och modern som allt mer svävar bort i demensens dimma återger helt enkelt livet som det är: absurt, sorgligt, komiskt, varmt och allt igenom mänskligt.

Ref.:

Urban Nilmander och Kenneth Ahlborn (2002) Daddy O' - En bok om och av Lasse O'Månsson (Galago)

Pettersson, Bertil (1989) Så är det bara. En dokumentär om senildemens (Fripress)