Lite flykt tillbaka till barndomen... (Har det att göra med att jag fyllde år i förra veckan??)
Hittade en gammal serietidning, Scooby Doo, från 1974 och blev sittande stirrande på den här annonsen.

Det slog mig plötsligt hur motsägelsefulla budskap man fick av den där Dunderklumpen...
Beppe Wolgers och Per Åhlins film var fantastisk när den kom och den är fortfarande en av de bästa svenska barnfilmer som gjorts.

Handlingen kretsade ju kring trollet (? jo men han hade väl svans..??) Dunderklumpen från fjället Dunderklumpen som i sin längtan efter vänner dristade sig till att stjäla och blåsa liv i en bunt gosedjur. Och så var det den där Enöga som kommit på sned i tillvaron och tryckte upp egna pengar vilka han, som hämnd mot det kapitalistiska samhället, kastade ut över folk... "Så att människorna skulle trampa ihjäl varandra när de försökte fånga pengarna i luften"... om jag nu inte minns fel...

Och så var det då kampen om skattkistan, vilken i slutscenen inte alls visade sig innehålla guld och ädla stenar, utan "en liten fin sten, en liten fågelfjäder, och så frihetens vind som blåser och gör alla människor glada"...

Samtidigt tror jag att Dunderklumpen var den första barnfilm som verkligen kopplades till en uppsjö av prylar! Det var böcker, skivor, tröjor och som det står i annonsen, "massor med andra roliga saker"...

Vad hände egentligen med filmens budskap, kan man fråga sig... Vart tog frihetens vind vägen? Och den lilla fågelfjädern - kan man skicka efter den om man bifogar tillräckligt stort belopp i ostämplade frimärken..?

Jag har sagt det förr: inte underligt att vi sextiotalister är en förvirrad generation...

Igår sken en blek vintersol över Bråviken medan stora snöflingor seglade ner över ett landskap som mest påminde om en främmande planet... Idag, den förste februari fortsätter snön att falla. Solen har gömt sig och gårdagens 18 minusgrader har krupit upp mot nollstrecket. Det är fortfarande vinter, precis som det ska vara så här års. Det är otroligt vackert och antagligen ganska bra för ett och annat i naturen att snötäcket nu fått ligga kvar så här länge.

Men ibland känns det som om vi inte vare sig kan eller vill njuta av att det är vinter. Riktig vinter. Tidningarna fylls av reportage och notiser som signalerar det märkliga och onormala i att snön ligger kvar, att gatorna behöver skottas och att barnen har kul i pulkabacken.
I såna där fråga-folket-på-gatan grejer som bara blir fler och fler (enkel snabbjournalistik?) och som mest roar de tillfrågade själva och deras närmsta bekanskapskrets ("15 minutes of fame"?), så lyckas de för det mesta bara få med en massa kverulanter som tycker att snö är jobbigt och att det borde bli vår nu. Vår i slutet av januari? Kom igen, njut av vintern istället!
Den dummast rubriken hade NT häromdagen: "Om tre månader är det Valborg"... Jaha? Tre månader, eller ett kvartal om man så vill, ja det är ju alldeles snart. Och då brukar det ju alltid vara högsommar, eller? Vad är poängen? Tänkte den som satte rubriken att "oj oj oj, det kommer aldrig att hinna smälta bort på tre månader! Hur ska det gå!?"

Nä, nu raljerar jag lite, men jag har svårt att bli riktigt engagerad i den sortens skriverier. Det är som att det finns ett omåttligt nyhetsvärde i en vinter som är "extrem" (det vill säga ganska normal) efter ett antal ganska milda vintrar.
När jag jobbade på SMHI för några år sedan minns jag att klimatgurun Haldo brukade säga att när man pratar om "mannaminne", då handlar det om två år, max. Det ligger nog mycket i det.
Men om vi nu blir så förvånade över vintervädret, varför inte njuta av snön den korta tid som den ligger kvar istället för att gå och gnälla över att den är besvärlig och att det borde bli vår snart? Nej, januari och februari är vintermånader. I mars, då kan man få börja klaga. Och på kvällen den 30 april kommer vi alla att stå där vid eldarna, huttrande i vårkylan, och tänka tillbaka på en vinter som för första gången på länge var riktigt vit.