Jag har just tagit reda på att jag bara har 26% chans att överleva en zoombieapocalyps. Jag får väl helt enkelt hoppas på att någon annan katastrof hinner före...

Fula skivomslag kan man ju knappast få nog av, vilket märks på den uppsjö av bloggar och sajter som ägnar sig åt detta fenomen. Nyligen kom också en bok som behandlar Sveriges sämsta skivomslag. Även om svenska dansband från 1970-talet intar en särställning också internationellt i den här genren så verkar det vara ett ganska tidlöst fenomen. Nya gräsliga skivomslag dyker ständigt upp, även om de nog var mer iögonenfallande i LP-formatet än i dagens CD-format.
Men nu tycker jag att det är dags att uppmärksamma de bästa skivomslagen! Att utse dem kan tyckas vara en knepigare företag än att peka ut de sämsta. Jag inbillar mig att det finns en större samstämighet kring vilka skivomslag som kan klassas som riktigt fula, än vilka som kan anses som mest lyckade. Det finns ju förstås en massa kriterier för ett lyckat skivomslag. Någon slags korrespondens mellan omslaget och skivans ljudinnehåll kan vara ett sådant. En harmoniserande färgsättning ett annat. Nu tänker jag emellertid gå förbi allt sådant tyckande och tänkande och en gång för alla slå fast vilka som är de bästa skivomslagen genom tiderna.



Det näst bästa skivomslaget är (i stark konkurrens med The Beatles "White album") är förstås Brian Enos Music for Films (1978). Den grå matta ytan harmonierar inte bara med musiken - som är ett slags fragmentarisk ambientmusik - utan är det enda tänkbara omslaget på en skiva som är ett soundtrack till filmer som inte finns utan som skapas inne i lyssnarens huvud. Ett annat omslag än den grå ytan hade varit orimligt!

Men nu till det bästa skivomslaget genom tiderna:



Monty Pythons Another Monty Python Record (1971).
Genialt är det enda ord som kan beskriva detta skivomslag! Man har helt enkelt tagit ett befintligt skivomslag och ändrat titeln. Mer än så behövs ju egentligen inte! Ett mer optimalt skivomslag kan inte göras!

...närmare bestämt i Norrköping, på Hagagatan, fanns en tobaksaffär när jag var liten. Och då menar jag en riktig tobaksaffär, en sån där som inte bara hade tobak, burkläsk och herrtidningar utan allt som man kunde tänkas behöva och som inte fanns i livsmedelsaffären. Framför allt hade tobaksaffären ett skyltfönster sprängfyllt med LEKSAKER. Det är sånt man vill se när man är fyra år och går och handlar med mamma. I tobaksaffärens leksaksfönster fanns mycket att titta på. Det här var i decennieskiftet runt 1970 och på den tiden kunde en liten pojke ägna en bra stund åt att bara stå där och GLO. Verkligen fönstershopping i sin mest renodlade betydelse - det hände sällan att något inhandlades, men det gjorde mindre - skyltfönstret var ett paradis för en fyraåring!



Bland allt som fanns i skyltfönstret minns jag bäst en gul ubåt. Anledningen att jag minns den är att den faktiskt hamnade i min ägo och att jag har den kvar än i denna dag. Kanske var ubåten det enda i leksaksväg som någon - om det nu var mina föräldrar, min mormor eller någon annan - någonsin köpte till mig i den där tobaksaffären. Eller också var den inte alls inköpt där. Kanske fanns den inte ens där i skyltfönstret. Det kanske är en efterhandskonstruktion som min hjärna har gjort för att ordna fragmenten av min tidiga barndom på Haga i Norrköping. Hursomhelst, jag minns den på något sätt, och jag har den kvar. Långt senare, när jag förstod vad The Beatles var för något, har jag insett att det här var en mycket tidstypisk och förmodligen ganska hip leksak. Om jag hade haft vett att vårda den - till exempel aldrig plockat upp den ur originalförpackningen - så hade jag säkert kunna sälja den idag och tjäna en bra slant. Tur att jag inte var så försiktig med den att jag behöver fundera på att skiljas från den idag.

Längre levde jag i villfarelsen att min gula ubåt var en modell av en verklig ubåt, det vill säga att det var så här ubåtar i allmänhet, till exempel den svenska marinens, verkligen såg ut. Långt senare - någon gång i lågstadiet - förstod jag att en riktig ubåt var grå och tråkig och inte alls hade röda luckor där fyra roliga gubbar ploppade upp. De där luckorna var den ena av ubåtens två fascinerande rörliga egenskaper. Den andra var att de fyra periskopen snurrade runt då man körde ubåten över golvet. Vilka ubåtens besättning var hade jag alltså ingen aning om då, 1970. De var väl helt enkelt fyra tappra besättningsmän som stack upp huvudena för att se vart ubåten hade fört dem. Flera år senare insåg jag att det var John, Paul, George och Ringo som satt i ubåten, på väg mot ett psykedeliskt äventyr som jag såg på TV nån gång i mitten av 1970-talet och inte förstod någonting av. Till slut - det var i början av åttiotalet - började jag förstå hur bra Beatles egentligen var. Den gula ubåten hade skymt detta faktum. Dels genom besvikelsen att den faktiskt inte var en "riktig" ubåt och dels på grund av att hur man än vrider och vänder på den så är inte "Yellow Submarine" någon av The Beatles starkare låtar.

Nu har min gula ubåt plötsligt förvandlats till ett museiföremål, en artefakt från en annan tid. En tid jag själv är för ung att minnas men som jag ändå tydligen var med om. Ubåten är ett bevis för det. Just när det mytiska sextiotalet övergick i trist sjuttiotal fick jag en gul ubåt - i originalförpackning - och det säger mig att den tid jag nästan inte minns också bestod av annat än Televinken och Gullan Bornemark.