Klockan är halv fem på eftermiddan och jag har just gått och tänt en massa lampor. Det är mörkt. I och med den där tillbakaflyttningen av klockan i söndags så blir det så påtagligt att den mörka årstiden är här. Det hjälper liksom inte att solen har lyst hela dagen, kvällen kommer liksom ramlande över en...

Plötsligt slog det mig hur det måste vara att bo i Luleå just nu...
Jag var där i början av juni och då var det ljust. Ljust så man fick funderingar om hur det påverkar de som lever där. Jag var på ett slags konferens i bara några dagar, men hann ändå få lite olustkänslor. Egentligen är det ju barockt att längta efter mörker i början av juni, men det var nåt bisarrt över hela stan och det där eviga ljuset...


Luleå, juni, midnatt

Jo, Luleå är en ganska absurd stad. Själva stadskärnan är en osannolik blandning av alla typer av byggnader och arkitektur. Och även en blandning av alla slags människor. Några av de mer originella Luleborna har hade saker att säga oss. En kväll var vi en fyra-fem personer som hade stannat framför några valaffischer på Storgatan och stod och diskuterade partiernas strategier. Då kom det plötsligt fram en farbror, pekade på en i sällskapet och sa: ”Jag har röstat på er!” Viss förvirring uppstod eftersom den han pekat på faktiskt varit högst politiskt engagerad i sin hemstad, men vi insåg att denne man knappast kunde känna till det. Medan vi samlade oss för att svara tillade mannen med ångerfull, nästan ångestladdad stämma ”Var det dumt??”

Sent en kväll, när solen lyste oförtrutet över Luleå, var vi på utflykt till en gammal kyrkby som är utpekad som världsarv. Och visst var det fint och trevligt på alla sätt men även här lurade det absurda runt hörnet. Denna gång i form av en kollektomat – 2000-talets innovation för den moderna kyrkan. Bli inte förvånad om myntklirret i kollekthåven framöver allt oftare ersätts av ett frammumlat ”tar ni kort?” …

 

Men det slutliga kvittot på att det här ju faktiskt är Staffan Westerbergstaden och att här kan man inte förvänta sig samma slags tråkiga vardagslogik som på andra håll, det fick jag när jag klockan två på eftermiddagen mötte en man mitt på Storgatan med rufsigt kritvitt hår och stort skägg. När han fick syn på mig så sken han liksom upp. Så skrattade han till och sade med en slags hjärtlig ton: ”Ha ha! Du ser ut som en fraktal!”

 

fraktal

 

Jag misstänker att det är ljuset det beror på. Att leva i en stad där det inte blir mörkt förrän till hösten måste göra nånting med folk. Det finns nåt spännande i det absurda, nästan surrealistiska Luleå, men efter tre dar längtade jag faktiskt hem till det trygga östgötska junimörkret.

Men nu, när höstmörkret faller... nej, jag längtar inte till Luleås sommarljus, men definitivt inte heller till det mörker som de har där nu... Jag trivs nog egentligen rätt bra på min egen breddgrad. Det är lite mysigt när det mörknar klockan fyra, faktiskt. Och lagom!

Hjälp! Sveriges kommuner håller på att beröva oss ett av de främsta nöjena på Internet: att diskutera viktiga frågor med kommunernas virtuella assistenter!



För något år sedan fanns de överallt. På de flesta kommunernas hemsidor satt det en inställsamt flinande figur som man kunde fråga om... ja, faktiskt vad som helst!

Men nu är de flesta borta. Undrar vad det beror på?



Eskil i Eskilstuna och Fredik i Österåker. Numera försvunna...



Men några finns ännu kvar! Om man fortfarande känner behov av att få dryfta högt och lågt med någon kan man till exempel vända sig till Bodens käcka groda, Baggen i Järfälla eller Ylva i Norrtälje.









Men de flesta är borta... som den stöddiga Malin som man tidigare kunde möta på Lidingö kommuns hemsida. Det fascinerande med Ylva i Norrtälje och Malin i Lidingö är att de har mänskliga förebilder så vituella de är. Det vill säga, någon stackare har låtit fotografera sig för att ge en bild åt en omänsklig robot som inte kan svara på de mest elementära frågor. Norrtälje-Ylva - eller vad hon nu heter på riktigt - har dessutom avbildats i ett flertal olika poser som gör att hon ibland menande böjer på huvudet när hon svarar på vissa frågor...




Nej, webben blir lite tråkigare utan de virtuella kommunguiderna. Tänk att de skulle visa sig vara en övergående trend... Vem trodde det?;)

Häromdan gick jag och min dotter förbi Carl Milles DeGeer-staty på Gamla Torget. Då såg dottern att det fanns en massa småbilder runt gubbens ben, nåt som jag aldrig upptäckt fast jag sett den där statyn sen jag var liten.



"Där hoppar en lax i Strömmen", påstod jag.
"Nää", sa dottern, "Det är ju en delfin i djurparken förstås!"



Den lilla gubben som uppenbarligen är på väg att kasa ner, och som förtvivlat klamrar sig fast på den glatta ytan, var lätt att tolka. Den kan ju inte symbolisera nåt annat än IFK Norrköping...



Det här symboliserar att det faktiskt inte var farbror De Geer som byggde Norrköping, utan alla de kvinnor som slet ut sig i textilfabrikerna!



Och hur gärna man än vill att Norrköping ska vara en urban storstad så är stan trots allt en lantlig småstad där vilddjuren ibland finns mitt inne i stan...

Min dotter, sex år, ser Björn Ranelid på Skavlan och konstaterar:
Han ser ut som en blandning mellan Korv Stroganoff och Barbiedockan Ken.

I rest my case.

Nån gång i våras var jag inne på ett större elektronikvaruhus för att köpa vadenuva och kom ut därifrån med nåt jag inte tänkt köpa, nämligen en liten praktisk batteritestare.
Praktisk, det var just vad jag tänkte när jag såg den där i reabacken. Den var väldigt billig så det var lätt gjort att plocka upp den och slänga den framför kassören. En sån där behöver man ju titt som tätt, tänkte jag. När det ligger en massa batterier och dräller överallt och man inte har en aning om ifall de lagts där därför att de är helt förbrukade, eller om de faktiskt går att använda ett tag till...



Nu är det ju tydligen inte allt för ofta som det behovet uppstår, för först igår plockade jag fram den där batteritestaren ur lådan som jag slängde den i när jag kom hem (och ur plastförpackningen som jag inte heller tagit ut den ur tidigare).
Det var liksom en liten plastarm som man fällde ut och så tryckte man in batteriet där emellan och så skulle man se på en liten skala hur mycket kraft som fanns kvar. Jag provade det ena batteriet efter det andra utan att skalan rörde sig. Till slut tog jag ett batteri som jag visste var helt nytt och provade. Samma resultat.
När jag då vände och vred på den lilla mackapären insåg jag vad jag missat: Den drevs med ett batteri, modell AAA. Jag petade alltså in ett av batterierna som jag skulle testa i den lilla luckan på baksidan, och vips gav alla batterier jag testade fullt utslag! Vilken fantastisk produkt!

Men vänta nu... vad händer om batteriet som driver testaren blir svagt..? Och hur testar jag det batteriet? Öö...

Men billig var den i alla fall! :)