Eftersom jag bor på ett ställe som gör mig ganska beroende av bilen börjar jag en hel del av mina morgnar i p-huset i det kvarter där jag arbetar.

Nackdelarna med att köra bil i tid och otid är uppenbara (även om jag försöker undvika ”otiden”). Fördelarna är att bilfärden blir ett slags frizon, en buffert mellan hemmets morgonbestyr och den begynnande arbetsdagen där tankarna får sväva ganska fritt.

Det är väl därför jag ofta uppfylls av idéer, funderingar och känslointryck just när jag kliver ur bilen i p-huset och går och betalar min parkering. Faktum är att p-huset på något mystiskt sätt nästan känns lite trevligt. Det är inte lätt att sätta fingret på varför. Det har väl blivit nånting mer än bara en del av min vardagliga transportsträcka: platsen där jag avslutar den där delen av morgonen när jag för några ögonblick är alldeles ensam med mig själv och mina tankar, innesluten i min lilla kokong av plåt…

I p-huset bryter jag mig ur kokongen och pånyttföds fylld av energi och förväntningar på dagen! Men när jag återvänder till p-huset på eftermiddagen känner jag mig ofta mer som en dagslända än en fjäril. Då har p-husets tjusning försvunnit och det är åter bara grå betong och en del av mina påtvingade transportsträckor genom bilsamhället.